Har svenska journalister ingen yrkesheder?  
 
av Billy McCormac, redaktör för Stockholm Spectator  
 
I journalistkårens branschtidning Journalisten jämrar sig frilansskribenten Mats Wiklund över den amerikanska journalistikens belägenhet och utropar 2005 till dess annus horribilis. Wiklund oroar sig over att “skvaller, nöjen, rykten och kändisar inkorporeras i den traditionella nyhetsrapporteringen” och drar upp den sju år gamla Monica Lewinsky-affären som exempel på denna besvärande trend. Sedan häcklar han ett ”ökande ointresse för objektivitet” bland amerikanska lyssnare, tittare och läsare, något jag antar syftar på FOX News.  
 
Mats Wiklund fortsätter att underbygga sin tes genom att peka mot förtroendekrisen för amerikanska ”elitmedier” i kölvattnet av bland annat Valerie Plame-affären. ”Återigen ges uttrycket”, noterar Wiklund, ”av att uppburna och välbetalda reportrar spelar dubbelt och lierar sig med makten.” Ett dystert år för USA:s press, alltså.  
 
Bjälken i det egna ögat  
Men ärligt talat, inte är väl den utvecklingen unik för amerikansk journalistik? Har inte Dagens Industri, efter att Finanstidningen gick hädan, förfallit till en oblyg, rosafärgad tabloidtidning för näringslivsjetsettarna, där aktiekurser varvas med generösa portioner ”skvaller, nöjen, rykten och kändisar” och sensationella löpsedlar formuleras för att driva upp lösnummerförsäljningen? Hade inte SVT:s uppburne och välbetalde politiske kommentator Erik Fichtelius lierat sig med makten genom en muntlig uppgörelse med statsministern Göran Persson om hemliga intervjuer, en uppgörelse som slöts över privata middagar på Sagerska palatset? Har inte Sveriges Radios Cecilia Uddén nyligen uttryckt att ”balanserad journalistik är grunden till problemet med rapporteringen” från konflikten mellan Israel och palestinierna?  
 
Och även om FOX News förvisso är ett opium för konservativa news junkies, förbiser Wiklund något viktigt när han klagar över amerikaners påstådda ointresse för objektivitet – bloggar. I själva verket vänder sig miljoner amerikaner varje dag till tiotusentals bloggar just för att de är oroade över nyhetsrapporteringens objektivitet. Amerikanska journalister har inte längre någon möjlighet att driva dolda agendor, handskas vårdslöst med sanningen eller välja ut godbitar ur faktaströmmen. Flera toppnamn inom amerikansk journalistik har lärt sig denna läxa den hårda vägen. Någonstans finns alltid någon som är nyfiken och alert nog för att veta hur det verkligen ligger till.  
 
Detta har tyvärr inte visat sig sant i Wiklunds Sverige. Även om bloggare här då och då nämns av mainstreampressen, ofta utmålade som en intressant subkultur, betraktas de flesta av dem inte som legitima röster på den mediala arenan. Därför lyser landets tidningsredaktörer med sin frånvaro när bloggare uppmärksammar vinklad rapportering, fabrikationer eller direkta lögner. Marginaliseringen av bloggare är förstås bara en del av historien, men det återkommer vi till om ett ögonblick.  
 
Ingen bryr sig om att Omar ljuger  
Låt oss först vända blicken mot ett aktuellt fall. 30 oktober i år publicerade Aftonbladet en artikel av poeten och journalisten Mohammed Omar, där han påstår sig ha sett med egna ögon hur amerikanska flottister i vita uniformer köpte sex av muslimska barn på en bakgata i den kenyanska staden Mombasa. Iakttagelsen ska ha ägt rum i början av december 2002.  
 
Pedofili är ett mycket allvarligt brott och sådana anklagelser är inget man slänger omkring sig hur som helst. Att våldföra sig på barn är bland de vidrigaste brott som överhuvudtaget kan begås. Min kollega på webbtidskriften och bloggen Stockholm Spectator, Michael Moynihan, och jag kände oss nödgade att följa upp artikeln och gräva lite djupare i den historia som målas upp (1, 2). Det visade sig att Omars påståenden föll ihop så snart vi rörde vid dem. Detaljerade uppgifter om skeppsförflyttningar och vilka hamnar som anlöpts – uppgifter som finns tillgängliga för alla på Internet – visar att inga amerikanska soldater överhuvudtaget haft permission i Mombasa mellan 1999 och 2005. Detta faktum bekräftades också av såväl tjänstemän på den amerikanska ambassaden i Stockholm och högt uppsatta militärer.  
 
Dessutom får flottister aldrig under några omständigheter bära uniform när de har permission. De vita uniformer som Omar så tydligt minns och målande beskriver bärs i själva verket inte av några soldater som är stationerade vid Afrikas horn.  
 
(Då har jag ändå inte nämnt Omars underliga insisterande att amerikanska soldater börjat köpa tjänster av tio- och elvaåriga prostituerade för att undvika HIV/Aids. Själva tanken på att människor skulle lockas till tillfällig pedofili för att undvika en dödlig sjukdom som drabbar människor av alla åldrar är obegripligt dum.)  
 
Beväpnade med dessa fakta tog Moynihan och jag pliktskyldigt kontakt med den redaktör som låtit publicera Omars lumpna lögner. Vi fick veta att vi kunde skicka in en replik som tidningen skulle ta ställning till. Någon sådan publicerades dock aldrig. Vi fick inte ens något svar från redaktören efter att vi skickat in vår replik.  
 
I stället tog vi vår story till konkurrenterna, men redaktörer vid alla de större tidningarna var lika ointresserade. ”Aftonbladet är ett dårhus”, förklarade en av dem. ”Jag skulle kunna publicera tusen artiklar som motbevisar det skräp som de publicerar och det skulle fortfarande bara täcka toppen av isberget. Det är inte värt det, helt enkelt.”  
 
Vi anade oss till en trött förtegenhet, men traskade oförskräckt vidare. Till sist var det bara mediabranschtidningen Dagens Media som bestämde sig för att följa upp historien. När tidningen publicerade sin artikel hoppades vi återigen att debatten om journalisters yrkesetik skulle explodera – trots allt måste väl massor av journalister läsa Dagens Media? Återigen misstog vi oss. Omar nöjde sig, som vi förutspått, med plausible deniability (“jag såg vad jag såg”). Med det rann tyvärr storyn ut i sanden.  
 
Journalistisk yrkesheder i USA  
Jämför allt detta med amerikanska journalisten Stephen Glass öde. Glass var reporter för The New Republic under nittiotalet, men han fick genast sparken när det visade sig att han fabricerat (helt eller delvis) 27 artiklar som tidskriften publicerat. Han hade ansträngt sig för att lura tidskriftens faktakontrollanter, bland annat genom att lägga upp en fejkad webbsida och skaffa en falsk telefonsvarare som styrkte hans berättelser. Senare blev historien om journalistens uppgång och fall till film, Shattered glass, med Hayden Christensen i huvudrollen.  
 
Mohammed Omar, å andra sidan, behövde inte lura Aftonbladets faktakontrollanter eftersom – tja, jag är rätt säker på att tidningen inte har några. Och håll inte andan i väntan på att få se Omars uppgång och fall på bio.  
 
Vadan denna tystnad? Det vore lätt att börja ropa om antiamerikanism på nyhetsredaktionerna. Och visst har den massiva rapporteringen om CIA:s tortyrläger, Guantanamo och Abu Ghraib, betingat allmänheten att okritiskt acceptera berättelser om vidrigheter som begås av den amerikanska krigsmaskinen, alldeles oavsett hur besiningslösa eller långsökta anklagelserna må vara. Apatin mot bloggare, återigen, är bara en del av ekvationen. I själva verket tror jag att problemet går mycket djupare än så.  
 
I grunden handlar det om rädsla. Journalister är rädda att peka ut sina kollegor eftersom de själva kan pekas ut härnäst. Dessutom kan det vara farligt att ställa sig upp i båten – det minskar möjligheten att få jobb i framtiden. Redaktörer, å sin sida, drar sig för att trycka rättelser eftersom det skulle kunna få läsare att ifrågasätta sanningen i framtida artiklar. Men jag tror att sådana farhågor är opåkallade.  
 
Ta New York Times som exempel. På senare år har Jayson Blair- och Judith Miller-skandalerna sänt chockvågor genom the Gray Lady. Samtidigt, i synnerhet i fallet Judith Miller, har tidningens ledarskribenter och journalister krigat öppet i tidningen om yrkesetik och huruvida deras kollegor har undergrävt läsarnas förtroende för den. Tidningens läsarombudsman Byron Calame har varit hänsynslös i sin kritik av den. Jag är inget stort fan av New York Times, men man måste ändå respektera tidningen för dess imponerande uppvisning av öppenhet och oförskönade ärlighet. Det kommer, till slut, att göra tidningen bättre.  
 
Jan Wifstrand bryr sig inte om att rätta  
Jämför nu med hur Dagens Nyheter handskades med sin plagierande journalist Peter Borgström, en annan story som först uppmärksammades av Stockholm Spectator. Borgströms dåvarande arbetsgivare, Dagens Nyheter, har inte publicerat ett enda ord om hela historien, bortsett från en dåligt kamouflerat personangrepp på Michael Moynihan som tidningens redaktörer avfyrade genom sin så kallade ombudsman, Lilian Öhrström. Borgström föstes tyst in i karantän och hördes aldrig av igen. Chefredaktören Jan Wifstrand förklarade att ”en offentlig ursäkt för bristande källhänvisningar blir obegriplig för läsarna många veckor och månader efter att felet begåtts”. ”Det behövs inga utredningar.” Det är den attityden som är problemet.  
 
Man kan diskutera huruvida Judith Miller, Jayson Blair och Stephen Glass går att jämföra med Peter Borgström och Mohammed Omar, men några saker är helt säkra. Dagens Nyheter, Aftonbladet och de andra stora dagstidningarna har inget att förlora och allt att vinna på att omfamna öppenhet och transparens. Den tidning som inför en rättelsesida kommer bara att öka läsarnas förtroende. Alla gör misstag, så erkänn dem och gå vidare. Och nej, en rättelse har inget bäst-före-datum.  
 
Vidare borde ledarskribenter, när det är påkallat, våga kritisera sina egna tidningar och kollegor. Om Dagens nyheters Niklas Ekdal tycker att Harold Pinters Nobelföreläsning var andefattig medan Maria Schottenius tyckte att den var sublim borde de ta av sig handskarna och gå ett par ronder. För tusan, jag skulle själv förnya min prenumeration för att få uppleva den matchen. Dessutom borde tidningsredaktörer börja ta bloggare på allvar. Dan Rather gjorde det inte, och se vad som hände med honom därefter. Slutligen, och viktigast av allt, journalister som ljuger, förleder och fabricerar borde avskedas inför öppna ridåer och deras tidigare redaktörer borde be läsarna om ursäkt.  
 
Missförstå mig inte, det finns gott om problem inom den amerikanska journalistiken. Men de problemen diskuteras åtminstone öppet och strängt … till och med här i Sverige, en hel värld därifrån. Med det sagt är jag ändå mer oroad över situationen i Sverige. Men hjälpen är på väg.  

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.