från smedjan.com



Väcker Chirac den ryska björnen?

av Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet

Att FN nu är på väg att förlora all trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör är i grunden bara en konsekvens av det senaste decenniets ändrade globala säkerhetsstruktur. Men genom att aktivt mana fram starka anti-amerikanska stämningar i det ryska samhället kan Chirac stärka en framväxande våg av nystalinistiska stämningar i Ryssland.

Global säkerhetspolitik vilade under det kalla kriget på ett ständigt balanserande mellan de tre kärnvapenbärande supermakterna. Det var inom ramen för detta balanserande som Förenta Nationerna kunde inta en tidvis betydelsefull roll som medlare. Genom att exempelvis utföra väpnade interventioner under FN-flagg kunde man undvika att någon av de tre fick företräde framför de andra, åtminstone formellt sett. Säkerhetsrådets struktur, med permanenta medlemmar med vetorätt, erbjöd ytterligare garantier för att balansen mellan supermakterna inte skulle rubbas.

Efter Sovjetunionens sammanbrott, och det därpå följande ryska ekonomiska självmordet, återstår bara en och en halv supermakt. Inom ett eller ett par decennier kommer Kina säkerligen att träda fram som en allvarlig rival till USA, men i dagsläget finns det bara en supermakt kvar. Det är denna grundläggande strukturförändring som har givit upphov till den senaste tidens allt djupare sprickor mellan USA och Europa.

Att militäralliansen Nato nu troligen står inför sin upplösning, de facto om inte de jure, är ett problem främst för oss européer. Nato skapades för att möta ett hot från Sovjetunionen i Europa, och det hotet har nu bortfallit. USA har för egen del bevisligen inte längre något behov av denna allians. I framtida konflikter är det betydligt enklare och mer effektivt att ingå allianser från fall till fall, med sådana allierade som anses kunna bidra konstruktivt.

Spelet om Nato och FN
Förberedelserna inför det kommande kriget mot Irak har förvisso präglats av stora problem även med presumtivt konstruktiva partners, som Storbritannien och Turkiet, men de problem som har uppstått i London och Ankara kan svårligen uppfattas som isolerade från det fransk-tyska spelet inom FN och Nato.

Att även FN nu är på väg att förlora all trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör kan för en del måhända framstå som något mer dramatiskt, kanske även traumatiskt, men är även det i grunden bara en konsekvens av det senaste decenniets ändrade globala säkerhetsstruktur.

Redan under katastroferna på Balkan framstod det med all önskvärd tydlighet hur obsolet och handlingsförlamad världsorganisationen hade blivit, och den senaste tidens ståhej kring vapeninspektionerna i Irak har knappast stärkt dess aktier.

Det är nog många amerikaner som i dag anser att det var ett allvarligt misstag, när Colin Powell i höstas valde att gå européerna till mötes genom att gå ”FN-vägen”. Den vägen har hittills inte tjänat något annat syfte än att fördröja det militära anfallet, och att under denna tid producera en allvarlig försvagning av den europeiska enigheten, något som enbart Saddam Hussein kan glädjas åt.

Det verkligt allvarliga ligger i just den senare dimensionen. Om EU verkligen hade varit kapabelt att på egen hand uppträda som en trovärdig säkerhetspolitisk aktör, hade ingen behöva hysa några särskilda bekymmer över att både Nato och FN nu är på väg att förfalla. Det tysk-franska uppträdandet visar dock att det härvidlag finns all anledning att hysa just bekymmer, kanske till och med betydande sådana.

Sårad stolthet
Det grundläggande problemet ligger i att två europeiska stater, som först räddades undan Hitler och sedan skyddades mot Stalin – i båda fallen av USA – i dag inte längre vill kännas vid detta förflutna. Det talas nu mycket om att USA i sin arrogans trampar på ömma tår. Man kunde lika gärna säga att det rör sig om ett par tidigare stolta stormakter som har hamnat på dekis, som lider av undertryckta känslor av tacksamhetsskuld, och som allt mer aggressivt kräver att bli behandlade som jämlika med sin tidigare välgörare.

Det i särklass mest allvarliga i denna sorglustiga föreställning ligger i att Frankrikes president Jacques Chirac inte ens har kunnat avhålla sig från att också dra in Ryssland. En av de viktigaste anledningarna till att den globala säkerhetspolitiken under senare år har kunnat hållas under någorlunda kontroll ligger i att Ryssland har intagit en utpräglat pro-västlig politik. Detta har dock i allra högsta grad varit en enmansföreställning från Vladimir Putins sida. Hans personliga stöd till USA har inte förankrats i någon enda av Rysslands många maktgrupperingar och måste därför anses hänga på en mycket skör tråd.

Genom att aktivt mana fram starka anti-amerikanska stämningar i det ryska samhället kan Chirac tvinga Putin att överge denna politik. Det är val till den ryska Duman i år och presidentval nästa år. Kremls oro inför dessa val har redan visats i att man lagt ytterligare smärtsamt reformarbete på hyllan, och i att man äventyrat en bräcklig ekonomisk stabilitet genom röstfiskande höjningar av löner och pensioner.

Nystalinism
De fransk-ryska hoten om veto i säkerhetsrådet kommer dessutom mitt i en framväxande våg av nystalinistiska stämningar i det ryska samhället, uppburna av kretsar som gärna skulle se att Ryssland åter står upp mot arvfienden, och utrikesminister Ivanovs uttalande om att man faktiskt avser att lägga in sitt veto kom samtidigt med att Putin annonserade en ombildning av regeringen, som tydligt stärker säkerhetstjänsten FSB:s makt.

Om det hela faktiskt slutar med att man i Kreml väljer att frångå den västvänliga utrikespolitiken, kan omsvängningen komma att bli tämligen dramatisk. Det finns redan en mycket stark kritik både mot hur presidenten har låtit USA göra militära intrång på den egna bakgården, och mot hans eftergiftspolitik i stort. Om Putin skulle välja att göra gemensam sak med dessa kretsar, riskerar en militär återupprustning att följa som ett brev på posten.

Samtliga de 1 700 företag som ingick i det gamla ”militär-industriella komplexet” finns kvar, i oreformerat skick. Inte ett enda har gått i konkurs eller avvecklats. De körs på sparlåga, främst med stöd av exportorder, och vill inget hellre än att återuppta en massiv rustningsproduktion.

När nu den devalveringsdrivna tillväxten inom den civila sektorn utanför energikomplexet är på väg att avta och kanske helt kommer att avstanna till följd av en allt starkare rubel, skulle en kickstart av rustningsindustrin ge snabba ekonomiska resultat. Hitlers ekonomiska upprustning, under Hjalmar Schachts ledning, kan härvidlag uppfattas som en god förebild.

Det är således fråga om en avancerad lek med elden. Om tyskar och fransmän i sin iver att knäppa USA på näsan lyckas sparka nytt liv i den ryska björnen, då har man faktiskt lyckats åstadkomma något mycket stort, nämligen en mycket stor olycka för samtliga inblandade. Har Europa verkligen lust och råd att betala ett sådant pris – för tysk pacifism och för sårad fransk stolthet?

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.