7 maj 2000 Putin lockas att rusta Ryssland Stefan Hedlund: Krigsindustrin ligger färdig att åter tas i bruk n Många hoppas att den ryska ekonomin ska repa sig och utvecklas i positiv riktning. Tyvärr finns det inga skäl att hysa sådan optimism, skriver Stefan Hedlund. Rysslands nye president Vladimir Putin, som installeras i sitt ämbete i dag, kommer att frestas att rusta upp försvaret. För den övervintrade ryska krigsindustrin innebär det nytt liv, och för stora delar av det ryska folket en mening i tillvaron. Rysslands nyvalde president Vladimir Putin installeras i sitt ämbete i dag. I samband med det kommer han också att tvingas bekänna färg beträffande sina planer för den ryska ekonomins framtida utveckling. Många hoppas att detta skall bli en verklig vändpunkt, och att vi nu äntligen skall få se den ryska marknaden utvecklas i genuint positiv riktning. Tyvärr finns det inga goda skäl att hysa sådan optimism. Samtidigt som det saknas realistiska förutsättningar för den ryska ekonomin att moderniseras och integreras i världsekonomin, finns blott alltför goda möjligheter att återuppta den gamla produktionen av militär materiel. För Putin kommer det senare att vara en svåremotståelig frestelse. Den ryska ekonomins kapitalstock (förmågan att producera varor och tjänster) växte under 1980-talet med 5,6 procent per år, och för 1990-talet noterades runt en procent årligen. Det var således fråga om en rejäl reduktion, men fortfarande en positiv tillväxt. Vid ett första påseende kan detta tyckas märkligt. Vi vet ju trots allt att investeringarna i den ryska ekonomin under Jeltsins tid reducerades med nästan fyra femtedelar. Är det då verkligen möjligt att kapitalstocken faktiskt ökade? Slutsatsen måste ju i så fall bli att den ryska ekonomin vid tiden för Jeltsins avgång alls inte var ödelagd, utan tvärtom kapabel att upprätthålla en större produktion än 1990, om än bara marginellt större. För svenska försvarspolitiker i synnerhet är detta allt annat än trygghetsskapande information, men kanske just därför är det så viktigt att frågan ges en seriös belysning. Nyckeln till en djupare förståelse ligger till att börja med i en insikt om att den sovjetiska ekonomin 1990 bestod av två starkt väsensskilda delar. I den militärt orienterade delen bedrevs produktion som i många avseenden var nog så avancerad, och i vissa sektorer kanske till och med låg före Nato. I den civila delen bedrevs produktion som inte bara var groteskt resursslösande. Många av de produkter man framställde var dessutom av så låg kvalitet att de knappast ens kunde skänkas bort på världsmarknaden. Tanken bakom reformpolitiken var att resurser skulle flyttas från den effektiva och konkurrenskraftiga militärindustrin, till den civila sektorn där marknadskrafterna skulle garantera en omställning till effektivitet, teknologisk förnyelse och - framför allt - internationell konkurrenskraft. Som under Sovjet-tiden Det drastiska fallet i investeringsvolym ger vid handen att dessa förhoppningar kom på skam. En fungerande omstrukturering och teknologisk förnyelse hade krävt mycket omfattande nedläggelser och nyinvesteringar, understödda av ett fungerande banksystem. Det som i stället skedde var att de gamla producenterna höll kvar sina resurser, och att banksystemet helt kom att domineras av korta finansiella spekulationer. Även om reformpolitiken ledde till rejäla produktionsfall, innebar den inte att resurser styrdes om till annan användning. Den ryska tillverkningsindustrin ser i dag i stora drag ut på samma sätt som den gjorde när den var sovjetisk. Det enda undantaget är den finansiella sektorn, som verkligen representerade ett rejält steg på vägen mot en modern marknadsekonomi. Sammanbrottet i augusti 1998 var dock så omfattande att någon återhämtning ännu inte har kunnat ske, och utan ett fungerande finansiellt system är någon marknadsekonomi knappast möjlig. En anledning till att man inte bara kunnat bevara utan till och med expa ndera kapitalstocken ligger i att det dramatiska investeringsfallet inleddes från en nivå som var nästan tre gånger den amerikanska. Detta säger en hel del om effektiviteten i den sovjetiska ekonomins användning av dessa investeringar, och det föranleder en del frågetecken beträffande kapitalstockens kvalitativa dimension. Den uteblivna strukturomvandlingen innebär att man i dag, vid ett hypotetiskt fullt kapacitetsutnyttjande, skulle förmå producera ungefär samma volym av samma produkter som 1990. Enligt en studie av McKinsey Corporation har underhållet av den kapacitet som lagts i malpåse varit helt tillfredsställande, vilket innebär att återtagning är tekniskt möjlig. För den civila sektorn innebär detta en fortsatt oförmåga att exportera tillverkade varor, och ett krav på avskärmning av något slag för den inhemska marknaden om inhemska producenter skall kunna börja växa igen. För den militära sektorn är slutsatserna än mer bekymmersamma, fast av helt andra anledningar. När Ryssland i januari 1992 påbörjade sin chockterapi var den grundläggande ambitionen att ryska företag skulle tvingas att övergå till marknadsekonomi. Då man insåg att det inte fanns några som helst möjligheter att vinna parlamentariskt stöd för detta projekt, valde den ryska regeringen att gå i självvald isolering. Man vägrade kommunicera inte bara med landets parlament, utan också med marknadens aktörer, främst med cheferna för de stora industrierna. Politikens konkreta innehåll var att de tidigare statligt kontrollerade producenterna skulle skiljas från den statliga budgeten. De som inte förmådde klara sig på egen hand, genom att sälja produkter till priser som täckte kostnaderna, skulle helt enkelt få gå under. De resureser som på detta vis frigjordes skulle andra producenter ta över och förvalta på ett bättre sätt. Tilltron till de underliggande marknadskrafterna var till synes obegränsad. Det i särklass mest paradoxala i den följande utvecklingen var att den ryska regeringen inledningsvis berömde sig av att ha gjort mycket kraftiga nedskärningar i det militär-industriella komplexet, nedskärningar som skulle lämna utrymme för en dynamisk expansion av en civil, konkurrenskraftig och konsumtionsorienterad industri. Just detta var också en källa till mycket västerländskt beröm för den ryska reformpolitiken. Endast undantagsvis nedläggelser I dag kan vi konstatera att de ryska företagen effektivt lyckades blockera alla sådana ambitioner. Cheferna inom det militär-industriella komplexet uppfattade helt enkelt inte de unga reformekonomerna som särskilt trovärdiga. Fast övertygade om att den gamla ordningen snart nog skulle återställas inriktade man sig därför på att övervintra. Minskade statliga beställningar ledde visserligen till en drastiskt minskad vapenproduktion, men endast undantagsvis till nedläggelser. Minskade betalningar från staten ledde till minskade betalningar av skatter och löner. Viktiga maskiner oljades in och paketerades. Viss produktion kunde upprätthållas, och den helt avgörande forskningen och utvecklingen av nya vapensystem gavs högsta prioritet. I huvudsak har den ryska krigsindustrin lyckats väl med sin övervintring. Man har utvecklat en helt ny generation av stridsflyg och till och med en ny generation av interkontinentala ballistiska kärnvapen. En del av de senare - kända som Topol-M - har dessutom redan placerats ut. Hittills har utvecklingen av nya vapensystem främst varit beroende av exportorder. För eget bruk har man i bästa fall bara lyckats producera några prototyper. Kapaciteten för massproduktion finns dock kvar. Av det militärindustriella komplexets tidigare 2 000 produktionsanläggningar återstår 1 700, vilket närmast bör uppfattas som en rationalisering. Arbetskraft och kunnande finns. Förmåga att generera omfattande exportinkomster, för att finansiera import av teknologi, finns också. För innevarande år hoppas man på inkomster från vapenexport på fyra till fem miljarder dollar, vilket är mer än utländska företags samlade direktinvesteringar. Fördubbling av militära beställningar Till saken hör dessutom att en massiv militär återupprustning skulle hälsas med stor glädje av den ryska befolkningen. En omstart av krigsindustrin skulle skapa sysselsättning och generera inkomster. Det skulle blåsa liv i halvdöda sibiriska industristäder och skapa en mening med tillvaron, inte bara för militären utan även för de breda befolkningslagren. Putins dilemma ligger i att en rysk ekonomisk återhämtning, efter 1990-talets hyperdepression, nästan uteslutande måste knytas till ett återupptagande av den produktionsinriktning som var den sovjetiska. I klartext innebär detta vapenproduktion som finansieras av råvaruexport. Processen har redan påbörjats, med en drygt femtioprocentig ökning av de militära beställningarna för innevarande år, och det är tydligt att den ryska militärledningen förväntar sig att upprustningen skall fortsätta. Det enda verkliga alternativet ligger i ett fortsatt gangstervälde. Den ryska finanselit som hittills har tillåtits fri plundring torde knappast vara redo att godvilligt lämna sina positioner, och frågan är hur mycket makt Putin kan mobilisera för att flytta på dem. Ur ett svenskt perspektiv är det inte uppenbart vilket alternativ som är att föredra, men klart är att utrymmet för optimism framstår som mycket begränsat. Stefan Hedlund Professor i öststatsforskning, Uppsala

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.