Sveriges bostadspolitik är en kopia på Länsbolagen, skillnaden ligger i att en bostad måste man ha, kollektivtrafiken kan man lösa på annat sätt, cykel, bil, samåkande m.m. vilket för övrigt redan 80% gör.
Floppen för en misslyckat bostadspolitik och länsbolagen är orsakad att politiker (s,v,mp) anser sig behöva detaljreglera och tvinga folk
till något som dessa inte vill ha.
Både bostadspolitiken och länsbolagssystemet har lett till svulstiga förvaltningar, mygel,ett ofantligt slösande av skattemedel.
Inom kollektivtrafiken där politiska krafter skall tvinga folk att resa med något som endast gynnar ett fåtal men måste betalas av alla. Då tvånget att resa kollektivt inte efterföljs använder man olika vapen genom att beskatta bränslet till ALL TIME HIGH, terrorisera bilister med parkeringsförbud även på små lokala gator i förorter, anställa en armé av lapplisor som jagar in p-avgifter och betalar man försent tillförs en orimlig förseningsavgift,man t.o.m. beslagta bilen något som borde varit kriminellt i en fungerande rättstat.
Jag såg inte TV 4-dokumentären som ”avslöjade” att det pågår fiffel och mygel på Stockholms bostadsmarknad. Det skulle vara som att titta på repriser av ”Har du hört den förut?” Janne Josefsson gjorde samma ”scoop” förra året. Tidningarna har skrivit kilometervis om pengar under bordet, brottssyndikat som säljer lägenheter, politiker som tränger sig före i köerna, värdar som beter sig som tyranner för att bli av med sina hyresgäster och krav på sexuella tjänster mot förstahandskontrakt. För att inte tala om att svårigheten att få tag i bostad, alternativt den enorma lyckan för det fåtal som har lyckats finna ett tillfredsställande boende, förekommer som närmast obligatoriskt samtalsämne i sociala sammanhang.
Även om politiker och andra samhällstoppar vanligen lyckas undvika bostadsköerna har de anledning att vara bekymrade. Jobb förblir ogjorda och företag stryps på idéstadiet på grund av att människor, inte utan enorma kostnader och ansträngningar, kan finna bostad. Det har samhällsekonomiska konsekvenser. Bostadssituationen i Stockholm har vuxit till ett så stort problem att Internationella Valutafonden, IMF, har tagit upp den som ett allvarligt hinder för hela Sveriges tillväxtmöjligheter i sina rapporter. Den havererade bostadspolitiken är alltså ett problem av globala proportioner.
Inför marknadshyror
Lösningen på köandet, fifflandet, förnedringen och på hindrandet av välståndsutveckling är dessutom enkel. När bostäder behandlas som varor på en marknad kommer människor i behov av bostad inte längre att behöva behandlas som boskap att schasas runt i olika fållor. På fria marknader finns inga permanenta bristsituationer. Låt därför priserna för hyreskontrakt sättas efter tillgång och efterfrågan. Det skulle lösa bostadsbristen och dessutom utjämna dagens groteska klyftor mellan dem som sitter på reglerat billiga förstahandskontrakt och de som är hänvisade till att flänga runt i andra- och tredjehandsboende till betydligt högre priser och med sämre säkerhet och standard.
Jag kan till och med slå upp det i min gamla gymnasiebok i samhällskunskap: ”[S]äljarnas utbud varierar med varans pris. Ju högre priset är, desto större blir den utbjudna mängden.” (Vi och vår värld, Almgren, Hellzén, Mårtensson & Svensson, Liber 1988) Om priset på en vara eller tjänst stiger, så kommer i en marknadsekonomi utbudet att öka (allt annat lika). Produktion som tidigare betraktats som alltför dyr kan nu ske genom att de högre priserna ger tillräckliga intäkter. Bostadsbyggandet kan då ta fart. Det är ingen revolutionerande eller djupare insikt. Varför skulle just hyreslägenheter vara det unika undantag där utbudet inte ökar med stigande priser?
Utbudet av lägenheter skulle med marknadshyror öka redan innan den första spaden satts i jorden. Marknadshyror innebär ett effektivare utnyttjande av befintliga bostäder. Det blir dyrt för dem som i dag sitter på övernattningslägenheter att användas sporadiskt, bor större än vad de egentligen är beredda att betala för eller håller fast vid hyreskontrakt i väntan på att barn ska växa upp eller bara som en extra intäktskälla. Hyreskontrakt i andra syften än som väl utnyttjad heltidsbostad minskar därför kraftigt med marknadsprissättning.
Rök ut privilegieklassen!
De som gillar att problematisera bostadspolitiken brukar peka på att man måste ta hänsyn till dem som anpassat sig till nuvarande system. Det är lätt hänt eftersom de som dragit nytta av dagens situation är en grupp som är synlig, lätt identifierad och ofta röststark. Just röststyrkan kan dock ligga dem i fatet om man tar sig tid att lyssna på vad de privilegierade faktiskt säger.
Beatrice Eriksson, hyresgäst på Norrmalm, är både chockad och upprörd över att hennes innerstadshyra skulle komma att överstiga hyror för motsvarande lägenhet i förorterna.
”Vi går aldrig med på att läget ska slå igenom på hyran. Det ska vara lika hyra för lika lägenhet, oavsett om den ligger i innerstan eller inte”, säger hon till DN (15/3 2003). Medan de flesta lägenhetssökande i Stockholm måste betala mer än dubbelt så mycket som Beatrice Erikssons reglerade hyra för ett kontrakt i samma läge, motsätter sig Beatrice att hennes hyra alls ska höjas.
En annan som oroar sig för att behöva betala mer för sin innerstadslägenhet än en hyresgäst i Rinkeby eller Rågsved är Ari Eskelinen, som hyr lägenhet på Södermalm. ”Det har varit en stressituation för oss hyresgäster i flera år. Man kan inte gå på läget. Vi i innerstan har andra nackdelar, som avgaser och trängsel.” säger han i samma artikel. Vad gör man i innerstan över huvud taget om man har svårt för avgaser och trängsel!?
Beatrice och Ari har bestämt sig för att i Hyresgästföreningen kämpa för sina regleringsprivilegier. Det sker på bekostnad av alla som hamnat i kläm i myglet och fusket med lägenhetskontrakt, alla som är inne i flyttkarusellen eller betalar ockerpriser på små nischmarknader för andrahandskontrakt, alla som väntar förgäves i kö eller fick ge upp planerna på det nya jobbet eller miljöombytet i brist på bostäder. Det sker på allas vår bekostnad genom ett bortfall i tillväxten på någon tiondels procent. På några år hinner det bli ett ansenligt antal tusenlappar per familj.
Jag har allt mindre tålamod med dem som vill gå långsamt fram med den avreglering av hyresmarknaden, som måste komma om det finns någon rim, reson och rättvisa. Dagens privilegier gynnar ett fåtal inflytelserika personer, vars företrädare uppenbarligen inte hyser någon medkänsla med alla dem som sitter och betalar samma hyra för lägenheter i ytterområdena. För att inte tala om alla de andra offer för den orättfärdiga bostadspolitiken som inte bevärdigas ens med en kommentar.
Tiden har kommit när det enda rätta är att svara med samma mynt. Inför marknadshyror så fort det bara går. Rök ut privilegieklassen från innerstan!
Rök ut politiker vilka stöder ett sjukt system som länsbolagen utgör.
eder tillgivne
toni schönfelder
tel 0034 616 421 085
fax 0034 966 69 81 58
