Rapport från demokratins framtid av Aaron Israelson, sedan fem år engagerad i liberala ungdomsförbundet. Han har nyligen tagit sin tillflykt till PR-branschen. Ungdomsförbunden klagar ofta över moderpartiernas traditionalism. I själva verket är de själva fast i gammaldags strukturer och talet om nya former blir mest munväder. Varken de eller enfrågerörelser lyckas ta till vara ungdomars engagemang, och förmågorna lämnar politiken i strid ström. Det är bara när det gäller att skaffa bidrag som de unga politikerna uppvisar energi och uppfinningsrikedom. Moderaternas framtidslöfte Ulf Kristersson valde nyligen att lämna sin plats som riksdagsman för att söka sig till en mer dynamisk bransch. Hans unga efterträdare, Anna Kinberg, tog ytterst motvilligt steget in i riksdagen. För Carl Bildts generation var det ett av de finaste uppdrag man kunde få. Larmrapporterna kring ungdomens bristande intresse för politik duggar tätt. Enligt en studie från Ungdomsstyrelsen innehar allt färre personer under 30 förtroendeuppdrag i kommunerna. Genomsnittsåldern bland de förtroendevalda har sedan 1995 ökat med tre år. Bara sex procent av de kommunala uppdragen har gått till personer mellan 18 och 29, samtidigt är deras befolkningsandel 19 procent. Ungdomar tillhör dem som är mest benägna att välja soffan på valdagen; endast 71,8 procent av ungdomar i åldern 18--22 röstade i 1998 års val. (SOU 1999:132, Valdeltagande i förändring, av Martin Bennulf & Per Hedberg.) Själv har jag ägnat fem år av mitt liv åt den organiserade politiken. Självklart har det i mångt och mycket varit en kul tid. Lärorikt och utvecklande i såväl framgångar som motgångar. Men en rapport inifrån den unga politiska världen blir trots allt en dyster historia. Det finns inom etablissemanget i vårt land en övertygelse om att partiväsendet är demokratins själ, vilket gör att det är OK att förakta enskilda politiker, t o m ”politikerkasten”, men att ifrågasätta partierna och den kultur de omger sig med är tabu. Då ifrågasätter man demokratin som sådan. Heliga politiska kossor I synnerhet de politiska ungdomsförbunden är, likt hinduernas kossor, helgade i det offentliga Sverige – det är ju de som ska vinna nästa generation för demokratin i enlighet med det gamla mantrat ”samla, skola, slussa”. Vinna nästa generation? Men ungdomsförbunden befolkas i dag i stor utsträckning av andra generationens partigängare, av dem som fötts med broilersked i munnen. Utanför skaran av närmast sörjande lyckas man sällan beröra eller ens uppröra särskilt många. Politiken har blivit en klubb för inbördes beundran och ungdomsförbunden är, all kritik man riktar mot stelbenta moderpartier till trots, precis lika oförmögna till förnyelse som seniorerna i landets valda församlingar. De förmågor som faktiskt finns i ungdomsförbunden tröttnar snart nog på formalismen, ineffektiviteten och den hysteriskt tråkiga sammanträdeskulturen -- man kastar in handduken och drar iväg till PR-branschen eller tidningarnas ledarsidor. Kanske är detta en svartmålning. Men demokratins livsluft är inte de politiska partierna utan den fria debatten – det kritiska ifrågasättandet. Och demokratins framtid är inte betjänt av att partiernas ungdomsförbund blir reservat för den utrotningshotade politikerkastens avkomma. Politiken lever farligt som skyddad verkstad. I sin bok Mina egna ord skriver Mona Sahlin om tiden i SSU att hon ”blev kär i rörelsen”. Jag misstänker att många av oss som är aktiva i ungdomspolitiken känner igen sig. Och ändå – hur främmande är det inte för en normal 19-åring? Att bli kär i en förening, i ett parti? Obegripligt. Inte så märkligt då att många av de unga politikerna är en smula kufiska. Kommer från välanpassade hem, har varit aktiva i elevrådsstyrelsen i skolan, inte så sällan bäst i klassen och ganska ofta de som togs ut sist när man skulle välja fotbollslag på gympan. Även om minipolitikerna inte alltid blev mobbade under skoltiden, stod nog många av oss lite vid sidan av de andra. Lillgamla och en smula beskäftiga. Nördfaktorn är således rätt hög inom ungdomsförbunden. Logiskt alltså att man känner sig hemma i partipolitiken, där man får utlopp för sina kufiska intressen. Man eftersträvar statusposter och tror sig kunna lägga verkligheten till rätta. Makt, hur obetydlig den än är, blir världens kick för den som alltid känt sig lite utanför. Men då skall man inte bli så överraskad över att knappt några andra än de redan frälsta lockas av konceptet ”den lille politikern”. Bottennoterade medlemssiffror De politiska ungdomsförbundens medlemssiffror har över en trettioårsperiod i ilfart rutschat ner i avgrunden. SSU hade 1970 enligt den officiella statistiken 66 500 medlemmar, och 1999 hade siffrorna decimerats med två tredjedelar. Centerns Ungdomsförbund (Cuf) har halkat ner från rekordnoteringen 74 500 glesbygdsungar 1970 till påstådda 6 500 förra året. Muf lyckades för 30 år sedan samla 30 500 högerungdomar och säger sig i dag ha 8 700 registrerade medlemmar. Liberala Ungdomsförbundet (Luf) lockade, när den politiske vilden Per Gahrton var ordförande för de unga folkpartisterna, 27 500 medlemmar och i dag, under den nästan lika stridbara riksveganen Birgitta Ohlssons ledarskap, endast 1 500 frisinnade själar. Bäst har det, om man skall tro statistiken, gått för ung vänster, som 1970 kunde skriva in 13 500 unga kommunister i medlemsregistret och 1999 inte mindre än 11 000. Sammantaget var 199 000 ungdomar engagerade i ett politiskt ungdomsförbund 1970 mot 57 000 i dag, och då har ändå de etablerade ungdomsförbunden nu fått sällskap av kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) och grön ungdom (GU). (SOU:1999:130, Demokratins trotjänare, av Gullan Gidlund & Tommy Möller.) Det finns all anledning att förhålla sig skeptisk till förbundens medlemsstatistik. Det är nämligen en allmänt känd hemlighet att man fuskar för fulla muggar med siffrorna, för att kunna söka medlemsbaserade bidrag. Det fanns mycket luft i de gamla siffrorna. GU och Luf är i dag de enda förbund som inte uppfyller kraven för att söka bidrag. GU söker i stället bidrag på dispens och Luf söker av princip inga bidrag alls. Helt klart är att bidragssystemet som det är utformat i dag inbjuder till fusk och mygel. När man inte lyckas värva nya medlemmar, struntar man helt enkelt i att skriva ut de gamla som tröttnat på att betala medlemsavgiften, man registrerar sina ovetande kompisar och småsyskon, t o m husdjur och krukväxter har fått medlemsutskick i brevlådan. Ja, varför ska man bemöda sig om att locka nya förmågor till politiken, när medlemsregistret står till förfogande, redo att fyllas med fiktiva medlemmar som inte krånglar, inte kräver övertalning och motprestation, men som berättigar till stora summor bidrag. I Skåne har de unga socialdemokraterna råkat i luven på varandra. Mikael Nilsson, klubbordförande för SSU Trelleborg, avgick i vredesmod, sedan Andreas Schönström, distriktsordförande för SSU Skåne, uppmanat honom att rapportera in fler medlemmar än som faktiskt fanns. Det handlade delvis om att fuska med ombudsplatserna på distriktskongressen men framför allt lockade bingopotten – 100 000-tals kronor i partistöd från Region Skåne. Unga broilers som obekymrat vandrar vidare i pamparnas spår. Och SSU är ingalunda ensamma i trollskogen. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Ompröva medlemskapet Bidragssystemet som det ser ut i dag borde omedelbart avskaffas. Över huvud taget måste man ompröva synen på medlemskap. Ungdomsförbundens uppgift måste vara att skapa kontaktytor mellan ungdomar och partipolitiken. Hur många som sedan löser medlemskap är egentligen irrelevant. Desto mer angeläget att många engagerar sig. Är det nu verkligen så att ungdomar i gemen är fullkomligt ointresserade av politik? Säkerligen inte. Ute på fältet, när man talar politik i gymnasieklasser, i samtalsgrupper eller helt enkelt med sina jämnåriga kompisar utanför partipolitiken märker man att det finns ett genuint samhällsengagemang. Ungdomar är oroliga för arbetslösheten, angelägna om att komma till rätta med nyfattigdomen, intresserade av konflikter ute i världen – men de kallar det inte politik utan möjligen samhällsfrågor. Var finns då alla dessa ungdomar? Det sägs att de engagerar sig i enfrågerörelser. Det stämmer inte. Amnesty International, Röda Korset och Greenpeace, för att nämna några, tappar medlemmar i samma takt som de politiska ungdomsförbunden. Uppenbarligen har man inget behov av att lösa medlemskap i en förening för att få utlopp för sitt engagemang. Man skriver elektroniska protestlistor på Internet, sätter upp samhällskritiska teaterpjäser och gör angelägna filmprojekt. Så klart att ingen låter sig värvas till SSU, Muf eller Luf av någon man betraktar som en nörd, som gömmer sig bakom ett bokbord och delar ut fåniga broschyrer. Konkurrensen har hårdnat. Muf kan locka med suparfester och Cuf med innebandyturneringar bäst de vill. Ungdomarna går i stället på Spybar och tränar på gym. Mikael Damberg och Gunnar Strömmer, som leder de två största ungdomsförbunden, SSU respektive Muf, talar om att skapa nätverk – en plattform för den som är intresserad av att pyssla med t ex miljö- eller toleransfrågor men inte är beredd att köpa hela paketet. Det är säkert bra, men när jag själv ledde ett så kallat nätverk fick jag veta att vi inte kunde släppa in icke-medlemmar i nätverket. De var förstås inte tvungna att delta i de övriga aktiviteterna, men de skulle minsann betala medlemsavgiften som alla andra. Projekt och nätverk Finessen med nätverk är att man kan engagera människor genom deras politiska favoritintresse, utan att de behöver binda upp sig särskilt mycket. Däri ligger förstås även nätverkens svaghet -- en lös struktur blir sällan särskilt konkret, och man får i regel inte så mycket gjort. Nätverkandet måste alltså kompletteras med projektformen. Här kan ungdomsförbunden dra igång projekt i olika frågor, där en tillfälligt sammansatt grupp jobbar under en begränsad tid med ett konkret mål. Varför inte utnyttja förmågor utanför partipolitiken som gärna jobbar med exempelvis film, skribentuppdrag, reklam eller teater? Utan att de behöver lösa medlemskap eller förbinda sig till andra åtaganden. Det kan ju förstås också handla om begränsat programarbete. Mauricio Rojas relation till moderaterna är en lysande, men isolerad förebild. Det är hög tid att göra upp med gamla mötesformer, där man sitter i slutna sammanträdesrum och klubbar budget och verksamhetsplan. Ut och bedriv verksamhet i stället. Sammanträdesrummet är, som Per Ahlmark träffande beskrivit det, dödens väntrum. Vi måste våga släppa prestigen och förnya formerna för styrelsearbetet. Titelmaffian göre sig icke besvär; målet med partipolitiskt engagemang kan inte vara att erövra den ena statusposten efter den andra. Alla ungdomsförbund har mycket att vinna på att skapa en plattare organisation, som framför allt premierar eldsjälar och visionärer. Den politiska kulturen kretsar i huvudsak kring två fenomen – 1) att värva röster inför valdagen och 2) att bilda opinion i vardagspolitiska sakfrågor. Ungdomar är, enligt mitt intryck, snarare intresserade av idédebatt (vart tog den vägen?) och av att delta i konkreta projekt. Att en gång vart fjärde år lägga sin röst på ett visst parti är ett skenbart demokratiskt deltagande och statistiskt helt obetydligt. Att man så starkt bundit upp demokratin till den sakrala valdagen är politikens största bluff, och ungdomen har nog genomskådat den. Att delta i en öppen debatt är förstås betydligt mer meningsfullt för den demokratiskt deltagande medborgaren. Förmodligen kommer demokratin att flytta ut till den virtuella verkligheten på Internet, och förhoppningsvis kan den där bli mer dynamisk än i dag. Om inte vi unga politiker leder den utvecklingen är vi chanslösa. Om vi inte förmår begrava ordförandeklubbor och stela mötesformer, får vi ta dem med oss i graven. Om vi inte kan knyta upp nya människor kring projekt, där man blandar kultur, samhällsengagemang och aktivism, så kommer den organiserade politiken som vi känner den att förtvina. Jag ger partipolitiken tio år; har den inte förmått förnya sig då är den död. Men vi lär nog hinna vältra oss i många protokoll innan sista punkten på dagordningen hunnit ikapp oss.

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.