Feb 00 Fonderna var ingen slump av Jan Jörnmark, docent och forskare vid institutionen för ekonomisk historia; Göteborgs Handelshögskola. En efter en förklarar tidigare ledande socialdemokrater i sina memoarer att de ”egentligen” inte var anhängare av löntagarfonderna. Nu försöker de ge bilden att det var tidsandan och händelserna som tvingade dem att driva förslaget. Men löntagarfonderna var ingen slump. Tvärtom var det en logisk slutpunkten på den socialistiska maktutövningen. En genomgång av politik, parti och fack visar att intressegruppsstrukturen i början av 70-talet hade stelnat i så hög grad att centralplanering sågs som nödvändig. 1975 lade Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond (!) fram ett förslag om löntagarfonder. "Med fonderna tar vi över successivt" sade trion; och det låg mycket i det. Förslagets huvudelement var att 20% av företagens vinster skulle användas till att köpa "löntagaraktier", som inom ett decennium skulle gjort LO till huvudägare i de flesta svenska storföretagen. Försommaren valåret -76 gjorde LO-kongressen förslaget till sitt. ta blev startskottet till en inflammerad politisk debatt i landet, som bidrog till två socialdemokratiska valnederlag, och kulminerade med 4 oktoberrörelsens demonstrationer under 80-talet. Illa belysta fenomen Trots detta är fonderna illa belysta fenomen i svensk politisk ekonomi. Den här essän tar sin utgångspunkt i det faktum att ett flertal gamla sossar skrivit memoarer. Vare sig de hetat Thage G. Peterson, Ingvar Carlsson, Sten Andersson eller Kjell-Olof Feldt, har dom haft ett gemensamt: Till löntagarfonder var dom oskyldiga. Har någon i partiet fått skulden har det varit en fiende: Sten Andersson förtäljer oss att det var Feldt som lurade den övriga partitoppen att tro att fonderna var bra. I själva verket hade Carl Lidbom redan 1982, i memoarerna "Reformist", börjat driva den linje som sedan följts: det var LO:s fel att förslaget någonsin kom fram. Carlsson lägger också till att Byggnadsarbetarförbundets dumma krav om marksocialisering 1976 var en annan bidragande olycka. Lidbomlinjen har också följts av Erik Åsard, som ansetts som den store fonduttolkaren, likväl som de ovannämnda s-politrukerna. Bo Stråth skriver att fonderna var ett utslag av "ändrat opinionsläge som tvingade LO att ta hänsyn till frågorna om maktfördelning och ägande". En ekonomisk-historisk lärobok nämner fonderna som hastigast: parterna på arbetsmarknaden hade av något outgrundligt skäl glömt bort den kompromiss som den "svenska modellen egentligen handlade om". Meidners förslag var "en teknisk lösning på ett internt fackligt problem". P.g.a. missförstånd "kom [de] istället att väcka en enorm förbittring". På det här sättet blir fonderna till missförstånd eller ointressanta paranteser, där socialdemokraterna bands fast i ett händelseförlopp de egentligen aldrig hade någon del av. Med detta gjordes heller aldrig några misstag – annat än rent taktiska – och teorin om samförståndet och den historiska kompromissen kan leva vidare. På något vis var det nog också ett dumt näringsliv som lade krokben för fonderna – som egentligen ändå var bra – på något odefinierbart sätt. Vad förklaringarna i verkligheten bortser ifrån var att fonderna var en väl förankrad del av den svenska ekonomisk-politiska verkligheten 1975/76. Det problem som stod i vägen för en lösning var LO:s tidiga bindning vid fackkontrollerade fonder. Hade inte denna funnits, hade med stor säkerhet en uppgörelse kommit före 1979/80. Fondfrågan är egentligen historien om hur svensk intressegruppsstruktur i början av 70-talet stelnat så till den milda grad att någon form av korporativistisk centralplanering sågs som nödvändig. Kapitalism på avveckling Myten har alltid sagt att Sverige dominerades av ett kapitalistiskt näringsliv i början av 70-talet. I själva verket befann sig kapitalismen sedan länge på avvecklingsstadiet. Fonderna hade bara varit det närmast logiska slutet på sex-sju decennier av alltmer nationaliserat näringsliv. Det räcker med en snabb titt på en lista över Sveriges 20 största företag 1975 för att se detta basala faktum: Kooperativa Förbundet är vid denna tid Sveriges största företag (före Volvo). Tillsammans med trean på listan, det köpmannakooperativa ICA, dominerade KF fullständigt livsmedelshandeln. Dessutom hade förbundet ett rent företagsimperium som tillverkade allt från toalettstolar till bildäck. Fackföreningsrörelsen ägde Sveriges näst största byggföretag, Riksbyggen-BPA. Tillsammans kontrollerade KF och facket ett av landets största reseföretag, Reso. Bondekooperationen dominerade fullständigt livsmedelsproduktionen, och var dessutom mycket stark i skogsindustrin (3 bondeföretag var med bland de 20 största). Landets femte största företag hette Statsföretag AB, ett snabbväxande konglomerat med verksamheter från mineralullstillverkning till bryggerier. Systembolaget gick in på plats 17. Till detta kom de stora affärsverken, Televerket, Domänverket, Postverket, Vattenfall. Därtill ska läggas de kommunala energiföretagen och bostadsbolagen, som vid denna tidpunkt nyss avslutat sin dynamiska expansionsfas. Mellan kommuner, affärsverk och privat näringsliv hamnade blandföretag som Sydkraft, som under just denna period byggde kärnkraftverk i olika delar av landet. Det privata näringslivet var ett annat än dagens. Stockholmsbörsen omsatte under hela 1975 knappt 3 miljarder, en omsättning som det idag, under en normal börsdag, tar 2-3 timmar att uppnå. Den "fria" delen av kreditmarknaden var 1976, generöst räknat, nere vid 28 procent. Av denna del stod affärsbankerna för mindre än hälften. Utlåningen från dessa reglerades med järnhand från Riksbanken. Under 60-talet hade Per Åsbrink satt skräck i affärsbanksdirektörer, under 70-talet hade den något snällare Krister Wickman tagit över. I stället hade kapital låsts in i företagen i decennier. Sedan mitten av 50-talet hade detta i själva verket varit ett centralt inslag i den ekonomiska politiken, där uppbyggandet av investeringsfonder var ett element. Konstruktionen av AP-fonderna, med företagens stora återlånerätt av inbetalda pensionspremier var också betydelsefull. Skattesystemet hjälpte naturligtvis också till, genom att premiera en inlåsning av vinstmedel med generösa avskrivningsregler, kombinerat med dubbelbeskattning av vinstutdelningar. Följden blev framväxten av stora företagskonglomerat, med spretande verksamhetsområden. Ägarbilden till dessa företagsgrupper var naturligtvis också ytterst stel. Den svenska 60- och 70-talskapitalismens ansikte var korsägande och några dussin familjer, som för det mesta kunde spåras åtminstone ett århundrade bakåt i tiden. Något utrymme för "folkkapitalism" fanns minst av allt på den letargiska börsen. LO-modellen kompletteras LO var mer av en krydda i 70-talets Sverige. Problemet att hålla ihop en potentiellt heterogen och vildvuxen organisation hade sedan årtionden lett till likriktningssträvanden ("solidarisk lönepolitik") och en stark toppstyrning. Den av organisationen framtvingade "fulla sysselsättningen" ledde därtill till starka inflationistiska tendenser. Det paradoxala i situationen var naturligtvis att lönerörelserna minskade i betydelse för organisationen – egentligen blev huvuduppgiften istället att begränsa de negativa effekterna av den egna monopolsituationen (arbetskraftsbrist, inflation). Detta tvingade fram en positiv inställning till frihandel, rationalisering och strukturomvandling från LO:s sida. Den löneadministrerande eran nådde en sorts höjdpunkt, när man i början av 70-talet tillsammans med de andra "parterna på arbetsmarknaden", försökte reducera lönebildningen till en enkel spegelbild av omvärldinflationens effekter på olika svenska ekonomiska sektorer. Idealbilden gavs namnet EFO. Under närmare ett decennium debatterades sedan intensivt varför verkligheten vägrade att anpassa sig till den famösa modellen. Misslyckandet hade inte minst ett nära samband med att organisationen blottlade sig för ett växande inre missnöje, särskilt bland högavlönade grupper, vilka vägrade att acceptera sin plats i en modellerad verklighet. Gruvstrejken 1969 följdes av ett utbrott av vilda strejker. Inflationen var snart ett besvärande problem. Till detta kom att effekterna av den internationella konkurrensen framåt 1970 innebar att strukturrationalisering hotade helt nya delar av näringslivet. Under 70-talet kom inte längre kraven på protektionism och teknikfientlighet bara från textilförbunden. Nu sjöng också Metall allt högre i kören. Ett annat av de riktigt tunga förbunden, Byggnads, hade dessutom egna orsaker att driva planekonomiska krav: mellan 1971-75 mer än halverades byggandet av flerfamiljshus. För ägaren till landets näst största byggföretag framstod situationen som allvarlig. Tillsammans med de socialdemokratiskt kontrollerade "allmännyttiga" bostadsföretagen drevs därför härifrån en linje som syftade till att begränsa alternativa bygg- och boformer i största möjliga grad. De av Ingvar Carlsson nämnda kraven på marksocialisering var delar av denna linje. Om marksocialisering var den logiska slutpunkten på bostadsmaffians (en del har kallat detta för en "folkrörelsekoalition") krav, var löntagarfonderna den logiska slutpunkten på industriförbundens krav. Den verkliga orsaken till att Meidnerförslaget fick ett så totalt genomslag hos LO var att ytterligare rester av marknadsmekanismen nu kunde avlägsnas. Meidnergruppen hade arbetat med fondförslaget sedan 1971 utan att någon hade brytt sig. När man presenterade förslaget sommaren 1975, mitt i branschkrisernas och inflationens Sverige kom man å andra sidan med manna från himlen: Det var inte tidsanda som drabbade LO – det var en hett närd önskan om avskärmningsmöjligheter från en besvärande omvärld man nu kunde tillfredsställa. Genom inlåsningen av ägandet i "löntagaraktier", kunde alla problem med "övervinster" och strukturomvandling lösas. Med löntagarfonder skulle man, enligt LO-tidningen och Aktuellt i Politiken, inte bara ha sluppit kriser i Motala/Hagfors/vilken svensk krisort som helst. Textilarbetarförbundets tidning konstaterade att en slagkraftig svensk konfektionsindustri nu skulle kunna utvecklas. Verkstadsklubbens ordförande på LM Ericsson konstaterade dessutom att fonderna kunde få progressiva effekter även på denna typ av teknikledande företag, där man "helt försummat att planera den framtida sysselsättningen… när vi i full skala går över till datateknik". Han fortsatte: "Vi vill inte hindra den tekniska utvecklingen, men vi kan inte acceptera att den nya tekniken innebär att flera tusen blir arbetslösa". Med Meidners fonder kunde sannerligen alla problem lösas! Man kunde också ha tillagt, att strejker på arbetarkontrollerade företag föreföll mindre meningsfulla. Partiet tämjer marknaden Men det var inte bara LO:s problem som kunde lösas med fonderna. Partiets problem var också lösbara med hjälp av dessa. För runt 1975/6 hade alltså sanningens timme slagit för det stela svenska näringslivet – mer eller mindre som en blixt slog de stora strukturkriserna ner i varvs-, stål- gruv- och skogsindustrierna. Eftersom både bygg- och textilindustrin befunnit sig i strukturkris sedan minst ett halvt decennium var situationen explosiv. När valet i september samma år dessutom befriat partiet från ansvar, blev fonderna samma vises sten i denna församling. Våren 1977 tryckte både Wickman, Feldt och Sträng på nödvändigheten av att skapa löntagarfonder på ett seminarium som hölls på Strängs 70-årsdag. Samma höst startade partitidningen "Aktuellt" en tio avsnitt lång artikelserie om ekonomisk demokrati och fonder. Syftet var, alldeles klart, att förklara iden för partifolket. Förste man ut, Kjell-Olof Feldt, var programmatisk: "Det viktigaste är kanske ändå att makten över näringslivet inte får ses bara som en manipulation för att tjäna mera pengar. Under den gångna vintern har kapitalismen mer ohöljt än på länge visat sitt verkliga ansikte: Intriger, feg flykt, spel med orter, människoliv för att göra snabba klipp… den svenska kapitalismen behöver en rejäl dos av sådant som finns i våra folkrörelser: solidaritet, humanitet…". Ingvar Carlsson hävdade i avsnitt 2 att "planeringen av vårt framtida näringsliv måste stå under statlig kontroll". Det var en lycklig höst. Partiet hade med fonderna inte bara funnit ett abrakadabra: i september upptäckte man dessutom att den verklige upphovsmannen var en av de egna! Gamle partilegendaren Torsten Nilsson skrev plötsligt att "Per Edvin Sköld var både konstruktiv och handlingskraftig. Han var exempelvis inne på tanken om löntagarfonder redan på 50-talet. Det var i högkonjunkturens gyllene tid och han ville trygga sysselsättningen samtidigt som han ville hejda inflationen. Skölds lösning var en form av löntagarfonder som påminde om de som LO långt senare framfört". Vad man nu gjorde var i grunden enkelt: om fonderna skulle populariseras inför fotfolket, behövde man skapa en mytologi om dessas ofarlighet, genom att referera till gråsossar (som Sköld) eller veteraner som Hjalmar Mehr. Mehr använde nästan revolutionsretorik när han förklarade varför "ekonomisk demokrati" var nödvändig: "Kriserna i näringsgren efter näringsgren kommer att framkalla sådana strukturförändringar att anknytningen till massorna är nödvändig för att de ska kunna ske på ett för människorna acceptabelt sätt". Erlander hjälpte till med det närmast bevingade "Löntagarfonder flyttar inte till Lichtenstein". I oktober 1977 höll partiet Storrådslag i Stockolm. Speciella utskott var nu satta att arbeta fram sektorsprogram. Dessa – som presenterades av tongivande medlemmar som Sträng, Feldt, Thage G. Peterson m.fl. – är kanske de mest protektionistiska och defensiva ståndpunkter som 70-talet erbjuder från ett etablerat parti. Om t.ex. gruvorna framhölls inte bara att "kapitalismen inte har några förutsättningar att ta itu med svårigheterna", varför staten borde ta över industrin. För den framtida socialistiska gruvindustrin presenterades därtill ett "nytt synsätt: Bryt den rika malmen i goda tider. Den fattigare i lågkonjunkturer. Detta skapar en jämnare sysselsättning". Beträffande skogsindustrin framhöll Svante Lundkvist kort och gott att "enskilda ägarintressen inte får stå i vägen för en planmässig skogspolitik i hela folkets intresse". Om textilhandeln framhöll Feldt att Sverige inte borde förnya de åtaganden man hade inom ramen för GATT (multifiberavtalet), att generellt licenstvång skulle återinföras, samt att "kapitalistiska frizoner som Hongkong och Singapore inte ska behandlas som självständiga u-länder". Slutligen måste textilhandeln "underordnas neutralitetspolitikens krav på en ekonomisk försvarsberedskap". Att utveckla basnäringar av denna typ var dock inte allt som behövdes. För forskare och kommunalmän stod ännu större uppgifter för dörren: "Kommunerna är Sveriges största investerare. Här borde man söka åstadkomma en förnyelse och samverkan så att den nödvändiga beställarkompetensen kan skapas… Det skulle också ge svensk industri tillverkningsobjekt för export. Detta öppnar en intressant följdmöjlighet. Världens storstäder förfaller… Ny kommunal teknik kan bidra till att lösa dessa frågor". Till denna Sköna Nya Värld krävdes kapital, och det var precis vad fonderna erbjöd, när dessa nu kunde kombineras med Strukturfonder. Den brist som uppstått när AP-fonderna inte längre växte i samma omfattning som tidigare, kunde nu lösas. Fondernas kapitalbildningsroll var den som Feldt, Sträng och Wickman framhöll under dessa år. Följden blev att LO-SAPs gemensamma arbetsgrupp vintern 1978 lade fram ett fondförslag baserat på tulipanarosens ide: till fonderna, som skulle förvaltas av lokala fack tillsammans med valda korporatistiska representantskap, knöts även kapitalbildningsfonder. Partiet hade nu en fondlinje och ett näringsprogram. Under hösten 1978 kom också ett bostadsprogram som presenterades av Sydkrafts nuvarande vice styrelseordförande Nils Yngvesson i "Aktuellt": "Kommunerna ska äga marken och hyra ut den med tomträtt. Huset ska byggas helt med statliga lån. När huset ska säljas ska bostadsförmedlingen förmedla köpet. Den som säljer ska ha rätt till rimlig avkastning på den egna insatsen i huset, men självklart ska man inte ta hem inflationsvinster eller spekulationsvinster på den del som samhället satsat!" Thage G Peterson sammanfattade på partikongressen 1976 näringsprogrammet med att socialdemokratin "inte kunde lova att avskaffa strukturproblemen", men att "Vi måste ha en hårdare planering av näringslivet. Det gäller företagsplanering bransch för bransch. Utifrån detta ska vi ha en samordnad planering…" Alldeles klart ser vi här en sammanfattning av den mest marknadsfientliga linje som ett parti i ansvarig ställning visat de senaste 50 åren i svensk politik. Folkhemsnationalism Så det var ingen slump som förde fram till löntagarfondsfrågan. Möjligen kan man säga att det var en kompromiss mellan fackkrav på att permanenta företagsstrukturen och SAP-krav på medel att permanenta den stela näringsstrukturen. Till denna folkrörelsewok tillsatte bostadskoalitionen kraven på marksocialiseringssushi och kontrollerad egnahemsmarknad. Det stelnade näringslivet var, dessutom, under en period intresserat av att bidra till den korporatistiska röran. Folkpartiets bidrag var också betydande. (Å andra sidan kom fp förmodligen ut ur perioden på plus: Carl Tham byttes mot Marit Paulsen.) Det logiska resultat av dessa kockars anrättning hade, om inget hänt, blivit en folkrörelsekorporatistisk svensk självförsörjning. Vad som räddade oss från detta var de alternativ som folklig kapitalism i form av allemansfonder och växande internationella kapitalmarknader innebar. På två decennier har detta löst upp den ovan beskrivna näringsstrukturen på ett nästan otroligt sätt. Och aldrig var alternativet mellan internationalisering och folkhemsnationalism så tydlig som när det gällde löntagarfonderna. Minst av allt var det slumpen som hade fört socialdemokraterna till sin alternativa värld. Fondlösningen var, tvärtom, det logiska slutet på decennier av alltmer förstelnad socialdemokratisk maktutövning. Att man helst vill glömma detta är knappast ägnat att förvåna.

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.