dec 2003 från smedjan.com

Vägen till oberoende
av Henrik RS Olsson, civilekonom och utredare vid Skattebetalarnas förening.

Över en miljon människor i åldern 20-64 år försörjda med bidrag enligt SCB. Det betyder att var femte person i arbetsför ålder lever på skattepengar i stället för att arbeta. Och av dem som arbetar är inte mindre än var fjärde arbetstagare (26 %) anställd i offentlig sektor. Alla dessa befinner sig i beroendeställning av en stat som allt mindre står för trygghet. Villkoren kan ändras när som helst. Därför borde ökad kontroll över den egna livssituationen vara inte bara stimulerande utan också tryggare.

Vi som vill förändra och få ett samhälle med en mindre stat, lägre skatter och med mera frihet förvånas ofta över att motståndet är så stort. Vi undrar om det verkligen är så att människor bara vill behålla en tredjedel av sin inkomst. Eller om det är så att vi väljare är okunniga och att politikerna för oss bakom ljuset. Eller om det är så att vi helt enkelt vet vad vi har, men inte vad vi får. Vi kanske rentav är så beroende av det vi har, att vi absolut inte har råd att äventyra det.

Är okunskap en förklaring?
Det finns förvisso många missuppfattningar när det gäller skatterna. Förvånansvärt många människor vet inte hur mycket skatt de egentligen betalar, inklusive arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter. Säkerligen skulle förändringstrycket öka om skatterna bara gjordes mera synliga, om de t ex specificerades på lönebesked och prisetiketter. Om så vore fallet skulle nog fler börja ställa krav på den motprestation som de borde ha rätt till.

I dag debatteras skattefrågorna i praktiken bara en gång om året, när tidningarna trycker uppslitande reportage om planerade nedskärningar i den offentliga sektorn och i bästa fall också skriver något om nästkommande års planerade skattehöjningar. Men trots att vi har ett skattesystem där två tredjedelar av skatterna är dolda, så borde det ha undgått få att Sverige har världens allra högsta skattetryck. Likväl fortsätter vi att betala vår skatt i ett läge där medborgarna i många andra länder i det närmaste skulle ha gjort uppror. Frågan är varför.

Beroende av det offentliga
Att skylla på bidragen brukar vara något av en populistisk klyscha. Om man med bidrag menar socialbidrag är det endast en liten andel av befolkningen som är bidragstagare. Men om man utvidgar begreppet och även beaktar t ex sjukersättning, A-kassa och förtidspension, så blir dessa bidragstagare så många till antalet att de måste ha ett väsentligt politiskt inflytande.

Totalt är över en miljon människor i åldern 20-64 år försörjda med bidrag enligt SCB: s årliga sammanställning. Det är summan av alla dem som är sjukskrivna, förtidspensionerade, arbetslösa eller som tar emot socialbidrag. Även deltidssjukskrivna ingår i siffran, eftersom värdena är omräknade så att de skall motsvara helår.

Om vi är fem miljoner förvärvsarbetande betyder det att i genomsnitt var femte person i arbetsför ålder lever på skattepengar i stället för att arbeta. Det är uppenbart att varje förändring av socialförsäkringssystemet, hur liten den än är, påverkar livet tämligen radikalt för alla dessa människor.

Om bara de sjuka och arbetslösa vore beroende av välfärdsstaten, skulle problemet vara begränsat. Men också större delen av den arbetande befolkningen är i någon utsträckning beroende av bidrag. Sammantaget består 38 procent av hushållens disponibla inkomster (inkomster efter skatt) av olika slags transfereringar. Hälften av detta är pensioner men andra hälften består av övriga ersättningar såsom barnbidrag, A-kassa, studiemedel och bidragsförskott.

Det vore fel att anklaga människor för att de lyfter bidrag i ett samhälle med världens högsta skatter. Barnbidraget är t ex för många ett närmast nödvändigt tillskott till den hårt beskattade inkomsten och vilken student kan klara sig helt utan studiemedel? Studiemedelssystemet är som bekant helt centraliserat, något som t o m framgår av namnet på den ansvariga myndigheten. Pensionssystemet håller visserligen på att reformeras, men det är fortfarande, och ser också ut att förbli, ett politiskt styrt system som reducerar pensionärerna till en av många punkter på politikernas prioriteringslistor.

Omfördelning - inte bara bidrag
Fördelningspolitik brukar traditionellt inrymma två saker - fördelning från individer med höga inkomster till behövande, samt fördelning för en och samma individ under livets gång. Socialbidrag är ett exempel på det förra, studiemedel och pensioner är exempel på det senare. Det finns också en stor zon som innehåller båda delarna; socialförsäkringarna är dels en försäkring och dels ett fördelningspolitiskt instrument. Detta eftersom det t ex finns ett tak för utbetalningen av bland annat A-kassa och sjuk- och föräldraförsäkring, men inget motsvarande tak för skatteinbetalningen.

Bidrag är omfördelning men ofördelning är mycket mer än bara bidrag. Så gott som alla förmåner som välfärdsstaten erbjuder har en omfördelande karaktär. Till "kärnverksamheten" hör sådant som vård, skola, omsorg, högre utbildning och kommunal service. Staten garanterar att alla får tillgång till dessa tjänster, oavsett inkomst. Detta innebär en trygghet, men det betyder också att de högt beskattade måste betala ett överpris medan andra får en subvention.

Fast i systemet
Den "generella välfärden" i Sverige - den fördelningspolitik som syftar till så mycket mer än bara omfördelning mellan individer och över livscykeln - leder till att människor i nästan alla inkomstlägen blir beroende av politiska beslut och följaktligen även beroende av vilken politik som förs och av vilka som sitter vid makten.

Det gäller studenter, barnfamiljer, pensionärer, änkor… Listan kan göras lång. Många befarar att avgifter och välfärdsförsäkringar i ett annat system skulle kosta dem mer än den skatt de betalar i dag och föredrar därför att behålla vad de har, även om de inte är nöjda med det som den offentliga sektorn levererar. De som verkligen vinner på systemet tenderar att i någon mån vara medvetna om saken - liksom förlorarna.

En så gigantisk offentlig sektor måste rimligtvis också bli en mycket betydelsefull arbetsgivare. Inte mindre än var fjärde arbetstagare (26 %) är anställd inom stat, kommun eller landsting, vilket har att göra med att den offentliga sektorn producerar och omfördelar mer än 55 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Därutöver tillkommer alla de som är anställda av statliga och kommunala bolag.

Många yrkesgrupper, t ex lärare, läkare, sjuksköterskor och bibliotekarier har i dagsläget i princip inget annat val än att arbeta för den offentliga sektorn. Alla dessa arbetande människor befinner sig, i likhet med bidragstagarna, barnfamiljerna, pensionärerna och studenterna, i beroendeställning. Till saken hör också att privatiseringar ofta upplevs som ett tveksamt alternativ, kanske på grund av den vinklade bild som motståndarna har lyckats sprida.

Den bilden går ut på att brister i privat sektor alltid beror på ledningen medan brister i offentlig sektor däremot alltid beror på resursbrist. Det skulle innebära att den offentliga sektorn vore i det närmaste ofelbar. Detta, i kombination med det faktum att dåliga exempel på privatiseringar tenderar att få större utrymme i medierna än goda exempel, gör det betydligt svårare att ifrågasätta hur politikerna sköter sina uppgifter än att ifrågasätta privata företagare.

Trygghet, oberoende och frihet
Låt oss nu återgå till den ursprungliga frågan, varför människor tycks acceptera att betala världens högsta skatter. Vi har kunnat konstatera att var femte person i arbetsför ålder lever på olika slags sociala ersättningar. Vi har också sett att större delen av den arbetande befolkningen i någon mån är beroende av bidrag för sitt uppehälle. Dessutom har vi konstaterat att var fjärde arbetstagare är anställd i den offentliga sektorn. Detta beroende tycks ha permanentat en stor och allomfattande stat.

Men det är inte hela förklaringen till att det i bästa fall finns en skepsis mot, och i värsta fall ett direkt motstånd till förändringar. Som människor har vi flera psykologiska mekanismer som kan förklara vår ovilja. Den kanske mest kända av alla de teorier som försöker förklara ekonomiskt beteende är Abraham Maslows behovspyramid.

Maslows teori säger enkelt uttryckt att människor tenderar att välja trygghet framför frihet om de måste välja. Trygghet hamnar omedelbart efter kroppsliga behov i den berömda pyramiden, medan "självförverkligande" (som går hand i hand med frihet) kommer högst upp på toppen, alltså sist i ordningen. Så länge människor inte är trygga i grunden kan de, enligt Maslow, inte kosta på sig något sådant som frihet och självförverkligande.

Friheten att kunna välja och välja bort, liksom förtroendet att få betala saker med ett kontokort eller en giroblankett i stället för att få allt som löneavdrag, blir mindre viktig för den som har anledning att frukta för sitt väl och ve. Mot bakgrund av detta kan talet om frihet stimulera människors biologiska överlevnadsinstinkter. Då upplevs friheten som ett hot, vilket väcker ett emotionellt motstånd.

Det här beror till viss del också på att välfärdsstaten har kommit att bli en kulturell arketyp i Sverige. Efter att i så många år ha haft ett samhälle där andra tar ansvaret om man inte vill göra det själv, har vi fått en kultur som gör det svårt att få gehör för sådant som frihet och personligt ansvar.

Att bryta cirkeln
Den konspiratoriskt lagde misstänker kanske att det funnits en tanke med att göra människor beroende av välfärdsstaten och därefter invagga dem i en känsla av skenbar trygghet för att sist och slutligen göra hela tankesättet till en del av den nationella kulturen. Det kan diskuteras, men sådan spekulation är sällan särskilt fruktbar. Vi som vill reformera måste anstränga oss för att hitta ett sätt att bryta cirkeln. Vi måste respektera människors rädsla och oro. Samtidigt som vi försöker bryta politikberoendet måste vi få människor att känna sig trygga med alternativen.

Vi kan därför inte t ex ensidigt banta socialförsäkringarna utan att göra något i stället. I så fall skulle människor bli lämnade i sticket med försämrat skydd och skulle följaktligen motsätta sig framtida reformer. Vi kan inte heller sänka skatterna och fortsätta som förut. I så fall skulle vi få ett budgetunderskott som innebär att den offentliga välfärden måste betalas med lånade pengar (lånefinansiering bör endast användas för att utjämna konjunktursvängningar eller andra tillfälliga variationer).

I stället måste skatterna sänkas parallellt med att de offentliga utgifterna minskas. För varje krona staten sparar in, måste därför löntagarna få mera pengar i plånboken att lägga på de välfärdstjänster som de själva anser sig behöva. Denna process måste också åtföljas av en attitydförändring, eftersom det inte längre skulle vara möjligt att luta sig tillbaka och räkna med att staten alltid löser problemen.

Frihet är trygghet
Ett gammalt talesätt säger att statens kaka är liten men säker. Att den är liten råder det knappast något tvivel om. Löneutvecklingen för offentliganställda kan inte beskyllas för att ha varit alltför god, och inte heller personalpolitiken, om man får tro alla rapporter om stress och arbetsmiljöskador.

Privata arbetsgivare ställer visserligen krav, men de brukar också belöna sina anställda efter vad de presterar, till skillnad från arbetsgivare i den offentliga sektorn som i regel tillämpar någon mer eller mindre godtycklig mall vid all lönesättning. Den offentliga sektorn har ett arbetsgivarmonopson (köparsidans motsvarighet till monopol), vilket innebär att den kan diktera arbets- och lönevillkoren förhållandevis fritt.

Dessutom finns det ett speciellt synsätt inom det offentliga som tenderar att missgynna arbetstagarna. Vid Kommunals stora strejk tidigare i år ville t ex kommunerna betrakta det uteblivna arbetet som en direkt kostnadsbesparing. Varje privat arbetsgivare skulle däremot betrakta en strejk som ett inkomstbortfall. I ett friare samhälle skulle därför arbetstagaren få ett större inflytande och lättare kunna påverka sin egen arbetssituation och sin egen lön. Med denna nyvunna frihet följer naturligtvis också trygghet.

När politikerna vänder medborgarna ryggen, genom att t ex avskaffa änkepensionen, införa en tredje sjuklönevecka eller upprätta prioriteringslistor, då är inte bara arbetstagaren, utan också den vanlige medborgaren helt rättslös. Ett privat försäkringsbolag som höjer premien måste räkna med att i det långa loppet förlora kunder. Om samma försäkringsbolag helt godtyckligt skulle ändra avtalsvillkoren så skulle det betraktas som ett kontraktsbrott. Men inte när det gäller staten. Den trygghet som staten erbjuder sina anställda och alla andra som vinner på det rådande systemet, är inte någon permanent trygghet. När som helst kan villkoren förändras, och då borde en ökad kontroll över den egna livssituationen inte bara kännas mer stimulerande utan också betydligt tryggare.

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.