Globaliserings-debatten,
av Johan Norberg, redaktionssekreterare för http://www.smedjan.com>www.smedjan.com
Just nu är de nationalpopulistiska krafterna det största hotet mot globaliseringens löfte om fri rörlighet och fri handel. Etablissemanget har givit dem fritt spelrum genom att grovt missköta två av vår tids största frågor, invandringen och EU-samarbetet. Det menade Johan Norberg vid ett föredrag i samband med Näringslivets Fonds årsmöte den 27 augusti 2002.
Globaliseringsdebattens första akt startade i Seattle i november 1999. Den handade om frihandelns vara eller inte vara. Efter en hård debatt råder nu en förhållandevis frihandelsvänlig konsensus. Vi hör sällan de ideologiska argumenten mot frihandel. Handelsminister Pagrotsky säger att Sverige ska bli världens mest globaliserade nation. Attac utmanar inte längre frihandeln, och den internationela välgörenhetsorganisationen Oxfam kämpar för att avskaffa EU:s tullmurar.
När George W Bush blir anti-globalisternas hjälte genom ståltullar och jordbrukspolitik, är det ingen som på allvar ser det som en klok politik. Ett kongressutskott försvarade till och med jordbrukssubventionerna genom att likna dem vid 80-talets upprustningskrig. Liksom då, måste USA visa att motparten inte kan få ett övertag i kapprustningen eftersom amerikanerna alltid kan spendera mer. Då kommer alla att inse att det är bäst med ömsesidig nedrustning – och EU kommer att avskaffa sin protektionism.
Vi kommer att få leva med frihandelsmotståndet även i framtiden. Om inte annat så brukar teman från akt 1 alltid leva kvar i akt 2 och vara avgörande för hela skådespelets utgång. För ögonblicket har ridån emellertid gått ned.
Nationalpopulismens entré
Men akt 2 har just börjat. Den började när Le Pen blev tvåa i franska presidentvalet, och när ett gäng holländare förklarade att landet var fullt och snabbt blev landets näst största parti. Det är nu en del av regeringen, liksom främlingsfientliga partier har blivit det i i Italien, och i Österrike med 27 procent av rösterna, och har blivit regeringsunderlag i Danmark med 12 procent. I Schweiz och Norge har motsvarande partier tidvis varit landets största i opinionsundersökningar.
Det handlar om nationalpopulismens framträdande på scenen. På ett plan är det en direkt följd av akt 1. Om någon lyckas skapa oro för utlandet, kommer inte människor att låta sig nöja med att beskatta valutatransaktioner med 0,01 procent, eller införa ett kulturellt undantag för det franska språket. Globaliseringskritikerna lyckades övertyga många att de var hotade av utlandet, av utländska varor och mäktiga kapitalintressen. Då röstade dessa på Haider och Le Pen som höll med, men hade radikalare svar på problemen.
Men det förklarar inte hur nationalpopulisterna kunnat bli så enorma så snabbt. Holländska Pim Fortuyn-listan fanns inte tre månader före det holländska valet, men blev näst störst. Det finns redan en opinion i olika frågor, som har varit färdig att exploateras. Det har man gjort genom att ta upp tabubelagda frågor, det som andra inte vågar säga, det som det råder tyst konsensus kring, det som politikerna försöker smussla undan. Det kan röra sig om verkliga problem, som politikerna inte vill ha debatt om. Då kommer bara extremisterna att ta upp dessa problem, och de kommer att få oförtjänt legitimitet, därför att människor kommer att känna igen sig mer i deras verklighetsbeskrivning än i de övriga politikeras.
Det finns två frågor framför andra, där de har kunnat utnyttja dessa tabun och spela på hotet mot det nationella. Det är frågor där de egentligen inte från början har engagerat sig, men de har gjort det när det har blivit en ledig – och tabubelagd – nisch.
Den ena frågan är invandringen. Le Pen och Nationella Fronten startade som allmänna anti-kommunister och profilerade sig som främlingsfientliga först kring 1980. Vlaams Blok i Belgien gjorde det först i början av 80-talet. Glistrups och Hagens danska och norska Fremskridtspartier gjorde det först i mitten av 80-talet. Ny demokrati blev vulgärt främlingsfientligt och talade om att skolbarn i framtiden skulle tvingas vända sig mot Mekka först efter att de kommit in i riksdagen och hade profileringsproblem.
Europeiska Unionen
Den andra frågan är den Europeiska Unionen. Jörg Haider bytte plötsligt åsikt om EU och fick sitt parlamentariska genombrott i den österrikiska folkomröstningen om EU 1994. Nej-segern i danska EMU-omröstningen hösten 2000 blev Dansk Folkepartis första stora seger. Nationella Fronten fick sitt nationella genombrott i valet till Europaparlamentet 1984.
Om inte vi talar om dessa frågor, tar upp den verkliga oro som finns och ger liberala lösningar på dem – om det är tabu, inte politiskt korrekt – då kommer andra att göra det, med helt andra förtecken. Människor behöver inte vara rasister för att rösta på dem, det räcker med att de är hjärtligt trötta på en arrogant politisk klass, som struntar i deras oro och missnöje. Den risken finns också i Sverige, där Ny demokratis kollaps länge har vaccinerat oss mot denna typ av partier. Politiker har sopat problem under den röda mattan, och man har gått vidare med den politik som man är övertygad om är den rätta, av oro över att folket skulle ha för oupplysta åsikter. Men just därför har man lurat över många på den oupplysta planhalvan, för det är bara där de har känt igen verklighetsbeskrivningen.
Världsbäst i integration?
Under det senaste årtiondet har det kommit kanske 15 miljoner flyktingar och invandrare till EU. I land efter land i Europa, till skillnad från i t ex USA och Kanada, har det lett till bristande integration, till getton, arbetslöshet och bidragsberoende.
Sverige är inget undantag. Socialminister Lars Engqvist hävdade för några år sedan att Sverige är världsbäst i integration. Det låter lika löjligt som när nordkoreanska politiker hävdar att de har världens starkaste ekonomi. De lever på hoppet om att det någonstans därute finns någon som aldrig har varit utomlands och aldrig har läst en tidning om hur det är på annat håll.
Ungefär samtidigt som Engqvist hävdade detta, presenterade OECD en undersökning om etnisk boendesegregation i Västeuropa. Enligt den var Sverige sämst i integration, värre än t ex Danmark, Tyskland och Frankrike. Samtidigt visade undersökningar av arbetslöshetsgapet mellan personer födda i och utanför landet att Sverige hade den sämsta integrationen, efter Holland och Danmark. Sedan dess har det hänt en del. Danmark har gått om oss. Efter en rekordlång högkonjunktur är de svenska integrationsproblemen rekordstora.
Statsminister Persson hävdar att det bara har att göra med den ekonomiska krisen i kombination med stora flyktingströmmar i början av 90-talet, men faktum är att läget har försämrats ända sen slutet av 1970-talet. Detta dokumenteras utförligt i en Ekonomisk Debatt-artikel av Jan Ekberg & Mats Hammarstedt med den talande titeln ”20 år med allt sämre arbetsmarknadintegrering för invandrare”.
I dag är var tredje person som går och stämplar utomnordisk invandrare. Många av dem lever i en kultur där passivitet och arbetslöshet har blivit regel, som förs vidare i nästa generation, som aldrig kommer att kunna känna sig hemma i detta land. Det skapar ett utanförskap som, enligt Jan Ekbergs beräkningar, kostar c:a 3 miljarder dollar om året; det är knappt 2 procent av BNP.
Vi måste tala om dessa frågor i stället för att låtsas att allt är ok. Om vi inte vågar konfrontera de problem som finns från liberal synpunkt kommer främlingsfientligheten att växa. Det är det som har skett i land efter land inom EU. Då ser människor invandrarnas utanförskap – och skyller på invandrarna i stället för på utanförskapet.
Systemfel
Vi behöver inte gå tillbaka till vallonerna för att se att vårt välstånd är byggt på invandring. Vår guldålder på 1950- och 60-talen byggde på invandring. Under 60-talet hade vi ungefär lika många invandrare som under 90-talet, och liksom då ofta från Balkan. De arbetade mer än svenskar, tjänade mer och bidrog enormt samhällsekonomiskt. Även flyktingar kom snabbt in på arbetsmarknaden – östeuropéer som flydde från kommunismen och greker som flydde från militärjuntan. På den tiden var den stora invandringsproblematiken oron över att de skulle få belastnings- och förslitningsskador.
Men sedan hände något. 1950 hade utländska medborgare 20 procent högre sysselsättningsnivå än svenska medborgare, i dag är den 30 procent lägre. Utomnordiska medborgare har i dag en sysselsättningsfrekvens på 54 procent, infödda svenskar har 76 procent. I vissa invandrargrupper ligger den öppna arbetslösheten på 30–40 procent.
Det har skett en förbättring sedan mitten av 90-talet. Men bara för utländska medborgare, särskilt bosnier. För dem som har fått svenskt medborgarskap har ingen återhämtning skett. Och det har aldrig sett så dåligt ut efter en högkonjunktur. Av de flyktingar och anhöriga som kom till Sverige 1995 klarade endast 13 procent sin försörjning utan bidrag tre år senare.
Det var från och med tidigt 80-tal som invandrarna började komma in allt sämre på arbetsmarknaden, trots att de var bättre utbildade än de tidigare – lika väl som svenskar – och trots att det var högkonjunktur och stark efterfrågan på arbetskraft. Det var alltså inte invandrarna som blev sämre, utan systemen.
Det som hände var att LO stoppade arbetskraftsinvandringen, med chefekonom Hans Hagnells motivering att staten ska verka i ”den redan befintliga svenska arbetskraftens intressen”. Dessutom övergav flyktingmottagningen arbetslinjen. Allt visar att en snabb kontakt med arbetsmarknad är helt avgörande för framtida möjligheter där. Men på en flyktingförläggning sitter man praktiskt taget inspärrad, man kan få vänta ett och ett halvt år bara för att få en intervju, och sedan kan det ta flera år innan besked kommer. Man har ingen möjlighet att arbeta. På Gimo flyktingförläggning träffade jag för några månader sedan en kurdisk man vars ”arbetspraktik” bestod i att sitta i en annan lägenhet på förläggningen och skriva om problem med husen. Om man på egen hand skulle lyckas hitta en arbetspraktik t ex på en restaurang, har facket rätt att lägga in veto om arbetsgivaren inte har kollektivavtal. Då får man inget arbetsintyg från migrationsverket.
Så skapar man inte aktiva människor som försörjer sig själva, så förstör man människor mentalt. På Gimo-förläggningen står 60 personer i kö till psykiatern, och självmordsförsök tillhör vardagen.
Om man klarade sig igenom sådana byråkratiska nålsögon skickades flyktingar från och med mitten av 80-talet av Statens invandrarverk till Norrlands inland eller någon annan del av landet där det fanns tomma bostäder. Det kallades ”Hela Sverige”-strategin och innebar att människor som ville ha jobb skickades till avfolkningsbygder, där inte ens de infödda fick några.
Samma gamla vanliga politik
Men vad som är viktigt att komma ihåg är att integrationsproblemen inte alls bara handlar om flykting- och invandringsmottagning. Det som gör frågan till sprängstoff är att den visar hur våra vardagliga system – som vi har vant oss vid – fungerar i praktiken. Den förstorar de problem som redan finns där, och som tilltagit sedan 1970-talet. En allt mer reglerad arbetsmarknad gör det svårare att skaffa jobb; skatter och bidrag gör det svårare att stå på egna ben; reglerade hyror gör det omöjligt att flytta till andra områden om man inte har en liten förmögenhet eller många kontakter, enhetsskolan, som inte tar hänsyn till olikheter i förutsättningar, har gjort det allt svårare att skaffa den kunskap man behöver. Integrationsfrågan handlar om samma gamla vanliga politik, men gör dess problem så mycket mer akuta.
På detta vis etablerar man ett utanförskap, människor får inte arbeta, och får därmed inte självrespekt. Man tappar orken och lär sig inte språket och börjar därför titta snett på ett samhälle som aldrig ger en chanser, samtidigt som detta samhälle tittar snett tillbaka, eftersom man uppfattas som ett problem, som en kostnad.
Det skapar en kultur av icke-arbetande och bidragslyftande som förs vidare till nästa generation. De har inte sett förvärvsarbetande föräldrar som står på egna ben, vilket urholkar respekten. Familjen får svårare att hålla ihop, normer bryter samman och kriminalitet kan bli resultatet. Barn födda av föräldrar som kom hit före 1970 har samma sysselsättningsgrad och inkomster som infödda i samma ålder. Det kan man lugnt säga att dagens andra generation inte har.
Jag tror inte att misstron mot invandrare beror på att de är mörkhåriga, utan på att de anses ligga andra till last. De kostar, och då är det du som betalar, i möjligheter, i välfärd och i reda pengar. Man slåss om samma resurser. Grupp ställs mot grupp, grannar blir till fiender.
Ingen talar klarspråk
För att denna situation inte ska exploateras av mörka krafter är det oerhört viktigt att andra bemöter den. I det här avsnittet av mitt föredrag tänkte jag klaga över att inget borgerligt parti vågar tala klarspråk om dessa problem, att ingen vågar föreslå ett system av ökad öppenhet för invandring och samtidigt öppna möjligheter för – och ställa krav på – egenförsörjning och eget ansvar. Jag tror nämligen att det skulle kunna bli sprängstoff i en annars död valrörelse.
Men sen gjorde folkpartiet just det och skapade en hejdundrande debatt, så jag känner mig redan sannspådd. Jag delar inte deras förslag i alla avseenden, t ex kravet på svenskkunskaper, men som helhet tycker jag att det är ett mycket bra förslag, som det var både modigt och klokt att lägga fram. Det är unikt i Europa att ett liberalt parti, med en öppenhetsagenda, tar denna debatt på ett offensivt vis, och det är mycket hoppfullt.
Nu är det Göran Persson som far runt i landet och varnar för att utlänningarna ska komma hit och ta våra jobb. Det är en obehaglig retorik som ställer grupp mot grupp, och dessutom gör han samma primitiva ekonomiska misstag som frihandelsfienderna – han tror att utländsk produktion är ett hot mot oss i stället för en tillgång. En person som kommer hit är ju inte bara producent, utan också en konsument, som representerar nya behov och ny efterfrågan. Samtidigt som invandrare tar jobb som annars inte hade blivit gjorda skapar de alltså nya jobb åt oss i gamla branscher. Det är därför invandring skapar mer jobb och ökat välstånd. Robinson Crusoes ekonomi blomstrade inte, trots att ingen ”tog hans jobb”.
Eftersom invandring berikar oss – och för att det faktiskt borde vara en mänsklig rättighet att få leva var man vill så länge man inte gör det på andras bekostnad – borde vi öppna våra gränser, även om vi inte ”behövde” arbetskraft – vilket vi gör. För att upprätthålla balansen mellan arbetande och pensionärer i hela EU fram till år 2050 skulle vi behöva c:a 13,5 miljoner nya arbetande – varje år.
Elitens union?
Apropå EU, så är det något som jag tror haft än större betydelse för nationalpopulismens framgång. Vad värre är, ingen har likt folkpartiet tagit upp den kastade handsken. Och eftersom jag blivit sannspådd i invandringsfrågan så vågar jag mig på en gissning om att detta kan bli vår nästa stora debatt.
Nationalpopulisterna har skickligt spelat på bilden av EU som ett elitprojekt – delvis med rätta. Etablissemanget vet vad de vill – det gäller bara att förmå folket att lydigt följa efter. Några länder är modiga nog att utsätta sig för en folkomröstning om ökad fördjupning. Men blir det fel resultat röstar man igen, tills svaret blir det rätta. Vi har sett det i Danmark och just nu på Irland. När Irland röstade nej till Niceavtalet i juni 2001, skrev EU-ordförande Persson och kommissions-ordförande Prodi ett brev med innebörden: ”We fully respect the outcome of this democratic process”, men med tillägget: ”We trust that the Irish Government will make every effort to secure ratification within the agreed time frame.” Med andra ord: ”Vi respekterar resultatet i detta val, men ni kan väl snart genomföra ett nytt?” Det är inte konstigt att Persson tilltalas av tanken; han skulle nog vilja göra samma sak om han förlorar det svenska riksdagsvalet.
Nu ska Irland snart gå till val igen, och det kan mycket väl bli ett nej även denna gång. Kanske inte för att man är emot den utvidgning som anses stå på spel med Nice-avtalet – irländare är mer positiva till den än genomsnittet i EU – utan kanske just för att man är upprörd över att ens åsikter inte tillmäts någon betydelse. Man misstror helt enkelt etablissemangets demokratiska sinnelag, och då protesterar man på det vis man kan. Förhållandevis ofarligt också, eftersom man kan anta att EU ändå går vidare på ett eller annat vis.
Samarbete kan skapa konflikt
Det sägs ofta att samarbete skapar fred. Så kan det naturligtvis vara, och EU har varit oerhört viktigt för att lösa konflikter på fredliga vis. Men samarbete kan naturligtvis också lika gärna skapa konflikt; det beror på hur samarbetet ser ut. Om vi har massor av beslut och budgetar att gemensamt besluta över, skapar det lätt dragkamp och konflikt. Det vet alla som, liksom jag, är medlem i en bostadsrättsförening, och har del i en tvättstuga.
Det påminner om invandringsproblematiken; om vi och massor av utlänningar ska slåss om fördelning av samma välfärd, och om makten över samma beslut, kommer vi att börja se dem som ett problem, som ett hot. Nationalpopulister spelar på misstron mellan nationer. Land ställs mot land, och grannar blir fiender.
Detta tyder opinionsundersökningarna på. Under samma tid som EU har blivit en allt tätare och allt mer integrerad union, känner allt färre européer tilltro till människor i andra EU-länder, och allt färre identifierar sig som européer. Andelen har under 90-talet fallit med c:a 10 procent i EU. 38 procent av svenskarna identifierar sig som européer, ungefär samma andel som i Grekland, och betydligt högre än i Storbritannien. I kärnländer som Tyskland och Frankrike ligger motsvarande andel bara på 50–60 procent.
Problemet är att allt mer blir gemensamt, potten som vi ska besluta gemensamt om blir allt större. Och argumentet för det tycks vara att vi har förpliktat oss till det i tidigare diskussioner. Romfördragets portalparagraf talar om ”en allt tätare union”. De har inte skrivit ut någon gräns för den tätheten.
Man måste vara med på varje nytt projekt och hoppa upp på varje ny vagn för att bli respekterad och för att bli lyssnad till i Bryssel. EU-journalister kräver hela tiden något nytt för att inte bli uttråkade. Ett EU-ordförandeland måste komma på nya fräscha projekt och ambitioner för att inte alla ska betrakta deras halvår som misslyckat.
Det tycks handla om något slags prestige Om två EU-byråkrater eller politiker fastnar i en hiss, kan du vara säker på att de kommer att enas om ett förslag till ett nytt direktiv. Förmodligen för att ha något att berätta för reparatören när han väl anländer.
Ofta liknas EU vid en cykel som måste fortsätta att rulla för att inte falla omkull. Själv cyklar jag till jobbet varje dag. Det går utmärkt bra att stanna utanför arbetsplatsen utan att falla omkull. Bara jag sätter en fot i marken. Jag skulle bli orolig över en cykel som man inte kunde stanna och jag skulle förmodligen köpa en ny som faktiskt har en broms.
Metaforen om cykeln antyder att det inte finns något stopp, inget slutmål. Det är nästan en självgående process. Starka särintressen vill alltid ha mer, och byråkrater och politiker har sällan något emot att ge dem det, om det innebär att de får mer makt och större budget. Och det finns ingen folklig motvikt, inte ens en gemensam europeisk debatt.
Cykeln rullar utför stupet
Ekonomerna Alberto Alesina, Ignazio Angeloni och Ludger Schuknecht genomförde nyligen en undersökning om EU med titeln ”What does the European Union do?” Den visar att mellan 1996 och 2000 införde EU 11 414 nya regleringar, direktiv och beslut. Det är ungefär 2 000 om året, vilket är 4 gånger mer än i början av 70-talet. Budgeten ligger i och för sig bara på c:a 1,1 procent av EU:s BNP. Men den har nästan tredubblats på 25 år. Det är en radikal expansion. Det är märkligt, för det är i en organisations startfas som det borde behövas mest sådant grundarbete. EU-cykeln verkar inte rulla utan vara på väg att störta ned i ett stup.
Det vore begripligt om det handlade om samordning av den inre marknaden – det är en enorm frihetsvinst att så många miljoner nu kan resa fritt, söka jobb, handla och investera inom EU – men de nya reglerna har varit koncentrerade på helt nya områden. För det tillkommer nya hela tiden. Så fort det finns ett problem eller en brist, är EU där för att skapa nya uppgifter och utgifter. EU verkar följa logiken från den brittiska komediserien ”Yes Prime Minister” när de ser ett problem: ”Something must be done. This is something. Therefore it must be done.”
Maastrichtavtalet, som vänstern utmålade som nyliberalismens triumf, innebar att EU började syssla med socialpolitik, konsumentskydd, arbetsmarknadsförhållanden och hälsopolitik. Amsterdamavtalet innebar att EU började syssla med arbetstider, arbetsrätt, uppsägningsregler och medbestämmandelagar.
Och vid sidan av detta finns något som tycks vara EU:s nya huvuduppdrag, som tar i anspråk 80 procent av budgeten: utfiskning av haven, överproduktion av livsmedel, hålla u-länder i fattigdom, subventionera koldioxidutsläpp och flytta fabriker från Gislaved till Portugal.
Starka krafter i EU vill gärna gå vidare. De vill samordna arbetsmarknadspolitik och socialpolitik och försöker tvinga Schweiz och Liechtenstein att finna sig i samma ekonomiska regeluppsättning. Tyskarna talar om behovet av samordning av skattepolitik. Franska och italienska regeringen har föreslagit gemensamma företagsskatter och EU-kommissionens ordförande Romano Prodi har föreslagit att EU får rätten att ta ut egna skatter.
Denna väg är en återvändsgränd. Eric Jones förklarade i den klassiska boken The European miracle 1981 att Europa paradoxalt nog utvecklades tack vare splittring. De ottomanska och kinesiska rikena var centraliserade, med samma lagstiftning överallt, så staten och kyrkan kunde stoppa olika utvecklingsvägar. I Europa gick inte det. Idéer och teknik kunde alltid finna sin tillflykt i någon av de tusen olika statsbildningar som fanns i Europa på 1300-talet, och en furste var tvungen att ständigt anamma nymodigheter, för att inte halka efter rivalerna. Eftersom det fanns en mångfald av olika regler, lagar och skattesystem kunde man se vad som lyckades och vad som misslyckades, och därmed ständigt förfina systemen.
Risken är att ett centraliserat EU, där allt mer harmoniseras, blir ett mirakel på tillbakaspolning. Det är klart att det kan vara praktiskt med samordning, men det är också ett sätt att undvika experiment, konkurrens och nya upptäckter. Den institutionella konkurrens, där olika lösningar prövas mot varandra, och där politiker måste erbjuda goda förhållanden för att människor och företag ska söka sig dit, kallas i dag ”social dumping”. Om Estland vill locka till sig företag genom låga skatter, så anses de dumpa marknaden för andra stater. Därför ska alla tvingas in i samma skattekartell med samma dåliga politik.
Risken finns att EMU och euron kommer att ställa nya krav på samordnad ekonomisk politik, krav och kontroll på budget, på skatter och på utgifter. Om vi inte lyckas skapa en flexiblare europeisk marknad, kommer ekonomiska obalanser att leda till krav på överföringar till drabbade länder, något som kommer att skapa ökad osämja. Västtyskar knotar över att betala östtyskars arbetslöshet; kommer de då verkligen att vilja betala grekers eller fransmäns? Vill vi det? Risken för ökad fientlighet mellan länderna är mycket stor.
En sådan utveckling kommer också att medföra att allt mer händer över huvudet på medborgarna, vilket ytterligare ökar klyftan mellan väljare och valda. Det finns redan ett demokratiskt underskott, med en krets ovalda tjänstemän i EU-kommissionen, ett folkvalt parlament som har föga betydelse, utsedda i ett val där få röstar, eller en krets ministrar från olika länder som med majoritetsbeslut avgör Europas framtid. Framför allt finns det ingen gemensam europeisk arena, där vi kan diskutera detta, hålla emot och kritisera. Det närmaste vi kommer är väl insändarsidan i The Economist.
Senast röstade en rätt enig svensk riksdag precis före sommarlovet för att ändra grundlagen så att riksdagen med 3/4-dels majoritet ska kunna överföra beslutsbefogenheter till EU, utan mellanliggande val, inte enbart gällande den inre marknaden utan även när det gäller utrikespolitik, rättsfrågor och välfärdspolitik. Det medför bl a rambeslut, så att riksdagen kan godkänna överenskommelser även om de inte föreligger i slutligt skick. Sedan avgör regeringen om ändringarna är så stora att de kräver riksdagens godkännande. Man kommer alltså inte att veta vad man beslutar om. På så vis tar regeringen lagstiftningsmakten från riksdagen i dessa frågor, och så ökar man det demokratiska underskottet i EU.
Det är lite paradoxalt, eftersom EU har strikta krav på fungerande demokrati för medlemskap i unionen. Det kanske är som någon antog: ”Om EU sökte om medlemskap i den Europeiska Unionen skulle det inte få gå med.”
En liberal vision
Jag tycker att alla borgerliga och liberala krafter äntligen ska lämna folkomröstningen om EU långt bakom sig och inse att man inte kan ägna all sin tid åt att tala om att EU är bra för freden. Vi måste inse att många av framtidens hot mot individens frihet och marknadsekonomin faktiskt kan komma från Bryssel. Inte från ideologiska anti-liberaler, utan från pragmatiska byråkrater. På samma vis som vi kanske inte vill avskaffa riksdagen, men ändå kan vara djupt kritiska mot maktansamlingen där, måste vi kunnna säga att idén om EU är bra, men ändå granska, tygla och ofta bekämpa EU i praktiken.
Innan jag kom hit läste jag några närstående partiers EU-program på nätet, och där stod det sådant som att ”Vi är Europapartiet framför andra”, ”Vi är mest EU-vänliga”, ”Det är roligare att säga ja”, etc. Jag saknar verkligen någon som vågar skriva: ”Vi är de som vågar be EU dra dit pepparn växer, när de inte gör vad de ska och när de gör det de inte ska.”
Helt centralt för framtiden är att begränsa EU:s verksamhetsområde och sätta spärrar för fördjupning. Institutionerna skapades för förändring och för det enorma projektet med att skapa en gemensam marknad. Nu har vi gjort det, men institutionerna har inte förändrats. Risken är stor att det blir som en kropp i rymdens vakuum, om man knuffar det åt ett håll fortsätter det i all evighet. Då krävs det en kraft från andra hållet för att få den på rätt plats. Vi måste ha konstitutionella spärrar och begränsningar i form av definitioner av kompetensområde, maktdelning, vetorätt, kvalificerade majoriteter, o s v.
Jag skulle vilja se en vision som inte handlar om en harmoniserad union utan en liberal ordning, ett permanent internationellt samarbete baserat på självständiga stater, med olikartad inhemsk politik. Där olika länder inom samarbetet kan gå vidare, tillsammans med andra länder som är intresserade av det, med olika typer av närmare samarbete. Och som tillåter ett maximalt utrymme för mångfald och experiment inom ramen.
Det innebär bl a en radikal subsidiaritetsprincip: Bara det som måste göras gemensamt ska göras gemensamt. Det handlar om sådant som att upprätthålla den inre marknaden, den fria rörligheten, individers fri- och rättigheter, utrikes- och säkerhetspolitiken, frågor om polisiärt samarbete och miljöfrågor som verkligen är gränsöverskridande.
Men det innebär framför allt att EU inte ska göra en massa saker. Jag vet inte om ni såg sista delen av den lantbruksromantiska TV-serien ”Hem till byn” 1999. Det gjorde inte jag, men jag läste om den i TV-tablån, och där stod det så här: ”TV1 20.00 Hem till byn: Sista delen. Andersson verkar äntligen ha hittat lösningen på sina problem i EU:s strukturfonder.”
Ett sådant EU vill jag inte ha. EU ska inte lösa individers problem, EU ska inte ta pengar ur någons ficka för att placera dem i någon annans, EU ska inte göra någonting som kan göras av individer, kommuner, regioner eller stater. Det innebär att vi ska sträva efter att avskaffa jordbrukspolitiken, tullarna, regionalpolitiken, strukturfonderna, företagsstödet, kulturpolitiken, forskningspolitiken, satsningen på teknisk utveckling, u-hjälpen, konsumentskyddet, hälsopolitiken, socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, utbildningspolitiken, ungdomsfrågorna och reklamkampanjer för toscansk olivolja och holländska tulpaner. Och över huvud taget samordningen av den inhemska politiken – om gurkodlare har sju eller femton eller två tusen klassificeringar för sina gurkor – det ska EU ge sjutton i.
Garton Ash och Smokey the Bear
Jag tycker att vi kan finna inspiration i den bild av EU som den brittiske historikern och journalisten Timothy Garton Ash målar upp i uppsatsen ”The case for Liberal order”. Han ser EU som ett alternativ till både en stark makt som kräver underkastelse av alla européer, och ett Europa med allmän oordning och kaos. Han har i sin tur inspirerats av Isaiah Berlins insikt om att vi har olika mål och värderingar, men att de kan samexistera fredligt. Det är en union bestående av självständiga stater, som sluter sig samman för att konsolidera sina fria samhällen, och frivilligt lösa de konflikter som uppstår– och för att utsträcka den ordningen. Målet är individens och minoriteternas frihet och fred mellan staterna. Unionen skulle inte ha ett tydligt maktcentrum (t ex Frankrike–Tyskland), och den skulle inte ständigt gå vidare i integration och fördjupning. Det är inte Europas Förenta Stater, utan en permanent rätts- och samarbetsstruktur, som inlemmar allt fler medlemmar men inte fler uppgifter. Det är inte heller ett kraftigt kulturellt block, som fungerar som en motvikt mot USA, som fransmän, tyskar och Göran Persson vill ha det till, utan tvärtom en samarbetspartner till alla demokratiska och liberala samhällen.
Detta är bara en skiss. Mitt enkla budskap är att vi måste ha en beredskap i denna fråga, vi måste ta denna debatt från ett liberalt håll. Annars kommer EU att fortsätta att gå i en centraliserande, socialdemokratisk riktning, och i reaktion mot detta kommer nationalister och chauvinister kunna skaffa sig stort folkligt stöd.
Det kräver mycket tänkande kring institutioner och konstitutioner, och för ögonen tycker jag att vi bör ha de regler som barnen får höra av Smokey the Bear om hur man ska göra upp eld i skogen. De stämmer förvånansvärt väl in på hur vi bör se på EU-apparaten:
”Keep it small, keep it in a confined area, and keep an eye on it.”
