Gryning för rysk ekonomi av Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet En av marknadsekonomins allra viktigaste grundförutsättningar är att avtal ska hållas. Det var inte Boris Jeltsin någon expert på. Utländska skulder betraktade han som en förhandlingsfråga snarare än som ett avtalsenligt åtagande. Men plötsligt i början av året skedde en förändring. Rysslands betalningar har sedan dess dykt upp avtalsenligt och punktligt. Om det håller i sig kan detta bli vändningen för den ryska ekonomin. Orsaken till det nya beteendet är att väst slutade bjuda Ryssland på eftergifter och i stället satte hårt mot hårt. Kanske är det faktiskt så, att vi nu äntligen bevittnar ett första seriöst tecken på tillfrisknande i den ryska ekonomin. Jag tänker här ingalunda på de senaste två årens uppgång i siffrorna för ekonomisk tillväxt, som har givit upphov till så mycken optimism på andra håll. Det har tyvärr varit ett tillfälligt fenomen, ett resultat av den kraftiga devalveringen av rubeln i augusti 1998. Som oberoende ryska ekonomer länge har förutskickat, är denna effekt nu på väg att klinga av. Med en väsentligt högre inflation än i omvärlden, och med en stabil nominell växelkurs, sker en successiv urholkning av den konkurrensfördel de ryska producenterna vann på devalveringen. Efter en tillväxt för 2000 på drygt 7 procent, stannade siffran i februari i år – jämfört med februari förra året – på blygsamma 0,8 procent. Jag tänker inte heller på den kraftigt förbättrade statliga budgetbalansen, som bl a har gjort det möjligt för Rysslands regering att i betydande grad förbättra utbetalningarna av pensioner och statliga löner. Även här har det varit fråga om en tillfällig effekt, nu ett resultat av det massiva inflödet av dollar från exporten av olja och gas. De stora exportinkomster som ledde till ökade vinster och ökade skatteintäkter var dessutom inte bara tillfälliga. Under förra året valde man också, för att kunna lösa in exportörernas dollar, att företa en omfattande sedeltryckning (penningmängden ökade med hela 60 procent!), vilket kommer att leda till en förnyad spiral av inflation, detta samtidigt som oljepriserna och därmed exportinkomsterna åter sjunker. Paradoxalt nog kan man faktiskt säga att det som på kort sikt har givit upphov till så många positiva reaktioner, egentligen har varit att likna vid en rejäl björntjänst. För halvtannat år sedan fanns det ett betydande ekonomiskt reformtryck, och viktig lagstiftning fanns förberedd. I takt med att tillväxten ökade och budgeten förbättrades urholkades dock detta tryck, och de två goda år då man verkligen hade utrymme att genomföra reformer kom i praktiken att slösas bort. Nu kommer de dåliga tiderna åter, och med dem försämras också förutsättningarna för att driva igenom reformer. Avtal skall hållas Den verkliga anledning till optimism som jag vill ta fasta på här, om än aldrig så försiktigt, ligger emellertid inte i det korta utan i det långa perspektivet, och den rör det som är själva basen för en fungerande marknadsekonomi, nämligen att ingångna avtal skall efterlevas. På den gamla sovjettiden hade utländska kreditorer och leverantörer sällan eller aldrig problem att få betalt i enlighet med skrivna kontrakt. Det kunde förvisso vara både svårt och tidsödande att komma fram till ett avtal, men när papperen väl var undertecknade kunde man räkna med att de också skulle gälla. Under Boris Jeltsins tid vid makten kom raka motsatsen att gälla. Nu kunde det många gånger gå snabbt och lätt att komma till avslut, men sedan fick både kreditorer och leverantörer lära sig att den ryska sidan genomgående uppfattade skrivna kontrakt som föga mer än utgångsbud i en förhandling om ändrade villkor, och det på den utländska sidans bekostnad. Det senare har varit särskilt tydligt i frågan om Rysslands skulder till utlandet. Där den sovjetiska statsbanken Gosbank hade varit känd som en pålitlig betalare, kom regimen Jeltsin snart att bli känd för att uppfatta sina utländska skulder som en ständig förhandlingsfråga, snarare än som ett avtalsenligt åtagande. Och där den ryska regeringen föregick med dåligt exempel, fanns det givetvis ingen anledning för affärsbanker eller företag att visa en bättre betalningsmoral. Det som i Ryssland har kallats "icke-betalningar", d v s regelrätta avtalsbrott, kom snart att bli en accepterad affärsmetod. När Sovjetunionen havererade övertog Ryssland skulder till utlandet på närmare 100 miljarder dollar. Kring dessa skulder har det allt sedan dess rått en ständig turbulens. En första betalningsinställelse kom redan i december 1991, och det dröjde sedan ända till 1996–97 innan man kunde nå en första förhandlingsuppgörelse, som bl a innebar längre löptider och en respit på sex år när bara räntor skulle behöva betalas. En direkt konsekvens av denna uppgörelse var att den ryska staten blev kommersiellt kreditvärdig, något man använde till att bygga upp ytterligare tiotals miljarder dollar i krediter, synbarligen utan tanke på att återbetalning skulle behöva ske, varken av gamla eller nya skulder. I augusti 1998 var det så dags igen för en ny massiv betalningsinställelse, men denna gång skulle det gå fortare att nå förlåtelse. Avskrivning och omstrukturering Redan i februari förra året lyckades premiärminister Kasianov få till stånd en uppgörelse med den s k Londonklubben av kommersiella fordringsägare på den gamla Sovjetunionen, som bl a innebar en avskrivning av en tredjedel av skulden (motsvarande omkring 10 miljarder dollar) och en omstrukturering av återstoden till längre löptider. Med denna förhandlingsframgång i bagaget gjorde sig Kasianov mot slutet av året redo att tillämpa samma taktik mot den s k Parisklubben av utländska regeringar. Bakom illa dolda hotelser om en total betalningsinställelse förde han fram krav på en likartad uppgörelse, d v s avskrivning av minst en tredjedel av skulden och bättre villkor för återstoden. Under dessa förhandlingar fick den ryska sidan stöd av en del finansmarknadsanalytiker, som pekade på att en förhandlingsuppgörelse både var nödvändig och ömsesidigt gynnsam. Man hänvisade också till att det fanns tidigare fall, exempelvis Mexiko, där utländska kreditorer hade accepterat betydande eftergifter. I ett rent principiellt perspektiv fanns det både rim och reson i denna argumentation. Om en stat verkligen är oförmögen att hantera sin skuldtjänst, och om man kan göra troligt att en skulduppgörelse faktiskt kommer att leda till att man framgent sköter sina reducerade åtaganden, ligger det i båda parters uppenbara intresse att få till stånd en överenskommelse. Polen är ett utmärkt exempel. Med en trovärdig ekonomisk reformpolitik kunde landets postkommunistiska ledning få till stånd en uppgörelse om en rejäl nedskrivning av gamla skulder, vilket i sin tur gjorde det möjligt att prickfritt hantera kvarstående krav. I det ryska fallet var dock inget av dessa båda villkor för handen. Med drygt sju procents tillväxt i BNP och med ett handelsöverskott på omkring 60 miljarder dollar var det väl magstarkt att hävda oförmåga att betala, och med tidigare års många skandaler i bemötandet av utländska kreditorer fanns inga goda skäl att tro på att ännu en skulduppgörelse faktiskt skulle leda till ett bättre uppträdande. Hårt mot hårt Resultatet av Kasianovs inlindade hotelser om nya betalningsfalissemang blev därför inte heller riktigt vad man från den ryska sidan hade räknat med. Den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder hotade rakt på sak med att han personligen i händelse av nya ryska betalningsinställelser skulle verka aktivt för att utesluta Ryssland från prestigefyllda sammanhang som G7-gruppens möten. Även från Washington kom tydliga varningar om att det faktiskt finns gränser för vad som kan anses vara acceptabelt uppträdande. Resultatet av dessa mycket kraftfulla markeringar från främst tysk och amerikansk sida blev att president Putin plötsligt gav kontraorder. Den ryska regeringen fick klara direktiv att betala, och plötsligt upptäckte man i Moskva att det visst fanns pengar. Under år 2000 hade centralbankens reserver ökat från omkring 12 till närmare 30 miljarder dollar, och en del av dessa medel kunde nu tas i anspråk för att betala utländska fordringsägare. I dag kan vi konstatera att man under det första kvartalet 2001 har skött sina betalningar prickfritt. Om detta blir bestående under resten av året, kanske vi verkligen kan tala om ett trendbrott, och i så fall om ett mycket viktigt sådant. För varje månad som går utan att Ryssland ställer till med nya skandaler i hanteringen av sina utländska åtaganden, växer marknadens förtroende och därmed även förutsättningarna för att en framtida skulduppgörelse skall bli möjlig att genomföra. I bakgrunden ligger nämligen att den ryska skuldtjänsten för år 2003 av olika tekniska skäl kommer att överstiga 18 miljarder dollar, vilket är dubbelt så mycket som för år 2000 och skulle motsvara nästan hälften av den federala budgeten för 2001. Det är knappast någon som anser att Ryssland, ens med bästa vilja i världen, kan hantera denna belastning. Även om en uppgörelse av något slag således är nödvändig, är den bara möjlig om det kan göras troligt att den också är meningsfull. Om kreditmarknaderna upplever att ännu en avskrivning bara kommer att leda till ytterligare skuldsättning och framtida krav på nya avskrivningar, kanske det är lika bra att låta saken gå till statsbankrutt. Det är således mycket som står på spel. Bygga upp förtroende På det negativa kontot kan vi skriva att Rysslands regering valde att slösa bort de goda år då massiva överskott i handelsbalansen kunde ha medgivit en rejäl amortering av skulden, och därmed ett stärkt förtroende inför framtiden. På det positiva kontot finns förhoppningen om att man under 2001 och 2002, då skuldtjänsten ännu är hanterlig, kommer att göra allt man kan för att trots allt bygga upp det förtroende som krävs för en uppgörelse om 2003. Om en konsekvent linje från utländska kreditorers sida faktiskt kan tvinga fram ett förbättrat uppträdande från den ryska regeringens sida, finns dessutom anledning att hoppas på att detta även skall gå att överföra på ryska kommersiella gäldenärer, och att vi därmed kan ha tagit ett viktigt första steg på vägen mot att skapa en av marknadsekonomins i särklass viktigaste grundförutsättningar, nämligen att avtal skall hållas. I förlängningen av en sådan process ligger sedan den verkligt stora vinsten, nämligen att inte bara utländska kreditorer utan också utländska investerare börjar vinna förtroende för den ryska marknaden. Allt vackert politiskt tal till trots, är det ju bara genom en integration av den ryska ekonomin i världsekonomin som det också blir meningsfyllt att tala om att Ryssland som stat skall integreras. Slutsatsen måste bli att det bara är genom att ställa krav, inte genom att erbjuda eftergifter, som vi kan undvika att Ryssland ånyo driver sig själv allt längre in i en destruktiv ekonomisk isolering. Det allra sämsta vi i dag kan göra är att lyssna till Göran Perssons tal om att vi måste "integrera snarare än isolera" Ryssland. Om herrarna i Kreml får klart för sig att nya eftergifter är att vänta, kommer de genast att återfalla i sitt gamla beteende, och därmed effektivt punktera alla förutsättningar för att uppnå en verklig ekonomisk integration. Det är, som sagt, mycket som står på spel.

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.