Hur fattiga blir rika
av Fredrik Erixon, chefekonom i Timbro

Ekonomiprofessor PT Bauer fick nyligen The Milton Friedman Prize för sina banbrytande studier om hur skadligt det planekonomiska tänkandet varit för biståndsarbete i u-länderna. De som följt Bauers råd har kunnat vända förtvivlan till välståndsutveckling.

Det finns två typer av biståndsarbetare: de omutliga idealisterna och de besvikna cynikerna. Visst, jag generaliserar, men de många anställda inom flera olika länders offentliga biståndsapparat som jag mött har förvånansvärt ofta gått att sortera in i något av dessa fack. Den ena gruppen är de som oavsett motgångar kämpar på och ser de små framgångarna, även om de är omgivna av en mörk och dyster helhet. De försöker – och de försöker igen. Deras solidaritet är så djupt förankrad i deras personligheter att de ofta utplånar sig själva i arbetet med att hjälpa andra.

Den andra gruppen, däremot, är gamla idealister som en gång kommit till u-länder med storstilade planer på hur utveckling skulle skapas. Oftast var deras värderingar klart isolationistiska och präglade av den marxistiska världssyn som efter avkoloniseringen lockade många. Och de satte i mångt och mycket hoppet till några nya inhemska ledare, som efter någon tid ofta administrerade några av de mest inhumana och fasansfulla regimer som vi sett i modern tid. Idealismen förbyttes till cynism. Och i cynismen har de inte kunnat se vad som i grund och botten är rationella handlingar av människor, som reagerar på de incitament som den biståndsstödda politiken har skapat. I stället faller de tillbaka på en rasistiskt präglad kultursyn – afrikaner är lata, latinamerikaner är irrationella skojare och asiater är ohederliga.

För två år sedan mötte jag en av dem. Att kalla honom cyniker är att ge cynismen dåligt rykte. Men i hopplösheten hade han sjukdomsinsikt. När Marx inte längre var pålitlig, ville han ha andra gudar. Så jag skickade honom PT Bauers senaste bok – From subsistance to exchange and other essays (Princeton University Press, 2000). Sedan dess har jag inte hört något mer.

The Milton Friedman Prize
Det finns människor som vill kultförklara den brittiske utvecklingsekonomen Peter Tamas Bauer. Men han själv är den förste att ta avstånd från sådan dyrkan; den odlade brittiska distansen förbjuder honom det. Men ett tydligt tecken på hans betydelse för fattiga länders utveckling är att det första The Milton Friedman Prize for Advancing Liberty – ett pris på 500 000 USD (nästan lika mycket som det s k Nobelpriset i ekonomi…) – går till professor Bauer.

Priset, som nyligen instiftats genom donationer från amerikanska affärsmän, och som i framtiden kommer att delas ut vartannat år, skall enligt statuterna gå till en ”individual who has made a significant contribution to advance human freedom”, med andra ord till personer som verkligen bidragit till att föra liberalismens talan i världen. I spekulationerna om priset har flera stora namn förekommit – Ronald Reagan, Nobelpristagaren James Buchanan, den peruanske utvecklingsekonomen Hernando de Soto och många fler. Men priskommittén – där bland annat Margaret Thatcher och Vaclav Klaus ingår – fastnade dock för PT Bauer.

Valet, som offentliggjordes för några dagar sedan, har dessutom en tydlig svensk anknytning; det motiveras med ett föga smickrande citat av – ja, just det – Gunnar Myrdal.

Avslöjade biståndspolitiken
Peter Bauer – eller Lord Bauer, som han sedan början 1980-talet kan titulera sig – är ursprungligen ungrare och kom till Oxford för att studera nationalekonomi under 1930-talet. Efter tiden i Oxford kom han ganska snart till London School of Economics (LSE), där han senare kom att vägleda många begåvningar inom nationalekonomin.

Lord Bauer började tidigt se sprickorna i den utvecklings- och biståndspolitiska retorik och praktik som utvecklades i takt med att allt fler länder, särskilt iAfrika, avkoloniserades. Kritiken mot den ekonomiska utsugning som flera kolonialmakter bedrivit i Afrika var vid denna tid rättvist hård. Flera västerländska stater hade en bra bit in på 1900-talet bedrivit en politik som undanröjde alla tänkbara möjligheter för fattiga länder att utvecklas – ja, för människor att över huvud taget kunna skapa sig mänskliga levnadsvillkor.

Peter Bauer undvek inte detta historiska perspektiv, men han började snabbt att kritisera den dåliga samvetes-politik som västmakterna i stället började bedriva genom biståndspolitiken. Särskilt kritisk var han mot tendensen att inte vilja inse dels att många nya regimer i de avkoloniserade länderna bedrev en direkt utvecklingsfientlig politik, dels att de ofta marxistiskt inspirerade västideologerna gav intellektuell support till isolationistiska och antidemokratiska politiker.

Bauer erbjuder alternativ
I stället försökte Bauer visa att det fanns en beprövad metod för fattiga länder att utvecklas. Öppna marknader, marknadsekonomi och kommersiell frihet, ”the rule of law” och andra distinkta drag i den västerländska vandringen från ”rags to riches” skulle, ansåg han, fungera lika bra i utvecklingsländer i Afrika, Asien och Latinamerika som de hade gjort i väst. Det har på senare tid varit en alldeles korrekt analys, men när Bauer framförde den under 1950- och 1960-talet möttes han av kompakt kritik.

Eftersom han dessutom kritiserade biståndet – som gavs till politiska aktiviteter som ofta tyvärr gick stick i stäv med en politik som skapar utveckling – blev kritiken mycket högljudd. Som Thomas Sowell skrev i en recension av Bauers bok Reality and rhetoric, publicerad i Reason Magazine 1984, stod ”Bauer virtually alone against the fads and hysteria of his time”. Det gav inga välavlönade konsultuppdrag i Världsbanken eller i andra organisationer i ”the donor community”, men däremot ingav det respekt. Särskilt i u-länderna som ganska snart gav upp tilltron till en politik som i många länder snabbt kom att förstöra det som fanns kvar att bygga ett samhälle på i spåren av koloniernas avveckling.

Bauer hade dessutom fräckheten att utmana den metafor som var grundläggande i den tidiga biståndsteorin, nämligen teorin om ”the vicious cycle of poverty”. Fattigdom är inte en ständigt pågående process som förstärks i fattigdomens onda cirkel. Tvärtom, menade Bauer. Världen är full av exempel på länder som brutit just med fattigdomen. Om det stämde att det fanns en ond cirkel som det inte gick att ta sig ur, hur kom det sig då, frågade Bauer, att vi inte lever kvar på samma materiella nivå som på stenåldern? Vad är det, fortsatta Bauer, som har hänt i de länder som på 1950-talet hade nått sådana välfärdsnivåer som det var närmast orimligt att tänka sig 50 år tidigare.

Kapitalets mysterium
På senare tid har Bauers perspektiv på utveckling kommit att aktualiseras av det fantastiska arbete i många fattiga länder som peruanen Hernando de Soto bedriver med sitt Institute of Liberty and Democracy och som han beskrivit i boken The mystery of capital. När det gäller handeln i Västafrika visade Bauer redan i sin bok från 1940-talet att det är en felaktig föreställning att det saknas kapital i fattiga länder. Utvecklingsbiståndet präglades redan från början av teorin att det var bristen på kapital som höll länder tillbaka i fattigdom och till och med förstärkte den. Denna s k GAP-teori var tydligt verklighetsfrånvänd och utgick inte från att det i den ekonomiska vardagen fanns kapital som hela tiden återinvesterades i produktionen. Om Sverige i mitten av 1800-talet hade haft en statsbudget utan ett stort finansiellt sparande, skulle vi, enligt denna teori, ha hamnat i just fattigdomens onda cirkel.

Hernando de Soto presenterade i sin senaste bok siffror på detta fenomen. Genom ett forskningsmässigt fotarbete som saknar motsvarighet har de Soto och hans team besökt många fattiga länder och helt enkelt räknat på hur stora tillgångar som de fattiga faktiskt har. Arbetet visar på förbluffande resultat – kapitalet i de fattiga länder är större än det totala biståndet de senaste 30 åren och betydligt större än de utländska direktinvesteringarna de senaste 20 åren.

Det finns dock ett problem – i många länder saknas lagskyddade äganderätter som gör att människor kan belåna, försäkra och investera med hjälp av sitt kapital. Det var just detta som professor Bauer visade på: Det är med stöd av ”the rule of law” och en politik som uppvärderar det privata ägandet som utveckling skapas.

Gunnar Myrdals pinsamheter
Nå, så till Gunnar Myrdals uttalande från 1956, som citerades av priskommittén:

”The special advisers to underdeveloped countries who have taken the time and trouble to acquaint themselves with the problem … all recommend central planning as the first condition of progress.”

Det var Myrdals väg som många biståndsgivare följde. Det är dyrköpta erfarenheter. Till alla du möter som fortfarande tror att central planering hjälper de fattiga – ge dem en bok av P T Bauer. Det är inte bara en god investering som besparar dig framtida skatter till bistånd. Det är också en handling av solidaritet.

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.