2002.10.18
En veckas citat som alla berör den fria bussföretagaren!
Detta är runbrikerna: 1 - 19
1)
Den siste supersnackaren
2)
när genomsnittssvensken nu betalar 60-65 procent i skatt
3)
ska inte bestraffas om man som god smålänning lägger på hög
4)
officiellt uttalande från medlemsmöte i Mora
5)
SKAFFA DIG EN CHEF SOM BRYR SIG!
6)
VI KRÄVER FOLKOMRÖSTNING
7)
Stockholm bli en experimentverkstad för klåfingriga rikspolitiker med styrambitioner?
8)
Hur få företag att växa i Sverige?
9)
Skattechocken i Stockholm den värsta någonsin i Sverige
10)
Noll i vinst - 250.000 kronor i skatt
11)
Vem vill bli företagare i Bosse Ringholms land?
12)
Statsministrarnas tio-i-topp
13)
Det är obehagliga diktaturfasoner
14)
Trafikutskottet efter Valet 2002, vem och från vilket parti!
15)
Ny direkt färjeförbindelse mellan Nynäshamn och Ventspils i Lettland
16)
En anställd skall sägas upp på grund av arbetsbrist, har denne företräde….
17)
jag handlar på NK för att det är dyrt…
18)
Stoppa dumheterna i tid
19)
Vi tycker om vårt Sverige. Här vill vi leva och verka.
1)
Den siste supersnackaren
När Björn Rosengren avgår som näringsminister gör han det stilenligt. Det är mannen som ständigt levererar nya överraskningar som sent på tisdagseftermiddagen meddelar att han lämnar regeringen, riksdagen, partistyrelsen och posten som ordförande i det socialdemokratiska distriktet i Norrbotten.
Tiden i politikens absoluta centrum tycks därmed vara förbi.
Vad som fått Björn Rosengren att ta (eller tvingas ta) detta steg återstår att se. Hur som helst är det inte svårt att välkomna beskedet.
Björn Rosengren har fått välförtjänt kritik för allt han sagt men inte gjort som näringsminister. Men det är inte säkert att det räcker med en ny näringsminister.
2)
Citat
" ...när genomsnittssvensken nu betalar 60-65 procent i skatt är höga
marginalskatter inte längre ett privilegium för de rika" Professor Assar
Lindbeck på Nationalekonomiska föreningens budgetmöte.
3)
Från Tidningen Expressen 16 oktober 2002
citat: av Stefan Edberg
"Man ska inte bestraffas om man som god smålänning lägger på hög. Och jag tycker det är hemskt när det drabbar äldre som sparat och betalat sina lån på husen."
Stefan Edberg rasar mot förmögenhetsskattenTennisstjärnan Stefan Edberg, 36, var god för 141 miljoner kronor – före börsraset.Sedan dess har han förlorat åtskilliga miljoner.Nu går han till storms mot förmögenhetsskatten:– Det drabbar vanliga människor som inte kan betala skatterna, säger Stefan Edberg till Expressen.
Stefan Edberg var – främst av skatteskäl – skriven i London under sina år i världstoppen.Han tog med sig pengarna till Sverige när han för två år sedan flyttade tillbaka till Småland med sin fru och två barn.Nu ligger han på 70:e plats i förmögenhetsligan i Sverige.Och tvingades betala 2,1 miljoner kronor i förmögenhetsskatt.Stefan Edberg tycker att han har råd att betala, även om det naturligtvis svider. Det är vanliga människor med normala inkomster han tänker på. Och äldre människor som sparat ihop till sitt hus och som drabbas av höga taxeringsvärden.”Man blir bestraffad”Edberg säger till Expressen:– Man blir bestraffad för att man skapar en förmögenhet. Det är väl alla människors dröm att bli förmögna. Att de blir bestraffade för det är osunt tänkande.– Jag tror inte att förmögenhetsskatten gör någon nytta för Sverige – tvärtom. Det är en bestraffning för att man sparar pengar. Gränsen vid 1,5 miljoner är väl ingen riktig förmögenhet i dag, speciellt när det drabbar äldre människor som åker på en smäll på taxeringsvärdet.– Jag tror att förmögenhetsskatten hämmar utvecklingen för Sverige. Sverige skulle i längden tjäna på att avskaffa förmögenhetsskatten. Vi skulle få tillbaka både mycket kapital och kompetens – det drar vi alla nytta av. De som har pengar klarar sig ju alltid. Det är alltid de svagaste som drabbas av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten
4)
"Vi vill inte att kommunen utmärker sig negativt med en kommunalskatt som
ligger i topp." Officiellt uttalande från medlemsmöte i Mora. Det var inte
Skattebetalarna som träffades, utan socialdemokraterna,
5)
SKAFFA DIG EN CHEF SOM BRYR SIG!
4 av 10 chefer är missnöjda med sin egen chef visar en undersökning
tidningen Chef har gjort. Allt för många får inte den coachning de behöver.
6)
VI KRÄVER FOLKOMRÖSTNING STOPPA TRÄNGSELAVGIFTERNA
När 5 procent av de röstberättigade i Stockholms Stad/kommun - det innebär 30 372 personer - kräver folkomröstning om trängselavgifter så måste fullmäktige i Stadshuset behandla frågan huruvida en folkomröstning ska genomföras eller inte. De partier i Stadshuset som inte vill genomföra en folkomröstning kommer att få det ytterst svårt att motivera varför stockholmarna inte ska få säga sin mening om drygt 30 000 kräver det.Enligt mätningar är majoriteten av stockholmarna emot trängselavgifter. Men i den politiska kohandeln - helt utanför väljarnas påverkan och inflytande - håller nu trängselavgifter på att införas i alla fall. Enda sättet att låta folkviljan tala är att genomföra en folkomröstning.Anser:Motormännens RiksförbundBox 23142104 35 STOCKHOLM
7)
av Pernilla Ström, ekonom och debattör.
Klåfingriga rikspolitiker, fler rödljus till Kalix
Som om inte detta är nog, ska Stockholm också bli experimentverkstad för klåfingriga rikspolitiker med styrambitioner.
Därför, har miljöpartiet på riksplanet bestämt och Göran Persson i maktens namn accepterat, ska det bli trängselavgifter i Stockholm, och däröver må stockholmarna själva grymta och knota bäst de vill. (De ler nog skadeglatt där i spillrorna av det gamla Stockholmspartiet.)
Bor man i Stockholm får man givetvis skylla sig själv, inte minst om man därtill bor i Stockholms innerstad med vad det för med sig för den som är beroende av bil och har längre än promenadavstånd till jobbet.
Vill man eller behöver man bo i Stockholm får man också skylla sig själv, om man nu inte har ett par miljoner på fickan och kan köpa sig en upphaussad bostadsrätt eller några hundra tusen att smälla i bordet hos någon flottig svartmäklare för att komma över ett hyreskontrakt.
Stockholm har, kan man tycka, nog av sina egna plågor. Därför borde det finnas vissa begränsningar för vilka ytterligare illgärningar som ska behöva drabba dem som bor där.
Men icke.
Bye, bye, Stockholmspartiet
I dessa kohandelns, maktbegärets och utpressningsmandatens dagar sänds nya politiska gräshoppssvärmar ut över huvudstaden.
Stockholmarna fick ju annars sin beskärda del av extrempartier med få fullmäktigeposter men strategisk position och stora ambitioner under den föregående mandatperioden.
Då var det lilla Stockholmspartiet med tre futtiga men ack så viktiga mandat, som kunde topprida partierna i det fullmäktige som hade 98 ledamöter av en helt annan politisk inriktning. Huvudgatorna grävdes upp, trafiken korkade igen och avgaserna lade sig som ett lock över innerstadens hustak – allt för att stockholmspartiets ledare bestämt att cykelbanorna skulle fram just där, på de hårdast trafikerade stråken, och inte på några lugnare sidogator.
Stockholmpartiet pläderade också för trängselavgifter, det vill säga en slags biltullar som ska utgå när människor behöver köra bil och inte utgå när de kan låta bilen stå (mitt i natten till exempel).
Nu vet jag inte hur många invånare det finns här i staden som sitter och okynneskör så där i största allmänhet. Eller som tänker ”Hej hopp, nu vill jag ut och sitta i bilkö på Tranebergsbron. Jag tror jag väljer påfarten på Essingeleden!” sådär vid kvart i fem en torsdagseftermiddag.
För få tvärförbindelser
Problemet med Stockholm är snarare att det finns för få alternativ, för få tvärförbindelser, för få effektiva kommunikationsmöjligheter i övrigt. Det torde till exempel finnas få utvecklade storstäder som alltjämt tvingar långväga bilister och transporter att åka in i stan för att komma förbi den.
Men för all del. Samåkandet kunde säkert vara bättre.
Stockholmspartiet föreslog trängselavgifter inför valet. De etablerade partierna – också socialdemokraterna, i synnerhet socialdemokraterna med Annika Billström i spetsen – sade blankt nej.
Så gick det som det gick.
Stockholmspartiet åkte ur Stadshuset, bye, bye. Folk hade fått nog.
Men Stockholm ska lik förbaskat belastas med trängselavgifter.
I stället för stockholmspartiet blir det nu nämligen miljöpartiet som med sina fem procent av väljarna i ryggen griper chansen sälja sig till högstbjudande för att till fullo exploatera sina sex strategiska mandat i maktkampen mellan rött och blått i Stockholm. (Partiets ställningstaganden avgörs av ett 50-tal personer vid medlemsmöten.)
Klåfingriga rikspolitiker
Som om inte detta är nog, ska Stockholm också bli experimentverkstad för klåfingriga rikspolitiker med styrambitioner.
Därför, har miljöpartiet på riksplanet bestämt och Göran Persson i maktens namn accepterat, ska det bli trängselavgifter i Stockholm, och däröver må stockholmarna själva grymta och knota bäst de vill. (De ler nog skadeglatt där i spillrorna av det gamla Stockholmspartiet.)
Det här med kommunal bestämmanderätt och lokal förankring är ett tänjbart begrepp. Vanligtvis brukar man ju från politiskt håll vara mycket noga med att påpeka att besluten i möjligaste mån ska fattas av dem som kommer att omfattas av dem. Trängselavgifterna kommer bara att införas i Stockholm, ingen annanstans. Pikant nog drivs beslutet om dem fram av människor som inte bor i Stockholm, som förmodligen i stor utsträckning röstar som de gör just för att de inte vill bo i Stockholm, och som väl knappast ens besöker Stockholm om det nu inte är för att ta plats som riksdagsledamot på någon glesbygdsbänk.
Tunnelbana i Eskilstuna
Det finns dock en rad andra projekt som rikspolitikerna gärna skulle kunna bidra till, om de verkligen vill få något vettigt gjort för rikets huvudstad och för att stävja trafikinfarkterna och underlätta kontakterna mellan landets norra och landets södra delar.
De skulle till exempel kunna skjuta till medel för att gräva ner Centralbron med bilar och utökade järnvägsspår och allt – denna arkitektoniska skamfläck, detta vederstyggliga snart 50-åriga provisorium som spränger fram genom huvudstadens vackraste och känsligaste miljöer.
De skulle också kunna bidra till de förbifarter runt Stockholm som alla inser är nödvändiga, som borde ha stått färdiga redan för femton år sedan, men som förblivit hyllvärmare på stadsbyggnadskontoren.
Om nu en massa utombys miljöpartister ska ha synpunkter på hur vi ska ha det till vardags i Stockholm, borde rimligen motsatsen vara tillåten så att även vi som bor i Stockholm kan få råda över hur t ex språkröret Peter Eriksson och Maria Wetterstrand ska ha det hemma hos sig.
Införs trängselavgifter i Stockholm yrkar jag därför på fler rödljus till Kalix, åtminstone ett femtiotal nya ljusrefuger bör monteras upp längs huvudgatan, och de bör vara exakt lika illa synkroniserade som hos oss – så att man kommer 15 meter innan man måste vänta inför nästa.
Och nog behöver väl Eskilstuna en tunnelbana?
8)
Hur få företag att växa i Sverige?
Sänk skatterna på det privata ägandet och sänk marginalskatterna för de med höga inkomster, på sikt kommer det också att gynna låginkomsttagarna. Det framhöll Ulf Jacobsson, chef för IUI, Industriens Utredningsinstitut, på en konferens andordnad av Skattebetalarna.
Den centrala frågan var hur företag i Sverige ska kunna växa och ge ett högre välstånd för alla i samhället. Ulf Jacobsson, underströk skatternas betydelse i detta sammanhang och han angrep också den kommunala skatteutjämningen, som hårt drabbar Stockholm, för att vara tillväxthämmande.
- Den centrala uppgiften för den ekonomiska politiken är att utveckla ett dynamiskt och vitalt svenskt ägande av företag och att göra Sverige till ett attraktivt land för avancerad ekonomisk verksamhet.
Enligt Ulf Jacobsson har den traditionella svenska modellen med höga skatter på ägande givit företag med få och finansiellt svaga ägare. Det har också gett en dominans av få stora företag som nu i snabb takt köps av utlandet.
- Det utländska ägandet är också bra men de snabba förändringarna skapar problem, sade Ulf Jacobsson.
Arvid Callans, ägare till Callans trä i Sundsvall, ett företag 150 anställda och en stor internationell verksamhet, framhöll att skattereformen 1990 medfört en rejäl förbättring.
- Jag har upplevt hur det är att betala 112 procent i skatt och så är det inte i dag.
Arvid Callans, som också är medlem i Skattebetalarnas företagarråd, efterlyste en hårdare fokusering på företagaren istället för på företaget.
- Att föra över företaget till nästa generation är ofta för den yngre generationen en fråga om livskvalitet.
Knut Jacobsson, styrelseordförande i företaget Atlet som tillverkar truckar, betonade att en entreprenör tar mycket större risker än den som är anställd.
- Den som startar ett företag har inget social skydd i likhet med den som är anställd. Sedan kommer problemet att växa och problemen med dubbelbeskattning, förmögenhetsskatt och arvsskatt.
Sandro Scocco, direktör på AMS och tidigare LO-ekonom, ansåg att kapitalförsörjningen var en av de viktigaste frågan för att få företag att växa.
- Sverige har en hög andel av kapitalet på börsen och det är ett sätt att möta kaptalförsörjningen.
Men enligt Sandra Scocco går utvecklingen mot ett ökat institutionellt ägande på bekostnad av enskilda ägare och i den utvecklingen ligger till exempel USA före oss.
- Vi har ett ökat kollektivt ägande och det går inte att vända utvecklingen. Det som krävs är att institutionerna också tar ett större ägaransvar
9)
Skattechocken i Stockholm den värsta någonsin i Sverige
Stockholmarna drabbas 2003 av den värsta kommunal- och landstingsskattehöjningen som någonsin ägt rum i Sverige – 1 krona och 80 öre! För t ex en familj där båda makarna jobbar som lärare betyder det ca 8 500 kronor i höjd skatt. Löneökningarna räcker bara till halva skattehöjningen. För ett ungt par "i karriären", som beslutat sig för att flytta tillbaka till Stockholm efter några år i London eller på annat håll i Sverige, kan skattebeskedet betyda 20 000 kronor i minskad disponibel inkomst nästa år.
Det här är en skattechock som kan knäcka Sveriges ledande tillväxtregion. Och det finns förvarningar om att den breder ut sig till andra delar av landet. Härnäst i tur står Malmö.
- Bosse Ringholm verkade bekymrad för Stockholmsregionen, kommenterar Gunnar Eliasson finansministerns framträdande i Nyheterna. Men han verkar lika lite som sina partikamrater i landsting och kommun förstå att urusla finanser måste angripas med minskade kostnader och inte med ständigt nya skattehöjningar.
Skattehöjningar 2003 i landstingen
Den nya vänstermajoriteten i Stockholms läns landsting har meddelat att man höjer skatten med rekordhöga 1,30. Det betyder att Stockholms län ser ut att få landets högsta landstingsskatt.
Tillsammans med en rad skattehöjningar i kommunerna betyder det att Stockholms län blir det i särklass dyraste länet att leva i om man också tar hänsyn till de mycket höga boendekostnaderna.
Vilka följder den kraftiga skattehöjningen får för fastighetspriserna eller för tillväxten i det som hittills varit landets viktigaste motor i ekonomin är ännu svårt att överblicka. Klart är dock att skattekartan i Sverige nu ritas om dramatiskt. Detta kommer att få effekter för hela Sverige.
Stockholm kan inte längre bidra med skatteutjämning till andra delar av landet utan att få något tillbaka t ex i form av hjälp till utbyggnad av infrastrukturen.
Vi följer skatteutvecklingen i övriga landsting och fyller i tabellen nedan allt eftersom landstingen beslutar om skatterna för nästa år.
Landsting Skattesats2002 Skattesats2003
Skåne 9,39 10,39
Halland 9,72
Blekinge 10,71
Kalmar 10,47
Kronoberg 9,79
Jönköping 9,67
Västra Götaland 10,25
Östergötland 9,85
Stockholm 10,32 11,62
Uppsala 9,62
Örebro 10,68
Värmland 10,50
Gävleborg 10,35
Dalarna 10,09
Västernorrland 10,00
Jämtland 9,55 10,15
Västerbotten 9,70
Norrbotten 9,42
10)
Citat nedan från Dagens Nyheter
Noll i vinst - 250.000 kronor i skatt
Han sålde sitt företag och fick betalt i aktier. Men den nye ägaren gick i konkurs och Daniel Bernhed förlorade sina pengar. Ändå kan han tvingas betala 250.000 kronor i skatt.
Daniel Bernhed är en av alla de företagare som drabbas hårt av den så kallade pomperipossaeffekten. Liksom många IT-entreprenörer kan han tvingas betala en skatt på över hundra procent, en effekt som uppkommit i samband med att luften gick ur aktiemarknaden.
År 1998 startade Daniel och tre vänner ett systemutvecklingsföretag. De jobbade hårt, företaget gick bra och de hade flera anställda. Två år senare gick deras största kund med på att sponsra ett projekt och köpte därmed upp aktiemajoriteten i företaget. Daniel och de andra delägarna fick betalt i låsta aktier. För att köparen skulle vara säker på att de stannade kvar i företaget gick de med på att inte sälja aktierna.
Till kommande årsskifte skulle de få fullständig tillgång till aktierna. Men i våras gick företaget, uppköparen, i konkurs. Daniels aktier blev värda noll kronor. Ändå kan han och de tidigare kollegerna tvingas betala skatt på det värde aktierna hade när de sålde sitt företag.
- Jag är inte bitter på att jag förlorade pengarna i aktieaffären men bitter på att de tar skatten på det, säger Daniel Bernhed.
Trots att två revisionsbyråer och en avtalsjurist var engagerade i affären fick de ingen varning om vad som kunde hända.
Blir det inga lättnader för de drabbade företagarna måste Daniel betala ungefär 250.000 kronor i skatt. Han sparar så mycket som möjligt men kommer ändå att tvingas ta ett privat banklån för att kunna betala skatten.
- Vi har något som heter skatt efter bärkraft och det är inte det här, säger Daniel.
I dag driver han ett eget företag. Han ångrar egentligen inte att de gjorde affären för två år sedan, utan tycker att det är reglerna som är fel. Men i dag har han andra planer.
- Jag kommer aldrig att anställa någon i detta företag och aldrig att sälja det, säger Daniel Bernhed.
Finansminister Bosse Ringholms löfte att komma med ett förslag som ska lindra effekterna tror Daniel inte på förrän han ser det.
11)
Vem vill bli företagare i Bosse Ringholms land?
Till slut har finansminister Bosse Ringholm gett med sig, på torsdag i nästa vecka blir det en lagrådsremiss om Pomperipossaskatten.
Det räckte inte med att ett enigt skatteutskott beställde en lagstiftning i våras. Det krävdes att finansutskottet hotade med egen lagstiftning i höst för att finansministern skulle falla till föga.
Björn Rosengren har fått välförtjänt kritik för allt han sagt men inte gjort som näringsminister. Men det är inte säkert att det räcker med en ny näringsminister
Ett ovanligt tydligt exempel på det är de så kallade 3:12-reglerna, ett fundament i svensk skattelagstiftning, enligt finansministern. Per Anders Lindgren har haft regeringens uppdrag att utreda frågan. På ett seminarium hos Skattebetalarna i tisdags förvånade han sig över att företagare haft höga förväntningar på utredningen. Han påminde om att direktiven borde ha nollställt alla förväntningar. Sällan har man nämligen så tydligt sett kampen mellan närings- och finansdepartement satt på pränt. Vartannat stycke i direktiven ser ut att vara formulerat på vardera departementet. Det näringsministern vill i ena stycket, sätter finansministern stopp för i nästa.
De personer som Bosse Ringholm uttrycker sin oförståelse för är framgångsrika entreprenörer som länge hotats av personlig konkurs, därför att skattereglerna tvingar dem att betala skatt på sina förluster. Finansministern beklagar varken deras utsatta läge eller att de hindras från att starta nya företag - han säger tvärtom att han tycker att "skattebetalarnas pengar" skulle kunna användas bättre än att låta dessa företagare slippa skatteskulder på 300 Mkr.
Bosse Ringholm verkar inte förstå att en finansminister som uttrycker sig så, skapar ett iskallt företagsklimat och därmed också hotar tillväxten.
Citat ovan från Dagens Industri 17 okt 2002
12)
Statsministrarnas tio-i-topp
Till skillnad från exempelvis amerikanska presidenter framstår svenska statsministrar mer som byrådirektörer i statens tjänst än som ledargestalter genom vilka vi kan tolka landets historia, värderingar och framtid. Därför är de flesta av dem bortglömda. Men undantag finns. Mot bakgrund av de spännande regeringsförhandlingarna har smedjans redaktion rankat de tio mest betydelsefulla regeringscheferna i historien.
Om Göran Persson fortfarande är statsminister i mars 2003 har han suttit sju år på taburetten. Då går han om Arvid Lindman och upp på en sjätte plats som mest långvarig statsminister efter Tage Erlander (23 år), Louis De Geer (17), Per Albin Hansson (14), Gustaf Boström (12) och Olof Palme (10). Vilken betydelse Persson kommer att tillmätas för svensk utveckling är en annan fråga.
Den här topplistan bygger på en sammanvägning av ett antal andra kriterier, som personlig betydelse för landets politiska och ideologiska vägval, statsmannakonst, i meningen förmåga att hantera nationella kriser, samt långsiktig påverkan på svenskt politiskt liv.
1.
Louis De Geer (1858–1870, 1875–1880)
Endast 39 år gammal blev kammarrättsdomaren Louis De Geer motvilligt justitiestatsminister i en ministär med många erfarna statsråd. Ändå tog han snart kommandot tillsammans med den fem år äldre finansministern J A Gripenstedt. En omfattande liberal reformpolitik genomfördes. Man förstärkte näringsfriheten, förverkligade frihandeln, myndigförklarade kvinnorna, införde religionsfrihet, avskaffade husagan, humaniserade fångvården, införde tvåkammarriksdag och hindrade Karl XV från att gå i krig mot Preussen. Sveriges rekordartade tillväxt 1870–1970 kan i hög grad tillskrivas Louis De Geer.
När De Geer tillträdde var kungen såväl stats- som regeringschef. Förslaget att införa statsminister var kontroversiellt, eftersom ämbetet skulle inskränka kungens makt. Men när Louis De Geer hade avgått som en av de två excellenserna, blev det uppenbart att regeringen saknade en chef. Därför inrättades statsministerposten i enlighet med den praxis som De Geer hade utvecklat. Själv gick han en andra gång in i regeringen och blev också formellt Sveriges första statsminister 1876.
De Geer är ännu i dag tidernas yngste statsminister. Ett tecken på hans dominerande ställning i svensk politik är att han under 27 år blev tillfrågad om att bli statsminister sex gånger, av tre olika regenter.
2.
Per Albin Hansson (1932–1936, 1936–1946)
Om De Geer är 1800-talets främste statsman är Per Albin Hansson 1900-talets. Han var arbetargrabben som utvecklades från en radikal socialist och alkoholförbudsivrare till en pragmatisk och samlande gestalt under andra världskriget.
När socialdemokratin på 1920-talet radikaliserade partiprogrammet, ledde det till en stor valförlust 1928, Hanssons första val som partiledare. Efter nederlaget lyckades Hansson i grunden omformulera partiets strategi. Den aggressiva klasskampen och internationalismen byttes ut mot nationellt samförstånd under det gamla konservativa begreppet ”folkhemmet”.
Därmed slog Hansson an djupa rötter i det svenska kynnet, och folkhemsstrategin skulle inte bara omforma hans eget parti utan bli fundamentet för hela landets politik under resten av århundradet. Svenska socialdemokrater kom att dominera en nation som få andra partier i västvärlden.
Många har glömt att den offentliga sektorn under Per Albins tid inte expanderade mer i Sverige än i andra västländer. När krav på politisk aktivism restes, gick Hansson inte sällan emot och talade för ett visst mått av frihet. Han var mitt uppe i en ny intern strid om efterkrigsprogrammet, när han 1946 plötsligt dog på vägen hem med spårvagn.
3.
Arvid Lindman (1906–1911, 1928–1930)
Det är i hög grad Arvid Lindmans förtjänst att Sverige, under hans tid som ledare för högern, fick en fredlig övergång från kungligt envälde till demokrati. Han införde 1909 allmän rösträtt för män – något som de konservativa var emot. Lindman insåg att demokrati låg i tiden och utformade ett valsystem efter egna principer, i stället för att sätta sig på tvären.
Efter borggårdstalet 1914 övertalade Lindman Gustav V att inte tillsätta en kampministär som skulle återupprätta kungligt envälde och tränga tillbaka parlamentarismen. Lindman höll tillbaka den gamla kungamakten, och dess överväldigande militära och polisiära styrka. Förmågan att, för landets bästa, avstå från att utnyttja alla till buds stående maktmedel i egna syften är en ofta förbisedd egenskap, som kännetecknar karaktären hos en statsman. En egenskap som amiralen och direktören Lindman hade.
Lindman var också den statsminister som började driva valrörelser i modern mening; bland annat introducerade han valaffischen. Lindman dog i en flygplanskrasch utanför London 1936, i en tid då få vågade använda detta nya transportmedel.
4.
Hjalmar Branting (1920, 1921–1923, 1924–1925)
Under den framväxande socialdemokratiska rörelsens ungdom var kraven på revolution många och högröstade. Hjalmar Branting använde sitt stora personliga förtroendekapital i arbetarrörelsen till att avvisa alla propåer om väpnad kamp. I stället utvecklar han socialdemokratins strategi för att ta makten genom demokratiska metoder. Han blev också den förste socialdemokraten i världen som ställde sig i ledningen för en regering som utsetts med parlamentariska metoder, vilket var i högsta grad kontroversiellt inom socialistinternationalen.
I egenskap av statsminister uträttade inte Branting några stordåd, dels därför att han ledde minoritetsregeringar, dels därför att han använde regeringsmaktens auktoritet på den internationella arenan och där blev en av arkitekterna bakom bildandet av Nationernas Förbund, för vilket han fick Nobels fredspris 1921.
5.
Karl Staaff (1905–1906, 1911–1914)
Advokaten och liberalen Karl Staaff spelade en central roll i Karlstad 1905, då en fredlig upplösning av unionen med Norge förhandlades fram. Han vann sådan respekt att kungen inte kunde blockera honom som statsminister, även om han var den förste etablerade politiker som stred för demokrati, parlamentarism och allmän rösträtt. När han, väl inne i maktens boning, inte övergav sin radikalism, resulterade det i en grov smutskastningskampanj mot honom. Även om Staaffs förslag till allmän rösträtt föll, är han en av de främsta inspiratörerna bakom Sveriges demokratisering.
Staaffs nedrustning av försvarsmakten provocerade Gustav V i så hög grad att kungen höll borggårdstalet och där gick till angrepp på sin egen regering. Karl Staaff avgick, men kungens handlande innebar i praktiken att parlamentarismens genombrott påskyndades.
6.
Olof Palme (1969–1976, 1982–1986)
På 1970-talet bröts samförståndspolitiken, och Olof Palme radikaliserade socialdemokratin. Omfattande regleringar av arbetsmarknaden, snabbare stegring av skattetrycket än omvärlden och förslag om löntagarfonder som successivt skulle socialisera svenskt näringsliv resulterade i en stark ideologisk strid med de borgerliga partierna. Palme sökte konfrontation och trivdes i hårda debatter där värderingar ställdes på sin spets.
Det gjorde Olof Palme till en världsberömd politiker som hade ett annat budskap än de då dominerande militära blocken i det kalla kriget. Men det innebar också att Palme förlorade makten på hemmaplan. Ett över 40 år långt maktinnehav bröts. När Palme kom tillbaka som statsminister infördes löntagarfonder, men utan entusiasm. Opinionen var inte längre lika radikal som på 70-talet. Partiets politiska inriktning var oklar, när Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm.
7.
Thorbjörn Fälldin (1976–1978, 1979–1982)
När socialdemokratin radikaliserades, var det en bonde från Ångermanland som stod i ledningen för det borgerliga värnet för frihet och äganderätt. Under 15 år dominerade Thorbjörn Fälldin och Olof Palme den politiska scenen. De borgerliga hade för en gångs skull en självklar statsministerkandidat, som fångade opinionens oro för centralism och socialism. Det resulterade i en historisk seger i valet 1976 – och förnyat förtroende 1979.
Efteråt har de ekonomiska kriserna dominerat bilden av Fälldins regeringar, men bytet av regering innebar trendbrott på flera plan. Socialdemokratin kunde inte dominera samhällsdebatten på samma sätt som tidigare. Med Fälldin var det, för första gången under efterkrigstiden, inte längre självklart att statlig expansion var det självklara svaret på alla problem.
8.
Tage Erlander (1946–1969)
I egenskap av en av världens mest långvariga regeringschefer, 23 år som statsminister, kan inte Tage Erlander utelämnas. Även om han stod för kontinuitet och trygghet i en tid av hög tillväxt och utan allvarligare kriser, är det en prestation att behålla makten så länge. Han förvaltade arvet efter Per Albin Hansson, men lade också grunden för en ny offentlig expansionsvåg genom ATP och de socialförsäkringar som följde.
9.
Gustaf Boström (1891–1900, 1902–1905)
Godsägaren Gustaf Boström, som inte hade någon akademisk utbildning och ingen traditionell ämbetsmannakarriär, var en man som kung Oscar II tvekade att utse till statsminister, även om han, som ledare för det nya lantmannapartiet, var en framträdande riksdagsman. När Boström väl utsetts visade han sig vara en energisk konfliktlösare som lyckades nå uppgörelser i en lång rad politiska tvister. Boström överbryggade motsättningar mellan frihandlare och protektionister. Försvaret och skattesystemet moderniserades. Den åldrige kungen blev så beroende av Boström att det sägs att han hotade att abdikera om Boström avgick.
10.
Robert Themptander (1884–1888)
Genom hårdnackat försvar av frihandeln orsakade Robert Themptander Sveriges första politiska valrörelse 1887, i vilken regeringssidan segrade. Themtander var De Geers arvtagare och försvarade de liberala reformerna mot en allt starkare protektionistisk och interventionistisk opinion. Han föll på valtekniskt slarv utanför hans egen kontroll, när en riksdagslista som givit 22 mandat till frihandlare diskvalificerades.
===========================================
13)
Det är obehagliga diktaturfasoner
Kriminaljournalisternas klubb och Grävande journalister har anmält rådmannen Eva Wahlberg till Justitieombudsmannen. Skälet är att allmänheten och medierna hindrades i dörren till en häktningsförhandling och att protokollet från förhandlingarna, enligt anmälarna, förvanskats
– Hela Mediesverige och allmänheten stängdes ute från häktningsförhandlingarna, de åtalades namn hemlighölls och vi tror att häktningsprotokollen har förvanskats för att dölja att rådmannen Eva Wahlberg begick felaktigheter. Det är helt lagvidrigt och bör leda till allmänt åtal, säger Anders Fallenius, ordförande i Kriminaljournalisternas klubb.
Upphovet till anmälan är att Södra Roslags tingsrätt den 8 juli höll häktningsförhandlingar med tre män från Östeuropa som misstänktes för ett styckmord i en villa i norra Stockholm.
Av säkerhetsskäl hade Södra Roslags tingsrätt förlagt förhandlingarna till Stockholms tingsrätts säkerhetssal på Bergsgatan.
Jag tycker att Sveriges rättsväsende generellt går mot ökad slutenhet. Man stänger dörrar och tummar på rättssäkerheten. Det finns lagstöd för hemliga förhandlingar för fall som gäller rikets säkerhet, och de tillämpas allt oftare på vanliga rättsfall.
Det är obehagliga diktaturfasoner
14)
Trafikutskottets sammansättning efter Valet 2002
Miljöpartisten Claes Roxbergh, Göteborg, innehar miljöpartiets enda ordförandestol i riksdagsutskotten, nämligen i trafikutskottet. Vice ordförande är Carina Moberg (s), Stockholm, och Elizabeth Nyström (m), Västra Götaland norra. Den socialdemokratiska gruppen består av Jarl Lander, Värmland; Hans Stenberg, Västernorrland; Krister Örnfjäder, Kalmar; Claes-Göran Brandin, Göteborg; Monica Green, Västra Götaland östra; Kerstin Engle, Skåne, samt som suppleanter Börje Vestlund, Stockholm; Johan Löfstrand, Östergötland; Lars Lilja, Västerbotten; Åsa Lindestam, Gävleborg; Lennart Klockare, Norrbotten; Paavo Vallius, Västmanland och Berndt Sköldestig, Östergötland. Den moderata skaran utgörs av ledamöterna Catharina Elmsäter-Svärd, Stockholms län; Jan-Evert Rådhström, Värmland samt suppleanterna Carl-Axel Roslund, Malmö; Ulla Löfgren, Västerbotten, och Ola Sundell, Jämtland. Folkpartiet representeras av ledamöterna Erling Bager, Göteborg; Runar Patriksson, Värmland samt suppleanterna Christer Winbäck, Västra Götaland östra, och Anna Grönlund, Norrbotten. Ledamoten Sven Bergström, Gävleborg, är den ende centerpartisten i utskottet medan kristdemokraterna har både ledamoten Johnny Gylling, Blekinge, och suppleanten Mikael Oskarsson, Uppsala. Utöver ordförande Roxbergh representeras miljöpartiet av ledamoten Mikael Johansson, Örebro, samt suppleanterna Lars Ångström, Stockholm, och Ingegerd Saarinen, Västerbotten. Vänsterpartiets ledamot är Karin Svensson Smith, Skåne södra med Karin Thorborg, Västmanland som suppleant
15)
Ny direkt färjeförbindelse mellan Nynäshamn och Ventspils i Lettland
Passagerare, bussar och lastbilar. Stora Färjor från Finlines i Finland.
Kontor i Sverige
Västervik
Besöksadress:Postadress:Telefon, växel:Fax:E-mail: Färjevägen 10 (Lucernahamnen) VästervikFärjevägen 10, SE 593 50 Västervik0490-25 80 800490-25 80 89office@vvline.com
webb: http://www.vvline.com/
Medarbetare Telefon
Bengt NilssonJan-Erik Malmquist Hans DahlCatrin NilssonOla BriheimUlla LindströmMarie LindMia KnutströmTove Mette Mikalsen tf VDMarknadTull och speditionBokningsansvarigEkonomiSpedition, bokningBokningBokningBokning 0490-25 80 81070-962 20 51 0490-25 80 870490-25 80 820490-25 80 84
Avgång Ankomst
Ventspils Måndag 23.00 Nynäshamn Tisdag 8.00
Nynäshamn Tisdag 10.00 Ventspils Tisdag 21.00
Ventspils Tisdag 23.00 Nynäshamn Onsdag 8.00
Nynäshamn Onsdag 10.00 Ventspils Onsdag 21.00
Ventspils Onsdag 23.00 Nynäshamn Torsdag 8.00
Nynäshamn Torsdag 21.30 Ventspils Fredag 8.30
Ventspils Fredag 10.30 Nynäshamn Fredag 19.30
Nynäshamn Fredag 21.30 Ventspils Lördag 8.30
Ventspils Lördag 10.30 Nynäshamn Lördag 19.30
Nynäshamn Lördag 21.30 Ventspils Söndag 8.30
Ventspils Söndag 10.30 Nynäshamn Söndag 19.30
Nynäshamn Söndag 21.30 Ventspils Måndag 8.30
16)
En anställd skall sägas upp på grund av arbetsbrist. Uppsägningstiden är två månader. När den anställde får beskedet om uppsägning har han varit anställd i 11 månader. Har han företrädesrätt till återanställning?
---
Svar: Ja. Kvalifikationstiden för företrädesrätt är 12 månader. Även uppsägningstiden skall räknas med.
17
Citat
"Att säga att man är för höga skatter är lika begåvat som att säga: Jag är
för höga priser, jag handlar på NK för att det är dyrt." Sagt av Lars
Bäckström, vänsterpartiet, återgivet i Finans Vision den 10/10.)
18)
Stoppa dumheterna i tid
Arbetstidskommitténs delförslag om kortare arbetstid undergräver
kollektivavtalen, hotar tillväxten och försvårar för småföretagen.
Det är ett dåligt förslag som bör förpassas till papperskorgen innan
någon får för sig att ta det på allvar, säger Jan Peter Duker, vice vd i
Svenskt Näringsliv. Sverige behöver en agenda för tillväxt, inte fler
hinder för växande företag.
Arbetskraftsbrist är redan ett stort problem på många håll och inom
några år förstärks problemen av den demografiska utvecklingen. Att
föreslå en generell arbetstidsförkortning är alltså oförsvarligt och
förvärrar tillväxt- och välfärdsproblemen. Fem ytterligare lediga dagar
för alla motsvarar ca 2,5 procent av den totala arbetstiden. Det
motsvarar en minskning av antalet personer i arbete med ca 100 000.
Skall Sverige komma tillbaka till toppen av välståndsligan måste
politiken istället inriktas på åtgärder som stimulerar till fler i
arbete.
19)
Vi tycker om vårt Sverige. Här vill vi leva och verka.
Naturen. Skogen. Skärgårdarna. Sverige är ett bra land". En sådan inledning ger den bästa grogrunden för både analys, kritik och
konstruktiva förslag.
Citat:
med anledning av katastrof valet för (m) !
EU Parlamentarikern Per Stenmarck, (m) efter valet 2002
Det blir säkerligen en ny kul vecka!
Även om Gudarna gav upp inför den mänskliga dumheten! Så gör jag det inte.
Toni Schönfelder
