av Ulf Nilson, journalist och författare
från Smedjan.com
Om man vill uttrycka sig rakt på sak, vilket fransmän sällan eftersträvar, står presidentvalet den 21 april–5 maj mellan en kolerisk lögnare och en korrupt cyniker, båda yrkespolitiker som inte på årtionden har haft en aning om hur vanligt folk har det. I ett land som USA, kanske t o m Sverige, skulle båda för länge sen ha varit avslöjade, uthängda och avpoletterade, men Frankrike fungerar annorlunda och därför står vi där nu: Lionel Jospin mot Jacques Chirac, den trätungade torrbollen mot den storvuxne pratkvarnen som – och här får man väl ge honom en poäng? – faktiskt vågar erkänna att han föredrar öl framför rödvin.
Att tre fjärdedelar av landets valberättigade i en färsk opinionsmätning slog fast att man helst inte skulle vilja rösta på någon av de två bör inte förvåna, men vad väljarna tycker spelar ingen större roll. Sen de Gaulle försvann lyder fransk politik under en järnhård lag som säger att bara den som har kontroll över partiapparat (och pengar!) i högermitten, respektive vänstermitten, kan bli vald till president. Män som liberalen Alain Madelin, den dystre Charles Pasqua, vänsterpopulisten Jean-Pierre Chevenement och fascisten Jean-Marie Le Pen kan ställa upp men inte vinna. I bästa fall kan någon av dem ge draghjälp åt den ene eller den andre av de stora - och kanske tjäna en slant på det. Valet är fritt, fast bara om man tänker välja Chirac eller Jospin.
När detta skrivs, ligger de två tämligen lika. Slaget om allmänna opinionen domineras av beskyllningar för – det gissade ni säkert – lögner och korruption. ”Affärer” säger man, i Paris som i Stockholm.
Jack London-beundrare
Trots att Lionel Jospin spelat en mer och mer ledande roll i fransk politik sen 70-talet, är han tämligen okänd även i hemlandet. En nyutkommen biografi, Jospin – secrets de familles, skriven av journalisten Serge Raffy avhjälper bristen – fast tyvärr bara delvis.
Raffy berättar om pappa Robert Jospins outhärdliga dominans i familjen. RJ var lärare, trotskist, pacifist och kanske lite väl pigg på att samarbeta med nazisterna. Han tycks ha talat 24 timmar om dygnet, 7 dagar av 7 – en idealist på evig kokpunkt. Det var pappa som såg till att Lionel kom till England och fick lära sig språket som han talar flytande. Detta är i dag inte fullt lika ovanligt som det brukade vara. Däremot måste vi sätta kryss i taket för den blivande premiärministerns förste, litteräre idol. Det blev Jack London, närmare bestämt den ”socialistiska” romanen om Martin Eden – en stor gestalt bland svenska arbetargrabbar under förkrigstiden, men långt mindre känd i Frankrike.
Mamma barnmorskan undervisade sin son om fortplantningens mysterier så väl att han så småningom blev avstängd från skolan för att i sin tur ha delgivit kamraterna för många detaljer. Mamma tycks ha varit minst lika färgstark som sonen blivit färglös. När Jospin så småningom blivit premiärminister kom hon på besök i det officiella residenset Hotel Matignon men vägrade sova över.
– Jag vill inte smutsa ner lakan där, förklarade Mme Jospin och försvann på kvällen med en sovsäck i Renault Femman. Hon var då över 70.
Familjen Jospin härstammar från belgiska protestanter vilket (fånigt nog) anses förklara tungsint plikttrohet, brist på humor och blyghet. Referatet av Lionel Jospins karriär visar annars att han varit sur och hänsynslöst målmedveten snarare än blyg. Det han själv berättar om sitt privataste privatliv (ingen annan kan vara källan) tyder inte heller på blyghet. In summa: Gift första gången med Elisabeth, psykolog och feminist. Andra gången med Sylviane, filosof och - detta är viktigt i Paris - under en period älskarinna till den berömde Jacques Derrida, med vilken hon har en son, dock icke erkänd av filosofen som var gift på annat håll medan romansen pågick. Jospin tillskrivs ytterligare ett antal förbindelser; i amerikansk politik skulle detta vara en belastning, i fransk blir det plus. Chirac har en ointaglig ledning.
Oförklarade mysterier
Två stora mysterier presenteras i boken, tyvärr utan att förklaras. För det första blev Jospin i sin ungdom trotskist. Inget konstigt med det – tusentals europeiska intellektuella protesterade mot Stalin genom att bekänna sig till ärkefienden. Under täcknamnet ”Michel” deltog han i trotskistiska sammankomster även sedan han blivit UD-man och ”enarque” – alltså hade fått diplom från den elitistiska skola som producerar huvuddelen av landets högsta ledare och ämbetsmän, oavsett parti. (Även Jacques Chirac genomgick ENA; en regering med färre än 50 procent ”enarquer” är knappast tänkbar; den inavel detta skapar är möjligen ett av landets värsta problem.)
Så småningom kom det där med trotskismen ut i medierna, bara för att mötas av dementier – alltså lögner – från Jospin. Varför? Den frågan besvaras inte, men det är svårt att tänka sig att ljugandet inte var opportunistiskt betingat. Att Jospin långt in på 90-talet gick omkring och hoppades på en kommunistisk revolution är ju knappast tänkbart, en efterhängsen motvilja mot allt amerikanskt till trots.
Jospin blev en hängiven medarbetare till François Mitterrand, ”Gud” som partikamraterna brukade kalla honom – inte precis för att uttrycka beundran. Raffy kommer snubblande nära att skriva en biografi om den cyniske ”florentinaren ” likaväl som om Jospin. Vällustigt uppehåller han sig vid hur den intrigerande fursten spelade ut gunstlingarna mot varandra, lönade gott med ont och älskade att påminnas om sin egen djävulskhet. I ett underbart avsnitt anförtror Mitterrand en medarbetare att om Michel Rocard – den mest hatade rivalen – ska kunna överleva som premiärminister så måste han greppa tjuren (alltså M Le President) i svansen och aldrig släppa taget:
– Han riskerar att bli nedstänkt med skit, men han blir inte stångad.
Rocard, som har ett soligt lynne, kom fram till att receptet var bra. Han klarade förödmjukelserna i två år, vilket ingen väntat sig. En som blev mycket besviken över att det gick så bra var Rocards vän Lionel Jospin. Han hade själv bespetsat sig på jobbet. Det gjorde han för övrigt under en lå-å-ång följd av år, och här kommer det andra mysteriet, bäst beskrivet i en fråga:
– Trodde Jospin aldrig på någonting?
Både i fråga om Mitterrand och om Jospin blir Raffys svar nej, om också indirekt. Spelet, manövrerna, taktiken, är allt, innehållet får växla efter maktens behov. Jospin får lära sig att partivänner på väg mot alltför stort inflytande – Rocard, Jean-Pierre Chevenement – är avsevärt farligare än medtävlare från andra partier. Sålunda såg Mitterrand till att med hjälp av betydande summor svarta pengar hjälpa ”fienden” Chirac, i stället för ”vännen” Chevenement, att få makten i Paris. Jospin, som i år går till val som ”M Propre” (som diskmedlet ”Mr Clean” heter på franska) protesterade inte. Varför skulle han göra det? Chevenement var ju rival till honom också (och är det fortfarande). Däremot såg han till att kraftfullt ta avstånd från Mitterrand när välgöraren till sist låg döende – uttalandet gjorde änkan så ursinnig att Jospin, ensam av ledande socialister, inte fick komma på begravningen.
Ämbetsmannastyre
Boken ger, som framgått, en bild av maktbegär, intriger och moralisk (lika väl som finansiell) korruption. Bredvid Raffy läste jag Éric Zemmours L´homme qui ne s´aimait pas. Mannen som inte tycker om sig själv är Jospins motståndare , Chirac. Han beskrivs – bli inte förvånad nu – som cynisk, hänsynslös och totalt ointresserad av allt utom sin egen position (och pengar). Över huvud taget blir intrycket att Frankrike styrs av elitistiska ämbetsmän, välutbildade, perfektionistiska, men utan själ. Den gamle landsförrädiske marskalk Pétain sade det kanske bäst en gång för längesen:
– De som har studerat vid de fina skolorna (som ENA), de kan allting.
Tyvärr är det det enda de kan.
Presidentvalet följs i juni av ett val till Nationalförsamlingen. Det betyder att valåret mycket väl kan resultera i ännu en period av ”cohabitation”, där presidenten, som för första gången väljs på fem år i stället för sju, blir sambo med en premiärminister från en koalition av motståndare. President: Chirac, premiärminister: Jospin? Visst, så kan det gå. Den viktiga förändringen i fransk politik har hur som helst smugit sig över landet långt tidigare. Presidenten som har hand om De Stora Frågorna, alltså världspolitik och försvar, har successivt förvandlats mer och mer till en galjonsfigur – av den enkla anledningen att Frankrike, instängt i EU och övertrumfat av USA, inte längre betyder särskilt mycket. Ja, utom i Frankrike, förstås – men i inrikespolitiken är det premiärministern som bestämmer. Jospin kan alltså, paradoxalt nog, vinna bara genom att förlora.
Sådan är bilden. Att väljarna är missnöjda bör inte förvåna.
