Från DN Debatt 31 december 2004  
 
"Vi kan inte bara avrusta och låta USA dra lasset"  
 
Pehr G Gyllenhammar varnar för att USA snart tröttnar och vänder Europa ryggen. USA kritiseras med en ihärdighet som aldrig förr. Det finns en berättigad oro i Europa för att USA snart tröttnar på oss. EU måste solidariskt börja dela bördorna med USA. Sverige kan inte bara avrusta och smita undan för att i kulisserna åse hur andra agerar i internationella kriser. Glöm inte att det var USA som snabbt beslutade om stora hjälpinsatser till de drabbade i Sydostasien, samtidigt som svenska UD hade fullt upp med att avsluta julfirandet. Det skriver förre Volvochefen Pehr G Gyllenhammar.  
 
 
God bless America. Så avslutar en amerikansk president oftast sitt tal till auditoriet. För oss européer är detta främmande. Där finns ett inslag av religiositet och högstämdhet. Men för amerikanerna är det inte en tom fras. Trots att de flesta religioner och språk finns företrädda där, visar upprepade opinionsundersökningar att patriotismen är stark och att stoltheten över att vara amerikan delas av både nyblivna medborgare och av dem som varit det sedan generationer. Friktioner förekommer naturligtvis i denna smältdegel, men den typ av häftiga motsättningar som finns i Europa ser man få exempel på.  
 
När vi var nygifta flyttade Christina och jag till New York, där vi båda arbetade. Vi funderade stark på att bosätta oss i USA, som har en märklig lockelse, men kom tillbaka till Sverige.  
 
USA har bidragit till Europas seger mot Nazi-Tyskland i det andra världskriget och effektivt skyddat oss européer från en hotande expansion av forna Sovjetunionen. Och ändå har amerikanerna aldrig använt sin makt till att ockupera andras territorier. De har gått in i andra länder, men alltid dragit sig tillbaka. De har heller aldrig invaderats.  
 
Chocken blev därför våldsam när terrorattacken genomfördes den 11 september 2001. Jag var i New York den dagen och såg katastrofen, bevittnade hur de två tornen i World Trade Center störtade samman i våldsamma dammoln, och var del av den bedövande chocken som alla upplevde. Det blev självklart att denna terrorattack skulle lämna spår som sent skulle suddas ut.  
 
Beslutet av president George W Bush att invadera Irak togs utan stöd från FN. USA kritiserades därför starkt från många håll i världen. USA hade Storbritannien vid sin sida och även Japan, Danmark, Spanien och Italien, för att nämna några. Men de villiga var en liten minoritet i världssamfundet. Amerikanerna ansåg att det var färdigpratat med en Irakregim som under åratal trotsat FN:s resolutioner. Majoriteten av FN:s medlemmar ville ge förhandlingar med Saddam ännu en chans. Själv var jag för invasionen i Irak, först senare har jag insett att konsekvenserna blivit svåra.  
 
Om kriget vanns snabbt, så har freden ännu inte vunnits. Antalet dödsoffer i Irak är nu större än vad kriget självt krävde. Men chansen finns att Irak kan bli en demokrati byggd på humanistiska värderingar. I detta sammanhang är det generande för USA att amerikaner gjort sig skyldiga till tortyr både i Irak och i Guantánamo. Det är helt förkastligt att ett land med dess värderingar förfaller till att använda metoder som ymnigt förekommit i det land - Irak - de invaderat på grund av dess brott mot mänskliga rättigheter.  
 
USA har sällan mött så hård kritik som nu. President Bush anses självsvåldig, isolationistisk och föga upplyst och med en brutal försvarsminister i Rumsfeld och en hänsynslös vicepresident i Cheney. USA går sin egen väg, anför kritikerna, och FN respekteras inte. Presidenten har ofta förlöjligats på grund av sina felsägningar och sin bristande kunskap om världen. Men respekten för president Bush har gradvis ökat. Att han vann det senaste valet utan de tveksamheter som rådde kring det förra har stärkt hans ställning Han har en övertygelse och en beslutskraft som saknas hos många andra regeringschefer.  
 
USA:s trogna bundsförvanter är fortsatt Storbritannien. Tony Blair anklagas för att sitta i knäet på president Bush. Detta är en grov förenkling och - enligt min mening - en grov förolämpning. USA och Storbritannien har sedan snart ett sekel stått sida vid sida i kampen för ett fritt Europa och fortsatt att dela bördorna i att försvara de intressen de gemensamt delat. De har burit den ekonomiska bördan och - långt svårare - offrat sina medborgare i de kriser de varit inblandade i. I Europa har endast ett annat land vidmakthållit ett någorlunda starkt försvar, nämligen Frankrike. Men den brittiska operativa stridsberedskapen är betydligt högre än den franska.  
 
I övriga Europa är nedrustningen ett faktum. Inte minst de nordiska länderna har två paraplyer. Det ena är FN och det andra är USA. Men ingen av oss står på egna ben. Danmark och Norge har sedan länge dragit konsekvenserna av detta och är medlemmar av Nato. Sverige står utanför. Det är logiskt för små länder att lita till FN. Ensamma har de ingen stark röst och våra förhoppningar har alltid ställts till FN. Men USA är ändå garanten och betalar för oss alla.  
 
Sverige hade tidigare ett invasionsförsvar inom ramen för "väpnad neutralitet". Vi ville försvara vårt oberoende. Detta väckte respekt hos omgivningen. Men i dag nedrustar vi snabbt. Vår i övrigt så skicklige statsminister har med kommunister och miljöpartister som stödtrupper fortsatt avrustningen. Vi är hänvisade till en helt marginell roll vid lösningen av internationella kriser.  
 
USA:s insatser i Irak kan förvisso ifrågasättas, men invasionen och amerikansk utrikespolitik har ändå den senaste tiden tänt ett hopp om en lösning av konflikter bortom Irak. Libyen har avvecklat sina massförstörelsevapen. Syrien har tagit USA:s varningar om landets stöd till terrorister på visst allvar. Pakistan hjälper nu till att bekämpa terrorism. Afghanistan har haft sina första fria val.  
 
Och när det gäller katastrofstöd: glöm inte att USA redan på annandagen, i täten som vanligt, beslutade om omfattande hjälpinsatser till de drabbade i Sydostasien. Det skedde samtidigt som svenska UD hade fullt upp med att avsluta julfirandet och sätta i gång verksamheten.  
 
Kina växer i våldsam takt och företagare flockas dit för att få sin beskärda del av den dynamiska marknaden. Förvisso har Kina visat en enorm skicklighet i sin målmedvetna industriella expansion. Men landet styrs av en kommunistdiktatur. Omvärlden behandlar Kina hövligt, ja till och med höviskt. Kritik är lågmäld där den alls förekommer. Ingen vill stöta sig med den uppvaknade giganten. Reuters, den engelskbaserade, världsomfattande nyhetsbyrån - med vilken jag arbetar - har inte rätt att ge några rapporter inrikes i Kina. Straffet skulle bli hårt. Så sträng är alltså censuren.  
 
Ryssland är en annan stormakt som behandlas med silkesvantar. Putin har svikit förhoppningar om Ryssland som en spirande demokrati. Han verkar vara en ny despot - en tsar av ryskt historiskt snitt. Man får inte glömma att han förvandlade teatern i Moskva till en gaskammare eller att han hade ett stort ansvar för massakern av barn och föräldrar i skolan i Beslan.  
 
I stark relief till den försonliga tonen mot Kina och Ryssland kritiseras USA med en ihärdighet som måste tyda på att vi litar på amerikanerna som man litar på sina föräldrar. När USA inte kunde få FN:s stöd för invasionen i Irak har man anklagat USA för att helt strunta i FN. Den kritiken kan framställas mot USA när det gäller just Irak, men inte generellt. Att påstå att USA inte stöder det andra paraplyet - FN - är nonsens. USA var en av de entusiastiska grundarna av FN och svarar för mer än en fjärdedel av FN:s budget och av dess utgifter för fredsbevarande insatser. Hela resten av världen står tillsammans för tre fjärdedelar med de nordiska länderna bland de största bidragsgivarna per capita. Men utan USA:s bidrag skulle FN hamna i en akut ekonomisk kris.  
 
USA bör utsättas för berättigad kritik på en rad områden där man har rätt att vara besviken på världens starkaste demokrati. Men i Europa finns samtidigt en gryende oro för att USA tröttnar på oss. Jag tycker oron är berättigad. USA visar ett enormt tålamod med omvärlden och det är ett faktum att den starkaste kritiken ofta framförs inom USA - av amerikanerna själva.  
 
Den europeiska oron har lett till att "transatlantiska dialoger" har igångsatts på många håll i ambitiösa försök att förena EU:s och USA:s ståndpunkter på viktiga områden. Syftet är gott. Men ett stort problem är att vi alla tror att vi förstår USA. Men jag tvivlar. Att anamma deras livsstil, som vi svenskar är bäst på, är inte entydigt med att förstå.  
 
Jag tror britterna har denna förståelse och därför naturligen är USA:s bundsförvanter. Detta har en given historisk förklaring med den tidiga brittiska närvaron i Amerika. Men USA har en kultur som i mycket skiljer sig från det mesta vi ser i Europa. Den starka kyrkligheten har få motsvarigheter i Europa och den framträdande konservativa falangen som vill förbjuda abort företräder en moral som vi måste anse tillhöra en svunnen tid. Dessa strömningar kontrasterar samtidig mot starka liberala falanger i USA som livfullt kämpar mot konservatismen.  
 
Transatlantiska dialoger är viktiga. Men bara prat räcker inte längre. Den stela och långsamt växande europeiska ekonomin, med hög arbetslöshet, behöver bli mer dynamisk. EU behöver visa enighet i sitt förhållningssätt till omvärlden och till USA. Det är ingen lätt uppgift för Europas ledare. Man har varit överens om den historiskt märkliga utvidgningen av EU till att omfatta 25 länder - med fler som står i kö och med Turkiet som den mest sensationella kandidaten.  
 
Detta är en prestation av oerhörda mått. Men nu måste EU, som är världens största sammanhängande marknad, vara med och dela bördorna med USA på ett solidariskt sätt. Vi kan inte ha USA som ett säkerhetspolitiskt paraply och hysa fromma förhoppningar om att FN med ett paraply som ett såll skall klara resten.  
 
Här kommer det framgångsrika Sverige in i bilden. Sverige är med i toppen av internationella jämförelser om livskvalitet och tillväxt. Vi kan inte smita undan med att alltid företräda klokskapen, och i kulisserna åse hur andra agerar. Vi kan inte bara avrusta och låta andra dra lasset medan vi litar till det bräckliga FN, som i det mesta är en kraftlös diskussionsklubb vars medlemmar till en stor del består av diktaturer.  
 
När USA:s president uttalar "God bless America" så är jag benägen att hålla med. Vi kan gräla med amerikanerna och kritisera deras politik. Men det är svårt att se att vi kan klara oss dem förutan eller att vi inte delar deras värderingar i de allra väsentligaste frågorna om demokrati och mänskliga rättigheter.  
 
Pehr G Gyllenhammar  

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.