Matchen mellan Marx och Muhammad
av Staffan Heimerson, journalist
I sex månader har Afghanistan stått i fokus för världens intresse. Staffan Heimerson är för Aftonbladet placerad som krigskorrespondent i området. Han var på plats första gången redan hösten 1979 (flera månader före de sovjetiska ockupanterna) och har sedan dess gjort tiotals resor i landet. Här tittar han tillbaka på sin första – och grunnar över vilka bedömningar som han då gjorde som blev rätt – och vilka som blev fel.
Mitt i den lilla huvudstad som heter Kabul, som i huvudsak är byggd av brun soltorkad lera, löper ett brett stråk genom ett grönområde. Bakom ett högt staket ligger en proportionerlig, ganska vacker byggnad, som inte försöker härma vare sig Versailles eller mogulers centralasiatiska fort.
Det kungliga palatset.
Det är från det kungliga palatset, vars fasader är koppärriga av kulspruteeld, som premiärminister Hamid Karzai – uppbackad av omvärlden, främst Amerika – med sin milda men fasta hand har försökt sätta det hopplösa Afghanistan på rätt kurs.
Karzais kansli har, konstaterar jag, en enda dator och en enda fax. Premiärministern bor i en liten enrumslägenhet i en annan del av palatset. Med hjälp av oljekaminer fick han den senaste vintern ibland upp värmen inomhus till plus sex grader.
Afff-vaddå?
När jag nu våren 2002 stod vid det kungliga palatset mindes jag första gången jag betraktade det.
Det var i oktober 1979. Jag hade i Stockholm varit redaktionschef på Aftonbladet några år. Inte särskilt framgångsrik men så idérik och olydig att jag fångat Bonniers intresse. Jag hade utsetts till chefredaktör för den veckotidning, Reportage, som skulle startas för den moderna, välbärgade, fördomsfria nutidsmänniskan (ordet yuppie hade ännu inte myntats). Efter tre veckor hade jag genomskådat tidningens slogans som innehållslösa och att det var samma gamla veckotidningsskit som var på gång. Jag sa upp mig, återvände till Bladet, låg väl till hos tidningsledningen och utsågs till Asienkorrespondent.
”Asien”, sa jag, ”det är stort.” I ett årtionde hade det handlat om Vietnam och en romantisk, maoistisk syn på Kina. I en ideologisk baksmälla var det nu vågen av båtflyktingar och Pol Pots vidrigheter i Kambodja, som fångade uppmärksamheten. Sydkorea sågs samtidigt som ett trälsamhälle, som knyckte svenska varvsarbetares jobb. Japan förknippades med miljökatastrofer och japanska bilar var skrattretande. Taiwans, Hongkongs och Singapores tigerekonomier hade ännu inte börjat tas på allvar. Indien betraktades som ett svart hål med tiggare och svältande barn.
– Var ska jag bo?
– Där hyran inte är för hög, svarade den praktiskt inställde chefredaktören.
– Jag köper en flygbiljett som tar mig hela vägen till Söul med hur många mellanlandningar som helst. Var ska jag börja?
– Var tycker du själv? frågade han utan att egentligen vara intresserad.
– Afghanistan, svarade jag.
– Afff-vaddå?
– Du ska få se.
En stilig stenhög
Jag landade tidigt om morgonen efter en nattflygning från Teheran. Jag visste varför jag hade kommit till Afghanistan. Skälen var två. Båda var ytliga.
Det ena skälet var att, i jakten på att sätta foten i jordens alla länder, kunna pricka av ännu ett. Afghanistan var en av mina vitaste fläckar. Stort. Primitivt. Romantiserat. I princip en stilig stenhög utan naturtillgångar.
Geopolitiskt hade det haft betydelse såtillvida att ”andra sidan” inte måtte ha kontrollen över landet. Under artonhundratalet hade det därför varit spelplatsen för spioneri och lurendrejeri, politisk paranoia, småkupper och kurragömmalek mellan Tsar-Ryssland, som var på väg söder- och österut genom Centralasien, och Drottning Victorias koloniala, imperialistiska Storbritannien, som expanderade i Sydasien.
Något nytt men liknande var på gång. Det fanns alltså, för det andra, en story att skriva. Med rubriker.
Otämjbara människor
Afghanistan har i alla tider varit föremål för mystik och myter. ”Landet som aldrig låtit sig besegras…” Struntprat. Det hade fram till sjuttonhundratalets slut varit dominerat av greker och perser, mongoler och sikher. Det är intill denna dag tveksamt om konglomeratet av hundratals stridande stammar och trettio etniska grupper kan inrangeras under rubriken ”land”.
Men romantiken kring Afghanistan har odlats. En av områdets stora islamska poeter, Allama Iqbal, har skrivit:
Asien kan liknas vid en levande kropp
av jord och vatten. Hjärtat som
klappar i den kroppen är Afghanistan.
Att förstöra Afghanistan vore att
förstöra Asien. Och i dess
framsteg och välstånd ligger Asiens
välbefinnande.
Folket har genom århundradena kunnat beskrivas som otämjbart. De etniska grupperna, som i sina dalar i praktiken styr sig själva, stammarna och klanerna har värjt sig mot centralmaktens intrång. Det var lätt. Vägarna var få, passen höga, telekommunikationerna rudimentära.
Kontakten med omvärlden var begränsad. Under femtio- och sextiotalen presenterade sig landet som alliansfritt. Det var därför intressant för högbrynta vänsterintellektuella, som hade neutralism som en av sina omhuldade -ismer. Afghanerna ansågs extra smarta, när de lät tre stormakter kappas om att ge mest bistånd: Sovjet byggde den långa, breda betongvägen genom öknen från Herat till Kandahar. Amerikanerna byggde bevattningssystem i Lashkar Gah i provinsen Helmands öknar. Kineserna gjorde också något gott, som bara de mest pålästa kunde ange.
Centralmakten hade bestått av en nominell kung, Zahir Shah, en hövding ur det pashtunska folket. 1973 hade kungen sparkats i en kupp iscensatt av sin kusin – och i någon bok har jag läst, att pashtuner i sitt språk använder samma ord för ”kusin” som för ”fiende”.
Det blev en tid av modernisering. Men reformerna var inte tillräckligt radikala för de två samarbetande – men också rivaliserande – kommunistpartier som då fanns i landet. Med sovjetisk hjälp genomförde de i april 1978 en revolution.
Jag hade registrerat den revolutionen under min tidningsläsning i Stockholm men inte gjort någon häpen reflektion – sjuttiotalet var ju tiden för kommunismens frammarsch i alla världsdelar, i Chile och Indokina, i Etiopien och Moçambique.
Så varför inte i Afghanistan också?
Slottet blev Folkets hus
Det var detta jag hade kommit för att se. Strax innan jag reste hade jag pluggat in namnet på presidenten: Noor Mohammed Taraki.
Han hade flyttat in i kungapalatset som han hade döpt om till presidentpalatset.
En jordreform hade genomförts. Kommunisterna sa, att ”feodalismen hade avskaffats”. Icke. Stam- och klansystem innebar, att de flesta afghaner redan ägde sin jord och att en egenartad form av kooperativism förekom.
Skolor hade byggts i kamp mot analfabetismen, åttiofem procent. Men skolorna betraktades med misstro på den djupt religiösa landsbygden (och hela landet är bara landsbygd). Den var ett sätt att komma åt mullorna, som till dess stått för en primitiv undervisning.
Brudköpen hade avskaffats. Men i det konservativa landet gällde det bara i teorin. Fortfarande skulle gåvor överräckas och bilda grunden för det nya boet. (Inte är det så exotiskt, det är ju som en svensk lysningsmottagning.)
Parallellt med reformförsöken pågick maktkampen. Medan jag i Stockholm packade väskan hade jag också noterat, att regimens koryfé nummer två, utrikesminister Hafizullah Amin i en blodig mordkomplott med sextio döda hade gjort sig av med revolutionsledaren och presidenten Taraki. Blodbadet hade ägt rum inne i presidentpalatset.
Bikiniflickor
Det var alltså inte så konstigt, att det gamla kungapalatset blev mitt första sightseeingmål, när jag hade kommit i ordning i Kabul.
Huvudstaden hade annars till en början varit en besvikelse. Jag hade inte riktig koll på den. Den gamla stadsdelen vid den äckliga Kabulfloden verkade vara basarer av samma slag som jag sett genom hela Mellanöstern. Den nya delen var själlös. Ambassaderna – den kinesiska, den turkiska, den indiska, den amerikanska, den pakistanska – var gigantiska, oinbjudande anläggningar, var och en av dem omgiven av en egen väldig park; den sovjetiska låg i ett ytterområde och var lika charmfull som den i Marieberg.
Hotellet låg som en modernistisk fästning på en pinjeklädd kulle utan kontakt med stad och människor. Det var ett Intercontinental, där två sydtyskar, den ene chef över hotelldelen, den andre över restaurangerna, tävlade om att bli årets komet i den internationella koncernens rankinglista. I hissen fanns turistaffischer med bilder av afghaners brutala lek, en form av hästpolo, där det gäller att röva ett får från motståndarsidan och föra det över en linje. Mål! På andra affischer fläkte flickor upp sig i bikini vid en swimmingpool eller visades Hindu Kushs snöklädda bergstoppar.
På top floor restaurant Pamir serverades lokalt framställt (och drickbart) vitt vin och till den schweiziska kalvgrytan serverades röstli. På estraden såg jag mitt livs första synt. Den var av märket Yamaha, och från den kompades en kvinnlig crooner som sjöng ”I left my heart in San Francisco”.
Bikinibrudar och röstli, Intercontinental, japanska musikinstrument och Tony Bennettlåtar. Skulle det vara det äkta exotiska Kabul!?
Nej. Men det skulle strax bli, när jag förflyttat mig till det gamla kungliga palatset.
Kupper hade förvandlat palatset. Dess kungliga kronor hade slitits ner, när det i stället hade blivit presidentpalats. I den senaste revolutionära vändan hade nu – för att markera att man varit uppmärksam vid Moskvas kommunistiska partiskolas lektioner – över palatsets huvudentré monterats upp stora metallbokstäver. De bildade orden: FOLKETS HUS.
Och vilket Folkets hus! Vad allt hade inte hänt där.
Stalins reinkarnation
President Taraki hade alltså bara någon dag innan i åttaspaltiga rubriker hyllats som ”den store ledaren”. Porträtt av honom hade hängt i varje officiell byggnad och butik. Någon månad tidigare hade han hyllats med beskrivningen ”Lenins jämlike”.
Amin bara tog över. Taraki bara försvann. Hur?
Jag fick kontakter i stan. En hette Lennart och var från Bjärred och ledde den svenska pingströrelsens Noorsjukhuset, specialiserat på att bota ögon. Lennart var en generös man som fyllde min kunskapsluckor. Han hade en underbar kock som hette Mohammad som kunde avläsa stämningen på stan och serverade mig shish kebab och naan hemma hos Lennart.
På en gata satt den vapensköld som signalerade Kungligt Svenskt Konsulat. Detta var visserligen stängt; konsuln hade varit en italiano som flytt, när kung Zahir gick i exil i Rom. Huset och agenturerna för Atlas Copco, SAS och Electrolux passades av en klipsk ung indier. Denne höll ögon och öron öppna och förmedlade av sitt vetande.
Det hade sagts att Tarik var sjuk. Men ingen hade trott att han fortfarande levde. Veckan då jag satte ner foten i Kabul kom – i en enspaltig notis på sista sidan – bekräftelsen på att han avlidit och att medlemmarna i hans familj hade fängslats.
Den nye president Amin skildrades samma dag i Kabul Times – på fem ställen! – med orden ”den ärorika revolutionens djärve härförare, kamrat Hafizullah Amin, generalsekreterare i det afghanska folkets demokratiska partis centralkommitté, revolutionsrådets ordförande och demokratiska republiken Afghanistans president”.
Amin hade rykte om sig att vara regimens råskinn, ”det hårt huggande svärdet” och ”Stalins reinkarnation”. Tillfrågad av diplomatiska kåren om vilken sjukdom Taraki lidit av svarade han:
– Jag är ingen doktor.
Slutscenen i Folkets hus hade varit en pistolduell och ett blodbad.
Nu fick människor inte röra sig i närheten av byggnaden. Jag hade kommit promenerande längs trottoaren framför palatset. Soldater med röda band runt hjälmarna hade med gevärspiporna viftat över mig till gatans andra sida. Genom gallergrindarna hade jag sett moderna ryska T62-stridsvagnar uppställda framför palatset med sina kanonmynningar riktade ut mot basarerna – mot folket. Längre bort hade en av palatsets portar helt murats igen.
Den nye presidenten hade tillfrågats om varför stridsvagnarna hade körts upp runt palatset. Han hade svarat:
– För att skydda mig.
I sin korthuggna kärvhet målade repliken en god bild av det politiska och militära läget i Afghanistan just då – och som det sedan förblivit genom mer än två årtionden.
Folkligt stöd hade Amin nästan inget. Uppskattningar (hur de nu gjordes) sa, att tre procent av folket stödde Amin och hans Moskvatrogna parti. Men de som mött Amin skildrade honom med orden: Lugn som en filbunke, stor som en gorilla, med profil som en hök, nävar som släggor och ögon kalla som fjällsjöar. När han någon gång mött en journalist hade han sagt:
– Revolutionens framgångar lyser mera än solen.
Oj, visst var Kabul exotiskt!
Ett Vietnam på gång?
När jag sedan under åren gång på gång fortsatte att som reporter skildra Afghanistans kupper, trauman, ockupationer, uppror och inbördeskrig, fann jag att situationen på en punkt alltid var densamma: Regimen saknade folkligt stöd.
Den Sovjettillsatte Najibullah, som julafton 1979, alltså tre månader senare, hade ihjäl Amin, saknade stöd. De sovjetiska soldaterna saknade stöd. Mujahedin som i Guds namn krigade emot ryssarna var så splittrade att ingen grupp eller krigsherre i bred bemärkelse kunde sägas ha folkets stöd. Krigsherren Massoud hade sin tajikiska folkgrupps stöd men inte pashtunernas. General Doztum hade uzbekernas stöd men inte Kabuls. Fundamentalisten Hekmatyar hade CIA:s stöd men ingen bred förankring. Nittiotalets talibaner hade stöd i sina egna led men var bara hatade och fruktade i de breda folklagren.
Och nu? Nej, det går inte att säga, att den nuvarande ockupanten av Kungl. Palatset, premiärministern i övergångsregeringen Hamid Karzai har bred förankring. Han kommer förr eller senare att störtas, anklagad för att vara en amerikansk marionett, påprackad landet av en försoningskonferens i Bonn.
Folkets kärlek är icke afghanska presidenters och premiärministrars belöning.
Folkviljan uttrycks i stället i uppror och krig.
Mujahedin var ett färskt begrepp i nyhetsrapporteringen. Sex muslimska rebellgrupper krigade redan då i tjugotvå av landets tjugoåtta provinser mot regimen. I ett land som är en och en halv gång Sveriges yta kontrollerade regimen inte ens vägarna mellan de största städerna. FN-personal var redan på den tiden förbjuden att köra mer än fem mil utanför huvudstaden. Utanför den cirkeln härjade krypskyttar.
Tjugotusen oppositionsmän och deras anhöriga hade utan åtal och dom satts i fängelse. Fler än tvåtusen hade skjutits. Regimen, rapporterade jag hem, höll sig vid makten tack vare stödet från Sovjet. Det fanns femtusen ryssar på plats som rådgivare. Det var ryssar som satt vid stridshelikoptrarnas spakar och i Mig 21-orna.
De skulle bli fler.
Bland de få utlänningarna i stan resonerades det, att Sovjet höll på att ”skaffa sig ett eget Vietnam”.
”Liknelsen haltar dock”, kom jag att beskäftigt skriva i ett av mina reportage. ”Sovjet har inte gett sig av över halva jorden för att slåss: Afghanistan ligger som ett Finland vägg i vägg med Sovjet. Sovjet har inte heller skickat in stridande marinsoldater.”
Invasionen låg inte i luften. Det talades mindre om kriget och mera om kupplaner. Officersgruppen si eller så skulle vara beredd att storma Folkets hus och skjuta Amin.
Grunden för detta var inte politik. Den var religion.
– Vi vill inte ha ett land av kafirer, hette det. Vi vill ha den gröna flaggan, inte den röda.
Kafir är ordet för ”otrogen”, ”hedning”. Grön är islams färg. Men Afghanistans nya flagga hade gjorts till en nästan exakt kopia av Sovjets.
Den nya raden presidenter hade alla gjort den uppenbara tabben, att följa kommunistmanualen ”Revolution i industriland med förtryckt proletariat”.
Åttiofem procent av Afghanistan befolkning hade då som nu sin utkomst från jorden. De är bönder i skilda former. Generellt sett är de alla analfabeter. De ser sig inte som förtryckta. Inom stammens och klanens ram har en obändig frihetskänsla varit självklar.
Det var följaktligen klumpigt, att i den miljön kopiera östeuropeiska angiverisystem och anmoda partimedlemmarna att använda sina hustrur och barn till att kontrollera grannarna i sina byar och stadsdelar.
–Det här, sa Lennart från Bjärred, är inte ett land, där man smyger och spionerar. Här går man i fejd. Man krigar och dödar.
Det var också patetiskt, när revolutionens ledande kader – som vore den inspirerad av en Honecker eller en Castro – redan på flygplatsen mötte med hälsningar – på ryska: PROLETÄRER, FÖRENEN EDER!
En eftermiddag hade jag hamnat mitt i en demonstration till stöd för revolutionen och president Amin. Sextusen skolbarn och statstjänstemän hade kommenderats ut. Det var röda fanor, tamburiner, trummor och dragspel, slogans och dans. Unga män i klarröda slipsar och flickor i silverprydda nationaldräkter skanderade: ”Länge leve arbetarnas enighet!”
Ack så fel!
Var det ingen som på sjuttio- och åttiotalen registrerade det mest uppenbara, att Afghanistan är jordens mest muslimska land?
Själv hade jag redan min första timme i Kabul noterat, att till och med trafikpoliser i tjänst med självklarhet kunde överge den trafikknut de var satta att sköta för att gå avsides och falla på knä mot Mekka.
I det klimatet var det inte så klokt av härskaren att säga: ”Min stora förebild är Josef Stalin.” Amin försökte efteråt släta över och sa: ”Alla medborgare är garanterade att få utöva sin muslimska religion.”
Amin blev inte trodd. Genom mujahedin intensifierade stammarna revolten mot ateismen och ogudaktighens politiker.
– Inte ens om han fotvandrar till Mekka tror vi honom, mumlade en Kabulbo längs demonstrationsvägen.
Rubriken som blev rätt
Efter tre dagar började jag skriva min reportageserie. Jag var som en profet. Jag sa, att det var ett krig om ideologi. Det är KGB mot CIA. Det är ett krig, där östtyskar och kineser, bulgarer, pakistanare och iranier vill ha ett finger med i smeten.
Det var före ITs tid. En reporter på den tiden läste in sitt reportage på telefon till en mottagare på redaktionen. Men utlandslinjerna i Kabul var klippta. Jag hänvisades till att sända på telex. Men telexmeddelanden skulle passera den afghanska censuren. Med motiveringen att jag saknade rätt ackreditering vägrade censuren att släppa genom mina alster.
Jag tog bussen till Pakistan och hittade en telefon. Jag blev glad när jag några veckor senare fick mig tidningar tillsända och fick se min reportageserie i tryck. Största rubriken löd:
HÄR SLÅSS MARX MOT MUHAMMAD.
Vackert redaktionschefen!, tänkte jag.
***
Verkligheten skulle köra om mig två månader senare. Jag hade inte spått det ofattbara, att Sovjet mycket snart – på julafton samma år – för att backa upp sin kommunism och bekämpa mujahedin skulle invadera och ockupera Afghanistan.
”Min” president Amin mördades, ett nytt råskin sattes in i hans ställe.
Med de tio åren som följde blev kriget i Afghanistan en av de största spikarna i kommunismens kollaps.
Hotellets förlorade glamour
När jag nu tjugotre år senare läser igenom mina anteckningar från den tiden får jag känslan av att allt i Afghanistans historia – forntid, nutid, framtid – är som talesättet plus ça change plus c’ est la même chose.
Same, same. Till och med hotellet har varit detsamma genom åren. Kommunisterna tog bort ”Inter” och det blev bara Continental.
Mujahedin berövade baren spriten, talibanerna stängde takrestaurangen.
Lobbyn är numera mörk och kall. Det saknas el de flesta av dygnets timmar. Vattnet når inte upp till tredje och fjärde våningen. I coffeeshopen erbjuds bara en rätt, och den är samma alla dagar: ris med köttslamsor. Sängarna luktar surt.
Men det är fortfarande på hotellet på höjden som utrikesminister Abdullah Abdullah möter pressen, FN har sin dagliga briefing och CNN har sin redaktion.
Texten är hämtad från Staffans Heimersons kåserande reportagebok Promenad i Absurdistan (W&W), som kommer ut i sommar.
Artikeln är Publicerad i Smedjan.com 03.02
