Recension:
The gut player
av Ulf Nilson, journalist och författare
Bob Woodward
Bush at War
Simon & Schuster, 2002
När Du läser det här kan det mycket väl vara krig mellan USA, stött av Storbritannien, och Irak. Kanske pågår strider också mellan USA/Sydkorea och Nordkorea, även om det senare verkar mindre troligt när detta skrivs i början av januari 2003.
I fallet Irak har krigshandlingar i själva verket pågått i mer än ett årtionde – kriget vid Persiska viken tog aldrig riktigt slut. Men nu talar vi om invasion, en slutgiltig uppgörelse med Saddam Hussein. Och ett försök att dramatiskt förändra maktbalansen i Mellanöstern. Det finns all anledning att frukta stor blodsutgjutelse och i värsta fall katastrofer av – än så länge – otänkbar omfattning. Giftgas finns tillgänglig i stor omfattning, likaså biologiska stridsmedel och, i varje fall på Korea-halvön, nukleära laddningar.
Det finns bedömare som tror att konflikterna kan biläggas genom diplomati och förhandlingar. Men de experter som räknas, alla bosatta runt Washington, tror inte det.
Alltså: krig.
Krig. Som alltid av många anledningar. Krig om inflytande och olja. Om överlevnad och massförstörelsevapen. Krig av religiösa skäl. På grund av politisk ambition och historiska motsättningar. Krig med tiotusentals liv som insats. Krig, sist och slutligen, därför att George W Bush bestämt sig för att de problem han upplever som allvarligast i världen bara kan lösas med hjälp av just krig – nu!
Ovanligt öppenhjärtig president
Hur Bush ser på världsläget och sin egen roll som historiens mäktigaste person framgår av Bob Woodwards nyutkomna bestseller Bush at war. Woodward arbetar fortfarande på Washington Post, där han blev världsberömd som ung reporter genom att, tillsammans med Carl Bernstein, avslöja oegentligheterna runt Watergate och i praktiken tvinga Richard Nixon att avgå. Sen dess har han skrivit ett halvt dussin insider-böcker om maktspelet i och runt Vita Huset. Hans tillgång till källor och läckor är särklassig, och att han ibland rundar hörn genom att själv tillverka både vad nyckelpersoner sa och vad de tänkte i avgörande ögonblick tycks inte bekymra särskilt många.
Till beundrarna hör utan tvekan George W Bush som tog emot Woodward för samtal som varade i sammanlagt fyra timmar, hela tiden on the record, vilket är minst sagt ovanligt. Utrikesminister Colin Powell, försvarsminister Donald Rumsfeld, säkerhetsrådgivaren Condoleeza Rice och många andra var lika tillmötesgående. Samtliga ”belönas” med att bli beskrivna som kunniga, effektiva, beslutsamma, alltid på bettet. Hjältar, hela gänget. Indirekt visar boken så småningom att glorifieringen knappast är berättigad; mera därom lite längre fram.
Mål: ändra maktbalansen i världen
Bush at war handlar om den första, upphetsade och förvirrade tiden efter 11 september 2001 och hur ”the principals” därefter ledde kriget mot al-Qaida och talibanerna (som man först försökte slippa attackera, men sedan kom att se som hopplöst fientliga till den moderna civilisationen).
Parallellt kan man följa hur den nye presidenten förändrades från osäker till beslutsam och aggressiv, men framför allt mer och mer övertygad om att hans och USA:s uppgift är att fundamentalt förändra maktbalansen i världen. ”The principals” är Bush, vicepresident Cheney, Powell, Rumsfeld, Rice och – en tyngre spelare än det framgått tidigare – CIA-chefen George Tenet, en man med explosivt temperament och förkärlek för hårda metoder. Vid sidan av de stora skymtar generaler, politiker, diplomater och utländska ledare: Blair en klippa, Musharraf överraskande OK, Putin helt oväntat en solid allierad, etc. Problemet Tjetjenien nämns över huvud taget inte, vilket är en brist, eftersom det säkert var det tröstlösa kriget i Kaukasus som drev den ryske presidenten att positionera sig så långt västerut.
Krigsledningen skildras som ett ständigt pågående sammanträde, med rätt att döda. Rumsfeld och Powell har alltid motsatta uppfattningar i diskussionerna. Bush, som vill ha snabba resultat, stöttar i allmänhet Rumsfeld, som när kriget väl tagit fart blir storstjärna i TV på grund av sina smarta briefings. Bush själv framstår som den som bäst fattade hur viktigt det var att få kontroll över terroristgruppernas finansiella tillgångar. Viktigare var kanske att gruppen, som visserligen besatt en enorm erfarenhet, men trots allt var rätt ny vid makten, sakta men säkert kom fram till tre distinkta slutsatser:
För det första att man haft Usama bin Ladin i siktet i många år, dock utan att förstå hur farlig al-Qaidaledaren verkligen var. Tenets folk hade skuggat honom på nära håll i Afghanistan och skulle ha kunnat ”eliminera” honom om inte ett dekret från Gerald Fords tid förbjudit lönnmord. (Mord utförda med hjälp av kryssningsmissiler avfyrade långt, långt ifrån anses däremot som krigshandlingar och är därför tillåtna.) I fortsättningen tänkte man inte underskatta farorna.
För det andra respekterar terroristerna inga gränser. Det betyder att USA– med hjälp av spaning, spioneri och smarta vapen – måste skaffa sig möjlighet att slå till var som helst i världen. Var som helst, när som helst, okej, men också mot vem som helst? Tja. Bush talar på ett tidigt stadium om att de som ”härbärgerar” terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva. Rumsfeld är, enligt Woodward, först med att rent ut förorda ”preemptive strikes”, alltså militära attacker i förebyggande syfte. Om man så vill: preventivkrig i miniatyr – senare stadfäst som strategisk doktrin. Tämligen övertygande visar boken att det är då Bush leder det tämligen begränsade lilla kriget i Afghanistan som han blir övertygad om att USA måste finslipa sin förmåga att ingripa överallt på jordklotet – alltså raka motsatsen till den isolationism som han (säkert felaktigt) beskylldes för i början av ämbetsperioden.
För det tredje visste ingen av ”principalerna” särskilt mycket om Afghanistan. Norra Alliansen spelade en nyckelroll i krigsplaneringen, men hur många stridsdugliga soldater hade de rätt ruggiga generaler som förde befälet på plats, egentligen i sin tjänst? ”Mellan 10 000 och 30 000 var ingen särskilt tillfredsställande uppskattning”, konstaterar Woodward giftigt, samtidigt som han berättar att man, åtminstone i början, var tvungen att använda sig av tio år gamla brittiska kartor.
Hamid Karzai som småningom skulle bli det härjade landets president och västvärldens store favorit upphittades närmast av en slump. Ingen kände honom, men man fäste stor vikt vid att ryssarna meddelade att ”Ja, han har varit i Moskva … han är nog en bra person”. Ett inte alldeles heltäckande omdöme.
Ett klipp
Sist och slutligen vanns kriget i Afghanistan inte av vare sig smarta bomber eller vältränade soldater, utan av afghanska legoknektar som slogs för pengar, pengar, pengar. På marken deltog från USA:s sida bara 316 Special Forces-soldater och 110 CIA-män. Men snarare än vapen i hand hade de fickorna fulla med dollar som de inte behövde redovisa och dessutom en uppfriskande cynisk inställning till det som i högtidligare sammanhang kallades för befrielsekrig (och i viss mån också var det). Afghanerna och deras hövdingar var, helt enkelt, genomkorrumperade.
– Man kan inte köpa en afghan, citerar Woodward CIA-folket. Däremot kan man hyra en.
En Taliban-hövding erbjöds gå över till USA-sidan mot 50 000 dollar kontant. Han bad om betänketid. En listig CIA-man larmade flygvapnet som dammade ner en väldig bomb i närheten av mannens högkvarter. Nästa dag sålde han sig villigt – trots att priset gått ner till 40 000. Sammanlagt gjorde CIA av med 70 miljoner dollar, en spottstyver om man vet att Irak-konflikten beräknas kosta 60–100 miljarder dollar. ”Presidenten ansåg det som ett av historiens största klipp”, kommenterar Woodward.
Inte vilken fred som helst
Irak figurerar inte särskilt mycket i ”principalernas” överläggningar. Bush ser inget samband mellan Saddam och al-Qaida och skjuter problemet framför sig – i varje fall om vi får tro Woodward. Det blir annorlunda i de långa intervjuer som avslutar boken. Kriget i Afghanistan är vunnet, mycket lättare än man i början trodde. Bush tar emot Woodward i jeans och cowboystövlar, ”den grova typen som man har när man jobbar”. Presidenten har tänkt igenom skeendet. Woodward rapporterar från ranchen i Crawford, Texas:
– Fram till den dagen hade jag inte hört vilka storslagna ambitioner Bush har för sitt presidentskap och Förenta Staterna. De flesta presidenter har stora förhoppningar. Somliga har grandiosa visioner av vad de vill åstadkomma och han anslöt sig kraftfullt till det lägret.
– Jag ska ta tillfället i akt att uppnå stora mål, sa Bush … Det finns ingenting större än att uppnå fred i världen.
Men uppenbarligen inte vilket slags fred som helst och inte bara, eller ens främst, en situation förmånlig för USA:s strategiska intressen.
– … det finns någonting djupare här, enligt min uppfattning, och det är, det handlar om oerhört lidande.
Bush sneglade på Rice. ”Eller Nordkorea”, tillade han snabbt. ”Låt mig tala om Nordkorea.” Men han verkade mena Irak också. Irak, Nordkorea och Iran var den ”ondskans axel” som han hade pekat ut i sitt State of the Union tal.
– Jag avskyr Kim Jong Il, fräste Bush. Jag har en instinktiv motvilja mot den killen för han svälter sitt folk. Och jag har sett bilder av dom där fånglägren, dom är väldiga – som han använder för att bryta sönder familjer och för att tortera folk.
Woodward beskriver presidenten som starkt emotionell och Bush fastslår själv:
– Det är instinktivt. Kanske är det min religiositet, kanske är det min – men jag känner passionerat för det här.
Ingen kan påstå att Bush framstår som särskilt verbalt begåvad i de bandinspelade intervjuerna. Men vad han tänker och tror kan inte ifrågasättas. Liksom King Jong Il tvingar Saddam sina undersåtar till svält.
Det är handling som räknas
Bush markerar att han ”inte köper” alltför stor försiktighet:
– Antingen tror du på frihet och vill – och bekymrar dig för människors villkor eller gör du det inte … När vi tänker igenom det där med Irak kan det hända att vi går till attack eller inte gör det. Jag har ingen bestämd idé, än. Men det blir med avsikten att göra världen fredligare…
Pådriven av intervjuaren fastslår presidenten att ”man inte kan snacka sig fram till lösningen på ett problem. Och Förenta Staterna är i en unik position just nu. Vi är ledaren. Och en ledare måste kombinera förmågan att lyssna till andra, med handling… Jag tror på resultat…”
Woodward skriver att han blev förvånad över hur omfattande presidentens nästa uttalande blev och citerar:
”Well, vi får aldrig alla att gå med på [att använda] militär styrka”, sa han och antydde att en internationell koalition eller FN kanske inte var ett hållbart sätt att handskas med farliga, förbrytarstater. ”Men handling, självsäker handling som ger resultat, skapar ett slags kölvatten som tveksamma nationer och deras ledare kan följa i och förvissa sig om att, you know, någonting positivt har inträffat i riktning mot fred.”
Den förste George Bush brukade tala lätt nedlåtande om att en president inte fick ägna alltför mycket tid och kraft åt ”the vision thing”. Sonen har rakt motsatt uppfattning. Han menar att presidenten måste ägna sig åt de stora, övergripande frågorna. Han beskriver sig själv som styrd av instinkt – ”a gut player”.
”Hans instinkt är nästan hans andra religion”, skriver Woodward och sammanfattar i en mening tung som bly: ”Hans vision omfattar klart och tydligt en ambitiös förändring av världsordningen genom en förebyggande och om nödvändigt unilateral (militär) insats för att minska lidande och skapa fred”.
I fri översättning från Woodwards ofta lätt träsmakande prosa betyder väl det att Bush ser sig själv som världens viktigaste ledare, vilket han givetvis också är, och just därför oundvikligen ett slags världspolis i vars ”kölvatten” det är klokast att följa.
