En ny liberal rörelse är född
av Mauricio Rojas, vice VD i Timbro och riksdagsman
Auktoritärt maktutövande är ett attentat mot liberalismens sanna väsen, som inte handlar om ekonomi utan om friheten, den enskilda människans frihet och det absoluta försvaret av denna frihet.
Den stora aulan vid Casa de América i Madrid var sprängfylld kvällen den 14 oktober 2002. Snart ska en av de största intellektuella gestalterna i den spansktalande världen äntra podiet – den peruanske författaren Mario Vargas Llosa. Han ska tala i egenskap av ordförande för en helt ny organisation, Fundación Internacional para la Libertad (FIL), som ska fungera som en samlingspunkt för liberalism i den spansktalande världen. Hundratals tankesmedjor och forskningsinstitut har förenat sina krafter för att göra detta möjligt.
Vargas Llosa hade lyssnat intensivt i flera timmar på de olika teman som dryftats under eftermiddagen, inte minst angående Latinamerikas kritiska läge och rätt dystra framtidsutsikter. Också liberalismens bekymmersamma tillstånd i Latinamerika hade diskuterats, liksom framväxten av en ny populism, som lätt kan störta en redan instabil och sårbar region i fördärvet. Allt detta gjorde att Vargas Llosa bestämde sig för att inte hålla det tal om globaliseringen som han hade tänkt. Det blev i stället ett improviserat och ytterst gripande anförande om Latinamerikas våndor och liberalismens problem i regionen.
Brist på tillit
Vargas Llosa öppnade sin improvisation med frågan om varför de flesta latinamerikanska länder gång på gång misslyckas med att sätta i gång en hållbar process av ekonomisk, social och politisk modernisering, som kan leda till utvecklade och stabila öppna samhällen. Hans svar var enkelt och klassiskt – det handlar inte om brist på kloka idéer eller bra reformprogram utan om institutioner och tillit. Moralen, dygderna, att kunna närma sig en polis eller en myndighetsperson utan att darra, att inte styras av eliter som beter sig som banditer mot sin egen befolkning, att kunna lita på varandra. Det handlar om alla dessa osynliga värden, det kapital av tillit och civilisation, som bara blir riktigt synligt när det inte längre finns.
Här hade romanförfattaren Mario Vargas Llosa kunnat underhålla publiken i timmar, han som senast i La fiesta del chivo har givit oss en så begåvad men ack så sorlig lektion i hur det latinamerikanska banditväldet kan se ut. Men han hade andra saker att säga denna ljumma kväll i Madrid. Därför nöjde han sig bara med några samtida exempel på den latinamerikanska konsten att bedra allt och alla med en fantasi och hänsynslöshet som är svår att överträffa.
Latinamerikansk ”ekonomism”
Att detta bara var en oratorisk aptitretare förstod vi alla snart. Efter en kort vandring genom den latinamerikanska skurkartighetens galleri kom Vargas Llosa till huvudrätten, och den handlade om den latinamerikanska liberalismen och dess problem. Den numera vithårige peruanen tog tjuren vid hornen, nämligen många liberalers fascination för ekonomin och eller den ”ekonomism” som kritikerna brukar anklaga oss liberaler för. Detta kopplade Vargas Llosa ihop med en ännu farligare företeelse – blundandet för eller rent av rättfärdigandet av auktoritära och andra illiberala eller allmänt tvivelaktiga regeringsmetoder – om den rätta ”liberala” ekonomiska politiken genomförs.
Det främsta exemplet på detta är Pinochets Chile som Vargas Llosa talade en hel del om, eftersom det handlar om det land som, vad gäller liberala ekonomiska reformer och tillväxtfacit, är Latinamerikas klart lysande stjärna och just därför många latinamerikanska liberalers paradexempel. Men det finns många andra och långt mindre framgångsrika illustrationer av Vargas Llosas tes om den latinamerikanska liberalismens illiberala fallenhet.
Maffiavälde i Argentina
Menem i Argentina var under några år en beundrad, liberaliserande kraft trots det maffiavälde som han i god peronistisk anda etablerade. Många var då beredda att inte se, eller överse med, mycket av det som så småningom ledde till reformernas och landets sammanbrott, eftersom Menem bedrev en ”liberal ekonomisk politik”. Problemet blev ”bara” att Menems snöpliga slut och det argentinska sammanbrottet blev definitivt associerade till ”nyliberalismen” vilket under lång tid kommer att belasta det liberala förtroendekontot.
Ett annat sorligt exempel som Vargas Llosa tog upp kommer från författarens eget hemland, Peru. Det handlar om Alberto Fujimoris ”liberala” diktatur, som blandade en serie halvliberala ekonomiska reformer med en politisk brutalitet och en korruption som var som tagna från någon av Vargas Llosas eller García Márquez romaner. Men det viktigaste och svåraste fallet för den latinamerikanska liberalismen är tveklöst Chiles ”nyliberala diktatur” under Pinochet. Här grundlades Latinamerikas mest välmående land, det land som relativt snart kommer att lämna underutvecklingen och fattigdomen bakom sig.
Auktoritär makt oförsvarlig
Här, som i alla andra fall, var Vargas Llosa emfatisk. Det finns inga reformer i världen, oavsett de välgörande framtida följderna av dessa reformer, som i liberalt perspektiv skulle kunna rättfärdiga illiberala metoder, som dem som tyvärr förekom i Chile. Summariska avrättningar, hemliga tortyrcentra och långvarigt auktoritärt maktutövande är ett attentat mot liberalismens sanna väsen, som inte handlar om ekonomin utan om friheten, människans frihet och det absoluta försvaret av denna frihet. Man kan förvisso inte bara acceptera utan också förorda våldsanvändning i liberalismens namn, men bara för att försvara friheten och det öppna samhällets överlevnad, aldrig i något annat syfte. Våldet mot Hitlertyskland var legitimt och nödvändigt, likaså bekämpningen av Al Qaida-terroristerna. Men detta rättfärdigar inte vilka medel som helst. Liberaler får aldrig säga att målet helgar medlen.
Det chilenska dilemmat
Detta gör inte Chiles ekonomiska reformer mindre framgångsrika. Det har inte minst de demokratiska regeringarna erkänt med eftertryck. Femton år av rekordtillväxt och en uppseendeväckande minskning av fattigdomsnivåerna talar sitt tydliga språk. Det andra latinamerikanska länder drömmer om är precis den typ av ekonomi som Chile har i dag. Hur kan vi då få ihop detta med det chilenska experiments auktoritära födelse som är så motbjudande i liberalt perspektiv? Denna fråga blev kvar efter Vargas Llosas emotiva framträdande. Kan vi älska barnet utan att för den skull legitimera dess födelseakt?
Vargas Llosa fördömde utan minsta tvekan alla de ”liberaler” som lite överallt i Latinamerika säger att det man behöver är en ny Pinochet. Han försvarade en integrerad liberalism, som vill vara friheten trogen i alla aspekter av livet samtidigt, och som inte är beredd att avstå från eller offra vissa delar för att få andra. Och jag är övertygad att Vargas Llosa har alldeles rätt. Här finns inga kompromisser, inga men. Liberaler är inte realpolitiker. Det är både vår styrka och svaghet. Låt oss leva med det, ty allt annat vore att sälja vår frihetliga skäl till djävulen.
Det var en vacker kväll. En 66 årig peruan hade åter tänt frihetens och hoppets flamma. När jag lämnade Casa de América och vandrade mot Puerta del Sol var jag glad som ett litet barn med nya skor. Frihet är säkert det bästa ting.
