Recension:
En korkad vit man
av Johan Norberg, författare och debattör vid Timbro

Michael Moore

”Korkade vita män…och andra billiga svepskäl för tillståndet i nationen”
Ordfront 2003

Michael Moore (regi)
”Bowling for Columbine”
United Artists 2002

Vänsterns nya hjälte, Michael Moore, har god känsla för timing. Efter framgångar med TV-serier, filmer och böcker stod denne politiske komiker precis på gränsen till ett globalt genombrott. Han fick det för några dagar sedan på Oscarsgalan, när han prisbelönades för bästa dokumentär (”Bowling for Columbine”) och passade på att göra en ”Moodysson”. Inför en rad buande filmstjärnor och hela världens befolkning skällde han ut president Bush för Irakkriget.

Till skillnad från Lukas Moodysson gjorde Moore detta på ett humoristiskt vis. Han tackade för uppmärksamheten för ”non-fiction”, eftersom fiktion annars präglar världen i dessa dagar. USA har ju en fiktiv president (som inte fick flest röster i valet) som går till krig mot Irak av fiktiva orsaker.

I segeryran får man anta att Moore glömde bort sitt fem år gamla konstaterande att om man gör en bra och populär dokumentär kan den omöjligen bli Oscarsnominerad (som en förklaring till varför han inte då blev nominerad med debutfilmen ”Roger and Me”). Frågan är om det var samma segeryra som gjorde att han efteråt dikterade för journalisterna bakom scenen att de var skyldiga att rapportera att Hollywoodpubliken egentligen stod på hans sida, eftersom han menade att det bara var ”fem högljudda personer” som buade.

Skicklig berättare
Moore är en kompetent filmare. ”Bowling for Columbine” är en både komisk och skakande film om vapenkulturen i USA. Moore skildrar hur vapen är en naturlig del av amerikanernas tillvaro, och går igenom rader av exempel på tragedier, som t ex de båda unga män som för några år sedan sköt ihjäl sina skolkamrater vid Columbine High School. För en publik som inte har något som helst förhållande till vapen blir det en märklig inblick. I sin jakt på förklaringar till våldet i USA avvisar Moore förtjänstfullt förklaringar som att det skulle bero på underhållningsvåld och skilsmässor, antyder själv en rad bisarra förklaringar (förekomsten av kärnvapen och en liberal ekonomi) och en mer rimlig (en kultur av skräck och oro, som medier och säkerhetsindustri förstärker).

Efter en sådan skickligt gjord film förväntar sig säkert många en underhållande stund när de läser Moores globala bestseller Stupid white men, som nu också finns i svensk översättning från Ordfront under titeln Korkade vita män. De kommer i så fall att bli gruvligt besvikna.

I bokform avslöjas nämligen hur osubstantiell Moore trots allt är. För en filmare och humorist är det farligt att publicera text, för det ger läsaren den tid till eftertanke som bilder och TV inte ger. Boken består av en rad kapitel om allt från hur Bush stal presidentvalet och Clinton svek vänstern, till hur vi förstör miljön och hur korkade amerikaner egentligen är.

I bokform är Moores paranoida agenda inte så imponerande. Hans åsikter är i sammanfattning att det obehagliga landet USA styrs av högern, storföretagen och de rika – ett vidrigt pack som förstör för alla andra, och har som mål att göra människor rädda, fattiga och arbetslösa med hjälp av nedskärningar, frihandel och utländska investeringar. De rika blir alltid rikare och de fattiga allt fattigare. Enligt Moore finns det ingen lågkonjunktur, det är bara de rikas trick för att hålla de fattiga i schack.

Kanske är denna paranoia ett personlighetsdrag. Genom hela sin karriär har Moore hävdat att varje motgång och flopp beror på konspirationer och medieföretagens censur. Han kunde, som sagt, bara förklara en utebliven Oscarsnominering med att han var för bra.

För att ytterligare rama in Moores politiska position kan man nämna att han har en del liberala åsikter i linje med den frihetliga vänsterns – för tolerans, abort och stamcellsforskning, och mot den kristna högern, mot att USA tillsammans med länder som Iran och Yemen avrättar omyndiga brottslingar, och mot ett War on Drugs som placerar hundratusentals svarta i fängelse för att de använt narkotika.

Men detta uppvägs av en samling djupt olustiga åsikter som att Sovjet ockuperade Östeuropa i försvarssyfte och att kommunistdiktatorn Titos Jugoslavien var ”ett civiliserat land” där ”life was good”. I en epilog skriven efter 11 september hävdar han att Bin Ladin inte kan ha legat bakom terrordåden (och antyder senare att Bush gjorde det själv för att få mer makt).

Han påstår att alla svarta amerikaner som är konservativa eller marknadsliberaler är ”Uncle Toms” med en ”vit agenda”. Denna rasteori är för övrigt förklaringen till bokens titel. Alla Moore ogillar kallas ”korkade vita män”, även om de inte är vita – eller ens män. Så räknar han exempelvis Colin Powell och Condoleezza Rice som vita män, eftersom han inte håller med om deras åsikter. Förmodligen räknar han sig själv som en hederssvart hederskvinna.

Böcker, lögner och videoband
Problemet med Michael Moore är att han, som självutnämnd komiker, inte behöver ge belägg för sina uttalanden. Han kan komma med svepande och drastiska påståenden och angrepp, utan att behöva förklara sammanhang, försvara blottor i resonemanget eller bemöta motargumenten. Han behöver inte ens vara konsekvent. Det blir helt enkelt inte användbart som seriös politisk argumentation.

Moore gör gällande att Bill Clinton “sparkade ut tio miljoner människor från socialen”, men nämner inte att de flesta av dessa har lämnat socialbidragen därför att välfärdsreform och högkonjunktur har givit dem verkliga arbeten till bättre betalning. Moore menar att skräck för hot och brott leder till det ökade vapeninnehavet i USA, men bidrar själv till skräcken för vapen, och underlåter att nämna att antalet som mördades med handeldvapen minskade med 40 procent under 90-talet.

Han baserar sitt argument för betydelsen av denna skräckens kultur på intervjuer och citat från Barry Glassner och hans bok The culture of fear. Men han bryr sig inte om att ett av Glassners främsta exempel i boken är mediernas oproportionerligt stora intresse för vapenbrott i skolor – precis det Moore bygger sin film på – trots att ungdomsbrottsligheten generellt minskat under senare år.

Moore kan i dokumentären fördöma Clintons krigsinsatser i det forna Jugoslavien som ett sätt att bomba oskyldiga, men han kan i boken, i ett annat sammanhang, fördöma Bush för att han föreslagit att USA ska dra tillbaka de amerikanska trupperna från forna Jugoslavien – för det skulle riskera att drabba de oskyldiga! Om det finns minsta möjlighet att anklaga amerikansk politik för att offra mänskligheten så kastar Moore omedelbart ut all konsekvens genom fönstret.

En miljon ut – femton miljoner in
Moores argumentationsmetod är att förlita sig på enstaka anekdoter som stöder hans bild – en politiker sitter i företagens knä, en arbetslös man har det himla jobbigt. Då mörklägger han samtidigt den bredare bilden som t ex visar att nedläggningar av fabriker sker för att vi uppgraderar produktionsmetoder och varor och tjänster. Det betyder inte att människor förlorar sina jobb, utan att de byter jobb. Det kan t o m komma till fler. En miljon amerikanska arbeten må ha flyttat utomlands under 90-talet, men mer än 15 miljoner nya har skapats under samma tid.

Denna produktivitetsförbättring innebär att reallönerna för den fattigaste tredjedelen av de amerikanska arbetarna ökade med drygt 11 procent under 90-talet (mer än de båda de andra tredjedelarna!). Denna utveckling hade inte varit möjlig utan den liberala arbetsmarknad och öppna ekonomi som Moore fördömer.

Ibland förvanskar Moore sanningen så att den ska passa honom själv. I boken hävdar han att 44 miljoner amerikaner är funktionella analfabeter, för att bevisa sin tes att USA är en nation av idioter. Han glömmer att nämna att den siffran till en fjärdedel består av invandrare som inte har lärt sig språket ännu, och till en femtedel av blinda och andra med sådana problem med synen att de inte kunnat göra ett normalt lästest!

När det inte räcker att förvanska sanningen så fantiserar Moore fritt, utan minsta skam i kroppen. Han hävdar att USA har världens största budgetunderskott – trots att landet hade ett budgetöverskott när boken skrevs! Han upprepar ofta påståendet att USA gav 245 miljoner dollar till talibanerna i Afghanistan – trots att det biståndet var mathjälp som USA donerade till FN och olika hjälporganisationer för att de skulle bekämpa svälthotet i landet! Enligt de som har granskat källorna vimlar det av fel och missuppfattningar i de siffror Moore anger. Han påstår t ex helt felaktigt att fem sjättedelar av försvarsbudgeten år 2001 gick till ett enda flygplan, och att två tredjedelar av Bushs kampanjpengar kom från bara 700 personer!

Delvis kan förvanskningarna bero på dålig research. En anledning till att Moore är så produktiv är nämligen att han och hans assistenter lusläser alla vänsterns hemsidor och sedan kopierar fakta och formuleringar utan att granska källorna. En läsare blir lätt förbryllad över att boken innehåller en 48-punktslista över hemskheter Bush var skyldig till under de första månaderna som president. Varför inte en lista över alla dumheter under hela tiden fram till författandet av boken? Ben Fritz på hemsidan spinsanity.com har svaret. Moore har helt enkelt publicerat ett gammalt kedjebrev som han har hittat på nätet, utan att ange källan.

Men misstagen är lite för frekventa, och passerar ofta gränsen för rena lögner. Även ”Bowling for Columbine” baseras till stora delar på påhitt. Journalister och debattörer har på sista tiden plockat isär den prisbelönade dokumentären. Efter det finns det inte mycket kvar av en film som vid första titten ser mycket övertygande ut. Den berömda inledningsscenen, där Moore får ett gevär som bonus när han öppnar ett bankkonto visar sig vara fejkad. Den fabrik som Moore hävdar producerar ”massförstörelsevapen” (och som därmed påstås uppmuntra ungdomar till våldsdåd!), producerar egentligen raketer för uppskjutning av TV-satelliter. En gammal reklamfilm för Bush/Quayle förfalskas, så att den innehåller en text mot en namngiven mördare (som visade sig inte ha mördat) som inte fanns där från början.

Ingen bowling den dagen
Moore hävdar att en sexårig pojke sköt ihjäl en klasskamrat därför att delstaten tvingade hans mamma att arbeta för att få socialbidrag. Men han glömmer att nämna att mamman, som har barn med tre olika män, dömts för narkotikahandel, gift sig med en annan narkotikahandlare och övergav sin son (innan denne sköt flickan), som i sin tur tvingades bosätta sig i sin kriminelle morbroders hus, där illegal vapen- och knarkhandel pågick dygnet runt. Moore nämner inte ett ord om denna bakgrund, men om han hade låtit oss veta något om den hade kvinnans arbete framstått som det mest normala, och som den kanske minst rimliga förklaringen till tragedin.

Uppenbarligen har Moore inte ens täckning för titeln på dokumentären. ”Bowling for Columbine” syftar på att det sista de unga massmördarna från Columbine gjorde innan de mördade sina skolkamrater var att gå och bowla. Den lokala polisen låter emellertid meddela att de hoppade över sin bowlinglektion just den dagen.

Slarv räcker inte som förklaring för felaktigheterna i Moores verk. Så korkad kan ingen vara. Det verkar som om det är Moore, snarare än president Bush, som sysslar med fiktion.

En Greider utan humor
När Moore för en tid sedan i CNN bemötte anklagelser om felaktigheter i sitt arbete svarade han ”Hur kan det finnas felaktigheter i komedi?” Det kan det naturligtvis. Särskilt om det är politisk komedi som själv utger sig för att bygga på ”fakta och hardcore-analys”. Men han har väl rätt i att det inte är unikt att en humorist offrar sanningen för en kul poäng. Men man förväntar sig i alla fall att en humorist ska vara rolig. Det som överraskade mig när jag läste Stupid white men är att Moore verkligen inte är det.

Inte en enda gång i denna bok är han lika rolig som han var på Oscarsgalan. ”Han är rolig, ofta sanslöst rolig”, förklarar Ordfronts baksidestext. Men en sådan stel formulering ger nästan intrycket av att inte heller baksidestextförfattaren har skrattat högt vid läsningen av boken. Det är sant, det är inte bara vad jag skriver för att jag ogillar hans politiska budskap. Tvärtom – jag ville faktiskt att han skulle vara otroligt skojig så att jag kunde förklara framgången med boken med hans briljanta humor, snarare än med att allmänheten gillar hans åsikter.

På sin höjd bjuder Moore på raljanta banaliteter, men inte på humor.

Moore tycker att man ska ställa upp i skolvalet under skämtparollen ”Vote for me – a real loser”. Han föreslår att vi ska lösa konflikten på Nordirland med att tvångskonvertera alla protestanter till katolicismen och att Nordkorea kan bli våra vänner om Kim Jong Il tittar på bättre Hollywood-filmer. När Moore skriver ett fiktivt brev till Arafat inleder han med orden: ”Du är en upptagen man. Jag är också en upptagen man (men jag lyckas inte få någon på kontoret att kalla mig president eller besvara mina order med ’Ja, Sir’)”. Jag skämtar inte. Detta är vad Michael Moores humor består i.

När Moore blir mer politisk så ber han till Gud att alla politiska ledare och storföretagare ska drabbas av dödliga sjukdomar, så att de förstår att man ska satsa mer på hälsovård. Han skriver ett fiktivt dagsschema åt president Bush, där humorn går ut på att Bush äter frukost i sängen och går och lägger sig redan kl 19. Moores bristande empati framträder när han skriver om att Bush är alkoholist och påpekar att han ska se upp med att köra bil onykter, för då kan det gå som för hustrun Laura, som vid sjutton års ålder råkade köra in i en väns bil så att vännen dog. Ha, ha?

Faktum är att det roligaste skämtet i denna bok är ett verkligt citat från Bush själv, när han besökte avgångsklasser vid Yale: ”Till de studenter som blir underkända vill jag säga att ni kan också bli USA:s president!” Moore använder emellertid inte citatet för att visa att presidenten har humor och självironi, utan tvärtom för att slå fast att Bush är så dum i huvudet att han till och med skryter om att han är det.

Hela boken andas denna tröttsamma avsky mot Bush, som är lika dum och ointellektuell som den amerikanska högerns Clintonhat.

Som politisk humorist tillhör Moore kalkonlaget. Här finns inte ett enda skämt av det slag som t ex P J O’Rourke har på varje sida. En seriös vänsterdebattör med humor, som Göran Greider, är betydligt roligare än Moore. Faktum är att Moore framstår väldigt mycket som en ointellektuell Greider – utan humor.

Man tager vad man haver
Den slutsats man måste dra när man jämför Michael Moores humoristiska filmer med hans genuint urtrista böcker är att den här mannen inte kan skämta. Det han kan är att raljera. Han är inte själv någon humoristisk person, men han är duktig på att få andra människor att framstå som idioter framför kameran – oavsett om det handlar om Charlton Heston eller outbildade amerikanska landsbygdsbor. Han kan inte få oss att skratta åt skämten, bara få oss att hånskratta åt andra. Det är också en form av talang. Men att han av vänstern lanseras som den store samhällskritikern får mig att misstänka att vänstern inte har någon humor, och att de samtidigt behöver någon vars humoranspråk kan dölja bristen på substans och fakta. Man tager det lilla man haver – och blåser upp det till gigantiska proportioner.

Vad är då som gör Moore så framgångsrik? En del av förklaringen är att han gör sig pubertal och enkel. Därmed blir han också lättillgänglig och lättläst. Även om Bush vore en sådan idiot som Moore framställer honom som, så skulle han kunna läsa och begripa Stupid white men. Det är också lätt att relatera till denna tjocka, vänliga och närmast barnsliga personlighet som fortfarande säger att han är arbetarkille från Flint, Michigan. Trots att det är en roll han spelar. Han har förklarat för sina medarbetare något så nedlåtande och cyniskt som att: ”Vi måste låta arbetarklassen veta att vi inte tycker att vi är bättre än dem.” (Daniel Radosh: “Moore is less”, Salon)

Lyx, limousine och privatskola
Faktum är att Michael Moore är mångmiljonär, åker limousine, bor i en lyxlägenhet på Manhattan och skickar dottern till privatskola. Det är inget fel med det, men det är fel att i så fall ständigt lyfta fram att man är en enkel arbetare. Moore har också rykte om sig att vara hänsynslös mot sina underlydande, bl a genom att försöka lura dem på betalningar. Som en av hans tidigare anställda kommenterat (Radosh, ibid): ”Om du hade … en återträff för alla som tycker att arbete för Michael varit den minst angenäma professionella upplevelsen i sitt liv, så skulle det vara nödvändigt att hyra ett stadion.” (När man hör hur vissa socialister beter sig som företagare börjar man förstå varför de vill krossa kapitalismen. De tror väl att alla kapitalister beter sig som de gör.)

Fenomenet Michael Moore är ett resultat av den amerikanska vänsterns längtan efter någon som slår mot Bush och republikanerna. Tiden efter 11 september blev en tid av nationell enighet då presidenten framstod som upphöjd över all diskussion. Men byfånen har i alla fall rätt att komma med vilka förolämpningar som helst. Vem kan förneka det? När han ber om att motståndarna ska få dödliga sjukdomar så är det ju humor. Det blir ett sätt för vänsterdemokrater att hantera sin besvikelse efter att ha förlorat både Vita Huset och Kongressen.

Och utomlands, särskilt i Europa, finns en djup anti-amerikanism som välkomnar Moore varmt. “We’re the country everybody loves to hate. And who can blame them?”, skriver Moore. Här kommer alltså en amerikan som själv säger att amerikansk politik är korrupt, att Bush är ondskan personifierad och att amerikaner är korkade. Precis vad vi alltid har sagt!

Men som kritikern Michael Moynihan har påpekat så är det hittills enda beviset för att amerikaner skulle vara korkade att Moores böcker säljer så bra.

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.