24 jan 2003
Underhållande läsning inför veckoslutet!
Är det inte märkligt hur förvridna våra självbilder kan bli?
Häromdagen kunde man i P1:s förträffliga morgonsändningar höra ett reportage från, som man sade, ”landet där alla tror att de är rika”.
Det lät ju spännande.
Det visade sig strax att inslaget handlade om USA och president Bushs skattepolitik, som sades innebära att de riktigt rika får sänkta skatter.
Om detta förväntades populasen, alltså de inte fullt lika välbärgade, ha starka synpunkter. En reporter hade därför åkt ut till ett av dessa dystra husbilsläger som frekventeras av människor som åker från plats till plats för att finna tillfälliga påhugg, och som bor i ”mobila hem”. Reportern knackade på. Dörren öppnades av en man som motsvarade alla de fördomsfulla förväntningar man kunde tänkas ha: linne, keps, ölburk, kulmage.
Vad tyckte då han om Bushs stora skattesänkningar för de rika i landet?
Här förväntade sig redobogen svensk naturligtvis en rejäl litania om hur de välbeställda skodde sig på de redan svaga, hur orättfärdigheten ökade och hur vanligt folk minsann alltid kom i kläm och att det var mest skräp med alltsammans.
Men icke sa Nicke.
Skattesänkningarna var bra. Bush var bra. Den kulmagade mannen i linne och husbil tänkte nämligen också bli rik. Och då var det ju bara förträffligt att Bush hade sänkt skatten så att det blev mer pengar över!
Dröm eller verklighet
Detta fick reportern att reflektera över den amerikanska mentaliteten; varför folk lever i en drömvärld hellre än i verkligheten. Det gick inte riktigt att bli klok på om det var bra eller dåligt – detta att så många amerikaner tycks ”utgå från inte hur det är, utan hur de hoppas det ska vara”. Det är The American Dream inympad i de påvraste av medborgare, i det sjabbigaste av skrymslen, i självaste hjärtmuskeln hos den mest hunsade av tillfällighetsknegare.
Jag kan inte hjälpa att jag finner något djupt sympatiskt i den inställningen, även om jag förstår att dessa människor naturligtvis, enligt svenskt sätt att se, omedelbart borde skickas på en avprogrammeringskurs, och delges Aftonbladets kultursidor för att väckas till insikt om hur hur lusiga, ynkliga, deprimerande och torftiga liv de lever och hur förtryckta av den borgerliga hegemonin de egentligen har blivit.
Nej, jag vet inte vad som är bäst: att leva i drömmen att det kan bli bättre, köpa sin skraplott varje vecka och hoppas på att nästa påhugg ska bli inträdesbiljetten till karriären och miljonlönerna och därför tro att skattesänkningar ska kunna gynna en själv, eller att leva i den dystra övertygelsen att ingenting någonsin lönar sig, att det aldrig kan bli bättre än vad det är nu, bara sämre, och att det därför inte är någon idé att hoppas på något i vilket fall som helst.
Det märkliga är ju att ganska många svenskar alltjämt tycks tro att vi lever i landet Gosen trots att vi betalar totalt över 63 procent i skatt på internationellt sett numera ganska magra inkomster, och trots att pengarna lik förbaskat inte räcker ens till vettig vård av våra gamla eller till hela skolböcker för våra ungar.
Det är som om massor av svenskar inbillar sig att Sverige alltjämt är 1960-tals-rikt, medan det råkar vara de själva som är ödesbestämda att vara fattiga, varför det är bra med höga skatter och dåligt med skattesänkningar. Om de själva betalar mycket, måste det ju innebära att någon annan betalar betydligt mer eftersom Sverige i grunden är rikt. Alltså är det bra som det är, för ingen tror sig om att kunna påverka sin ekonomiska standard i vilket fall som helst (möjligen med undantag för de hundra- eller tusenlappar de kan kapa åt sig genom att jobba svart).
Svensk paradox
För halvannat decennium sedan var en grupp amerikanska ekonomer inbjudna till Sverige för att granska den svenska ekonomin. Deras förbluffade slutsats i den s k NBER-rapporten (publicerad av SNS) var att det mest besynnerliga med vår ekonomi inte var de problem den hade, utan att den över huvud taget fungerade, trots de system vi försökt kväva den i.
Dessa amerikaner gapade storögt över att människor alls brydde sig om att gå till arbetet varje dag (även om sjuktalen vittnar om att allt fler numera struntar i just detta), och att de trots allt micklande med svartkneg och deklarationsfixande ändå betalade en stor del av sina skatter.
De skulle nog inte bli mindre förvånade i dag. Om ett par dagar kommer en mängd människor att kvittera ut 2003 års första månadslön. För oss som har oturen att bo i Stockholm betyder det kraftiga inkomstminskningar; den nya vänstermajoriteten har höjt kommunal- och landstingsskatten med hialösa 1,80 kronor per intjänad hundralapp. I en rad andra kommuner runtom i landet väntar liknande obehagliga överraskningar för dem som redan i dag brukar ha alltför mycket månad kvar i slutet på lönen och som ids jämföra med vad de fick ut i december.
Ändå tror jag inte – hur mycket jag än skulle önska motsatsen – att folk kommer att gå ut på gatorna eller slå näven i bordet och säga att ”nu jädrar anamma får det vara nog!” Och förklaringen tror jag ligger i vår förvridna självbild – uppfattningen att Sverige nog egentligen är väldigt rikt, även om jag själv inte råkar vara det, varför det bara är bra om man klämmer åt folk med höga skatter. Det är som om vi alltid tror att det egentligen är någon annan som betalar, blinda för hur lite vi själva får behålla.
Som masspsykos betraktat är frågan därför om det inte är trevligare att tro sig kunna bli rik i ett rikt land, än att stå ut med att beskattas som snorrik i ett egentligen förhållandevis fattigt land.
För nog vore det ganska avslöjande om den där reportern efter sitt amerikanska husbilslägerbesök tog sig en lov åt Sverige till och knackade på radhusdörren i en vanlig svensk stockholmsförort nu kring månadsskiftet.
Han skulle nog bli ganska förbryllad.
Artikeln är skriven a Pernilla Ström, ekonom och debattör
