Ordförande Mao skärskådad , broder i brutalitet till Hitler och Stalin Hitler och Stalin har studerats hur mycket som helst. Men deras broder i vansinne och brutalitet, Mao Tse-tung, har inte ägnats samma analyser. Carl-Johan Ljungberg läser en ny biografi som försöker råda bot på obalansen. Varför ägnar vi, jämfört med mellankrigsårens diktatorer, så litet intresse åt dem som grep makten efter 1945? Frågan väcks inte minst inför en gestalt som Mao Tse-tung i Kina. Märkligt få lockas i dag att söka förstå de märkliga händelseförlopp som utmärker Mao-tiden, särskilt 1950-talets Stora språng och 1960-talets Kulturrevolution. Utom brist på kunskap kan en orsak antas vara att Mao ses som sitt lands målmedvetne enare mot svåra odds, som även förordade en annan form av kommunism. Genom sin påstådda vilja att "fostra om" heller än att utplåna sina motståndare, och tack vare sin (måhända lättköpta) profil som kulturintresserad intellektuell, verkar Mao mer tilltalande. Krig med andra medel Att det omdömet inte står sig, stod dock klart redan på 1960-talet. Det började då framgå att Mao ända sedan "den långa marschen" använt hänsynslösa metoder. Att han även i fredstid visade sig okänslig för spillande av människoliv kan förklaras med att han såg politiken som ett "krig med andra medel". Maos vida, delvis helt irrationella kampanjer tillfogade (vilket de egentliga motiven än var) Kina svåra ekonomiska och sociala avbräck, som störde landets utveckling och gav ledningen stora problem. Men de som i väst ogillade det borgerliga samhället ville ha förebilder, och Mao tycktes passa bra. Det är närapå omöjligt att ta ordet "missförstånd" i sin mun inför dem som begeistrades av honom. Man måste anta att de snarast lockades av mannens hänsynslöshet. De var i alla händelser villiga att bortse från, att den regim han byggt upp ledde till mer än 30 miljoner människors död genom avrättningar, tortyr och medvetet provocerad hungersnöd, samt rader av andra avigsidor inte att förglömma. Medan Stalin och Hitler flitigt har biograferats, har Mao, med all sin genialitet och sin lika väldokumenterade ondska, förblivit en av 1900-talets okända kamp- och ledargestalter. Det beror delvis på språkbarriären, delvis på materialläget och de otillgängliga arkiven. Det måste därtill ha spelat in att Mao har känts som en belastning för de akademiska skribenter i väst som på 1960- och 1970-talen trollbands av honom. Dessa vill inte gärna bli påminda om sitt förflutna. Bondsonen från Hunan I sin stora studie Mao : a life använder sig Philip Short även av kinesiskt material för att visa hur bondsonen från Hunan blev militärstrateg, kommunistpartiets ledare och ideolog, och till slut närmast hyllades som en gud. Maos insatser dokumenteras fylligt. Frågan är däremot, om läsaren förstår så mycket mer av det skedda. De många utsagor av Mao och hans krets som återges har samma falsettartade onaturlighet och innehållsliga falskhet som då de först yttrades på 1960-talet. Fotografierna visar män med gangsteransikten klädda i solkiga, skrynkliga uniformer. Ett ungdomsporträtt av Mao speglar en egendomligt diffus karaktär, med en spefullt distanserad blick. På 50-talets familjebild anas nästan en borgerlig idyll. Den skulle dock inte vara länge. Uppenbarligen befann sig det Kina som Mao tog över i efterblivenhet och kaos. Länge styrt av krigsherrar och sedan 1840-talet tyngt av fördrag med utländska nationer saknade landet en bas för att växa självständigt. Föga av den nationella konsolidering och modernisering som skett i 1800-talets Europa hade någon motsvarighet i Kina. Mao klädde idéer som låg i tiden i marxistisk form. De gick ut på att det urgamla kinesiska samhället med familjen i centrum blivit passé. Den nya enheten måste bli nationen. Dess institutioner och makt borde stärkas. Idéer som dessa fanns i en variant också hos Maos revolutionäre föregångare, Sun Yat-sen, som 1912 hade lett revolten mot Manchu-dynastin, och som byggde upp den senare sovjetstödda Kuomintang-gerillan. Dr Sun var med sin yrkeskunnighet (han hade läst medicin) och sin internationella profil samtidigt mycket olik den provinsielle Mao. Sun Yat-sen, som gillade Lenin men tillämpade hans idéer fritt, framhöll att Kina måste skapa enighet och satsa på välfärd. De båda kraven hängde ihop. Med hjälp av stora inre reformer kunde landet lättare motstå utländsk dominans. Kineserna borde "krossa den individuella friheten och sammanpressas till en hård enhet, likt det fasta block som bildas när man blandar cement i sanden" skrev dr Sun. I frånvaro av kapitalister borde staten styra ekonomin. Praktisk organisatör En ledare med drag av entreprenör var behövlig. Den fattige unge Mao var inte bara likt många 1900-talsstudenter dragen till marxismen, han var därtill en praktisk organisatör. Allt han rörde vid tog fart. Som fackligt ombud startade Mao strejker som höjde lönerna drastiskt. Till och med de "studiecirklar" han satte igång blev övertecknade och Maos egen "Kulturella Bokklubb" blev en god affär. Tidningar han skrev i ökade i upplaga och förbjöds av de styrande. Läsaren får en entreprenörsstjärna av format på näthinnan, men också en man som var envis som en trästubbe. Och i den mån inte Mao själv var övertygande, stod allt fler "beväpnade män i svarta rockar" bakom honom. Mao formade sin Röda armé i virrvaret när Chiang Kai-shek, som efterträtt dr Sun vid dennes död, 1927 rensade ut kommunister ur Kuomintang och gjorde den till en ren medelklassrörelse. Via sina stödkampanjer på den kinesiska landsbygden och genom att vid japanernas invasion gå samman med Chiangs nationalister kunde Maos kommunister gradvis stärka sin makt. Hans Röda armé var förvisso tapper, men det hjälpte också att den lade vantarna på stora mängder amerikanska och japanska vapen, och även att den på nytt fick sovjetisk hjälp. Mao anpassade väl sin propaganda efter olika folkgruppers behov. I oredan efter det andra världskrigets slut och kolonialsystemets kollaps lyckades Mao lägga krokben för Chiang och hans anhängare för att 1949 ta makten över Kina. Från början stödde sig Mao på ryska erfarenheter som statssocialism och jordkollektivisering, en sovjetisk konstitution och femårsplaner. Han tog efter de kända ryska sätten att hålla folket i skräck genom hemlig polis, censur och avrättningar. Till detta lade Mao egna projekt. Att han år 1966 utlöste den kaotiska "kulturrevolutionen" kan bero på att han såg sina gamla landvinningar gå i stöpet till följd av motstånd från kretsar som omfattade de gamla värderingarna och från partiet. Han ville uppenbart hindra den nya stats- och partibyråkratin från att bilda ett egenintresse. Honungslena ord Mao fick ett oförtjänt rykte för att vara en marxist med "human touch". Gick det då "in" hos honom, att han offrade nio tiondelar av sina styrkor, eller 80 000 man, under Den långa marschens månghundramilavandring? (Enligt gängse militär visdom gör redan förluster kring 25 % att ett förband bör slå till reträtt). Eller att de partikamrater som offrades i utrensningarna var levande varelser? Mao jämfördes av en kollega med den okände kejsar Quin Shihuangdi, som för 2 000 år sedan "använde honungslena ord till sina vänner en dag, för att döma dem till döden för påhittade brott dagen därpå". Mao kunde aldrig tåla folk vars bedömningar avvek det minsta från hans egna. (En paranoiker? Eller narcissist, undrar läsaren). Det är i varje fall något våghalsigt, kallt och obekymrat över skeendets huvudperson. Mao kastar ut dunkla slagord, manipulerar, utdelar order, hotar. Om folket vill storma en förläggning, så låt dem göra det! låter han förstå. Vid ett tillfälle inträffar ett rödgardistiskt upplopp helt nära den plats där ordföranden uppehåller sig. Short skriver: "Mao var aldrig i fara. Och även om han skulle ha varit det, lär det knappast ha oroat honom så värst mycket." Ändå finns det få som tror att Mao och hans falang behöll något som liknar kontroll över kulturrevolutionens excesser, eller över de "rödgardister" som med Maos stöd plötsligt for fram som insekter genom Kinas samhällen, skrikande, plundrade, och förnedrande dem som ansågs ha "slagit in på den kapitalistiska vägen". Någonstans bör Mao ha anat, att han öppnade Pandoras ask. Sprängkraften hos "revolutionärer" som till största delen bestod av studenter och skolbarn låg givetvis också i omognad och i vanligt pubertetstrots. I det språk som ungdomarna talade blandas huliganism med en rest av österländsk magi: "Revolutionärerna är som Kung Markatta ... Vi höjer våra guldstavar, visar våra övernaturliga krafter och vänder genom vår trolldom upp och ned på den gamla världen, slår den i småbitar, pulvriserar den, skapar ett kaos och åstadkommer en fruktansvärd röra, ju större dess bättre!" skrev en av de famösa väggtidningarna från dessa år. Leve Kung Markatta! Bort med Marx, leve Kung Markatta! Inte märkligt att de politiskt mer erfarna ryssarna läxade upp kineserna och torde ha ansett Mao vara i det närmaste galen. Godtyckets djävul var lös. Revolter vid åtta kinesiska universitet, professorer som tvangs bära narrmössor och som pryglades, två års studiearbete helt slaget i spillror. Sarkastiska utfall mot "de boklärda tyrannerna" och beordrad "yrkespraktik" för studenter. Kinas fabrikschefer läxades upp av 18-åriga hetsporrar. Produktionen stördes genom så kallat "utbyte av revolutionära erfarenheter" (d v s gräl utan slut om vem som bäst efterliknade "rorsmannen" Mao). Kineserna ägde i fråga om tortyr och plågometoder (boken ger isande exempel) en närmast hednisk uppfinningsrikedom. Och Maos talang bestod i att mynta begrepp eller slagord, vars diffusa och litet mytiska prägel satte folkfantasin i rörelse. Han gjorde sina medhjälpare beroende av sig, men utsatte dem också för misstänksam övervakning, och slog till mot dem medan de var bortresta. Han använde "officiella" organ som politbyrån när det passade, men jonglerade lika gärna med för tillfället uppfunna råd och arbetsgrupper, vilket utesluter varje liknelse med konstitutionell maktutövning. Utanför det högsta beslutsfattandet fanns en fördömelse, ett misshagets ekande bråddjup, dit de som frestats till "reaktionärt klickvälde" sändes. Nådde Mao genom sina kampanjer därmed ett enigare Kina, rustat att möta framtiden? Eller sköt han bara upp moderniseringen medan han skrev på sitt kapitel i den politiska förvirringens historia? Frågan hänger ännu i luften. Shorts bok målar, via kinesiska, ryska och engelska källor, upp Maos liv. Författaren vill delvis tona ned det onda hos Mao eller se det som "nödvändigt". Man får förstås ytterst döma Maos verk efter det Kina som finns i dag. Att kulturrevolutionen bröt ned tabun, som då skyddade staten--överheten, men som därefter har underlättat den marknadsekonomiska förändringen i landet, är inte osannolikt. Var Maos metod, även med Shorts försiktiga sätt att resonera, den enda möjliga? Det förefaller ganska osannolikt. av Carl Johan Ljungberg, Ph D, stats- och litteraturvetare och författare till den nyutkomna boken Fagerberg

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.