Artikel från DN 9 mars 2004  
 
Fångade i köldens arkipelag  
 
 
av Michael Winiarski  
 
VORKUTA. Här är 40 grader kallt, maten är dyr och det arbete som erbjuds finns i kolgruvor 800 meter under jord. I Vorkuta vill ingen egentligen bo. Ändå gör 130.000 människor det - ättlingar till offren för Stalins terror. DN har besökt ett djupfryst helvete byggt på mänskliga benknotor.  
 
 
• En del av Gulag-arkipelagen  
 
 
 
Ingen vill egentligen bo i Vorkuta. Ändå gör 130.000 människor det. De flesta är ättlingar till politiska fångar som sändes hit under Stalintiden, några hundra är överlevande från Gulaglägren. För de flesta av dem spelar det ingen roll om härskaren i Kreml heter Stalin eller Putin de kommer ändå inte härifrån. DN:s Jonas Lindkvist har fotograferat ett djupfryst helvete byggt på mänskliga benknotor.  
 
 
Ljubov Kalasjnikova hade just fyllt 22 år då hon som student och ungkommunist gick ut i kriget för att försvara sitt land mot det nazityska anfallet hösten 1941. Hitlers armé stod utanför Moskvas portar. Men under en partisanaktion hamnade hon bakom fiendens linjer. Det räckte för att bli stämplad som förrädare av den paranoida sovjetiska säkerhetstjänsten. Hon häktades och sändes till ett straffarbete i en kolgruva i Vorkuta, norr om polcirkeln.  
 
63 år senare är hon kvar, men önskar inget hellre än att få flytta hem till Moskva.  
- Jag skulle vilja få en enda dag av rättvisa innan jag dör. Vad var jag för en fiende? Jag älskar mitt land, men jag vill inte dö här i förvisningen.  
 
Ljubov "rehabiliterades" efter Stalins död på 1950-talet, vilket betydde att alla anklagelser konstaterades vara påhittade och hon blev senare dekorerad med tapperhetsmedaljer. Men det hjälpte henne inte att ta sig hem till sin gamla stad. De första årtiondena fick hon inte bosättningstillstånd i Moskva. Och nu har hon inte ekonomiska möjligheter att förverkliga sin dröm att återvända.  
 
Vid en hastig titt kan Vorkuta se ut som en vanlig sovjetisk stad med slitna femvåningshus, stinkande Volgabilar och människor som står hopträngda i bussar av 1950-talsmodell. Men när Ljubov Kalasjnikova kom hit var det ingen stad alls, utan en ansamling koncentrationsläger, befolkade av politiska fångar och deporterade människor av "fel" nationalitet.  
 
Långt senare svällde Vorkuta till en stad av Malmös storlek, men i dag har invånarantalet skrumpnat till ungefär Norrköpings. De flesta som blivit kvar har inte råd att ge sig av. En tågbiljett kostar en genomsnittlig månadspension. Än mindre kan de flytta för gott. Jevgenija Chaiderova på lokalavdelningen av människorättsorganisationen Memorial sammanfattar situationen:  
- Det fanns ett politiskt Gulag som Stalin skapade, men nu finns ett ekonomiskt Gulag som gör det näst intill omöjligt att ta sig härifrån.  
 
Utomhus klistrar näsborrarna ihop sig. Genom isröken på Leningatan kan man se neonskylten tändas på ett av kolbolagets gråa niovåningshus: "Mera kol till fosterlandet!"  
 
Några dagar tidigare har jag blivit varnad över en raspig telefonlinje från Vorkuta:  
- Ta på dig ordentligt, varm mössa och jacka. Nej, nu är det inte så kallt, bara 25 minusgrader. Men så här års är det ofta under 40 minusgrader.  
 
Rösten ljuger inte. När tisdagsplanet landar på Vorkutas flygplats är det som om en iskall hand kramar kinden. Men det är inte bara temperaturen, som denna dag kryper ner till 38 köldgrader. Att detta djupfrysta helvete byggdes på mänskliga benknotor påverkar också atmosfären.  
 
Ytterdören på Hotel Vorkuta är igenisad, men inne i det ombonat färgglada kaféet har folk i alla åldrar tagit av sig pälsarna och mumsar på gräddtårta och glass. Några av dem är avkomlingar till de straffångar som för 70 år sedan var med och grundade Vorkuta - en av de första öarna i Gulag-arkipelagen. Andra är barn till sådana som långt senare flyttade till denna arktiska stad, lockade av högre löner. Framåt eftermiddagen kommer några gruvarbetare in från dagskiftet, med kolsvärtan ännu kvar i ögonen, och beställer fram sött moldaviskt rödvin.  
 
Hur många hundratusen människor som gick under i Vorkutas läger kommer vi aldrig att få veta. Inte ens om KGB-arkiven skulle öppnas. När järnvägen hackades fram genom isen och tundran, och kolbrytningen inleddes på 1930-talet, var åtgången på den billiga råvaran "människa" så stor att ingen höll reda på alla som frös eller svalt ihjäl. De stelfrusna liken kunde inte begravas i den meterdjupa tjälen. I stället staplades de på Petjoras eller Vorkutaflodens isar. Under den korta sommarens smältning spolades de bort till evig glömska.  
 
Den förnybara arbetskraftkällan till bygget av socialismen var politiska fångar. De hämtades först från offren för 1930-talets kollektivisering, sedan utrensningarna i partiet och militären, därefter från etniskt bestämda "förrädarnationer" som balter, tyskar, polacker och tjetjener, och till slut hela utfallet av det Stora Fosterländska Kriget, som utökade mängden lägerinvånare med nya miljoner.  
 
Ljubov Kalasjnikova, i dag 85 år, var bara en av dem, men hennes historia är inte unik. När jag besöker hennes unkna tvårummare, som hon delar med sin vuxna dotter, visar hon stolt upp sina medaljer. Nu är hon partiellt förlamad efter en hjärnblödning, och har svårt att röra sig. Sedan tio år är hon änka efter en tysk krigsfånge. Hennes liv, och särskilt de 62 senaste åren, blev inte någon segerparad.  
 
Hon hade anmält sig som frivillig vintern 1941-1942 och blev uttagen till ett sabotageförband. Hennes uppgift var att operera bakom tyskarnas linjer och spränga fiendefordon och militära anordningar. Hennes grupp smög sig över fronten om natten eller blev luftlandsatt med helikopter.  
- De valde ofta flickor för dessa partisanuppdrag för vi väckte mindre misstankar än unga män. En dag gick jag bort mig på den tyska sidan och blev tvungen att slänga ifrån mig vapen och uniform.  
 
Hon lyckades ta sig tillbaka till de sina, men blev genast anklagad för samarbete med fienden. Ett förband från det militära kontraspionaget "Smersj" grep henne och hon spärrades in i Butyrka-häktet i Moskva.  
- Jag minns att förhörsledaren sade att det nog är väl mycket med arkebusering, så du får tio år i straffläger.  
 
Hon sattes på ett fångtåg till Vorkuta vid 67:e breddgraden, där hon placerades i en av kolgruvorna. Under överinseende av beväpnade vakter bröt de manliga fångarna kol med släggor, medan Ljubov, som kvinna, drog kolvagnar i de underjordiska gruvgångarna. För det fick hon dagligen 600 gram fruset bröd, vatten och lite salt. Efter fem år placerades hon vid ett järnvägsbygge, vilket var ännu slitsammare; kvinnorna fick bära de tunga syllarna.  
 
Hon berättar om råttorna i baracken, stora som katter. Om hur hennes hår var fastfruset i väggen när hon vaknade på morgnarna.  
 
Vorkuta var en gång fullt med sådana som Ljubov Kalasjnikova: verkliga, eller betydligt oftare, inbillade fiender till Sovjetstaten, som den kommunistiska säkerhetstjänsten NKVD arresterat och sänt till straffarbete. I själva verket fanns här abslout ingenting före 1929, då sovjetiska geologer hittade stora kolfyndigheter i området. Ingenting förutom tundra, permafrost, mörker och isande nordanvindar. Men den stalinistiska diktaturen var fri att använda slavarbetskraft för att kolonisera de allra nordligaste utkanterna av det väldiga imperiet.  
 
Inte ens under tsartidens självhärskardöme och förvisningar till Sibirien hade någon ens tänkt den tanken. Sovjetstaten hade inte sådana spärrar, och kunde skapa 1900-talets största slavarbetssystem, som några år senare blev en inspirationskälla för de tyska nazisterna när de skapade sina koncentrationsläger.  
- Det hade inte varit ekonomiskt försvarbart att använda vanlig arbetskraft för att utveckla Norden. Slavarbete var förutsättningen för att Vorkuta och en rad andra liknande industriorter alls kom till, säger Jevgenija Chaiderova på Memorial, en ideell organisation som bildades i slutet av Sovjetepoken för att hjälpa offren för Stalintidens repression.  
 
Hos Memorial möter jag också Alexander Iljin, som var 13 år när han kom med sin mamma till Vorkuta. Året var 1947 och hans pappa hade suttit i ett av Vorkutas straffläger sedan två år. Han hade befunnit sig i tysk krigsfångenskap, vilket enligt ett dekret från Stalin var liktydigt med landsförräderi. När Röda armén svepte in i Tyskland och Alexanders far befriades tillsammans med miljoner sovjetiska krigsfångar sattes de omedelbart på godståg till Gulag.  
- Pappa sa han att det var bättre att sitta i tysk fångenskap än i sovjetisk.  
 
Under sina 57 år i Vorkuta har Alexander Iljin skaffat sig en god bild av områdets tillkomst. Han kan berätta om de politiska fångarnas gränslösa lidanden hur länge som helst. Hur NKVD-officerarna jagade fångarna framför sig på den frusna tundran under bygget av järnvägen till Vorkuta. Människor gick under i tiotusental, av köld, undernäring, utmattning och tuberkulos.  
- Folk brukade säga att det låg två lik under varje syll längs denna bana. På en enda etapp på 67 kilometer, som byggdes av 1.500 fångar under 1931, överlevde bara 20 fångar. Det är lätt att föreställa sig varför de dog, eftersom de bar lätta bomullskläder och temperaturen ofta kunde vara mellan 45 och 50 minusgrader. De tvingades bo i tält eller i jordhålor som de fått hacka ut genom isskorpan och den metertjocka tjälen. Arbetsdagen var 12 till 14 timmar.  
 
I dag är taggtråden och vakttornen för länge sedan borta. Det sista "politiska" fånglägret stängde 1962. Det smutsgrå snötäcket döljer de flesta minnena efter slavsystemet. Men när Alexander tar oss med på en tur längs den cirkelbåge som binder samman Vorkutas elva före detta läger syns ändå terrorns spår. I den nordligaste gruvbyn Severnyj sticker de anonyma korsen upp ur snön.  
- Kom hit på sommaren och titta, i juni när snön har smält bort, då kommer drivorna med benknotor fram, säger Alexander.  
 
Några kilometer därifrån låg ett av de största strafflägren, Jur-Sjor, skådeplats för en av de sällsynta fångrevolterna i Gulag. Upproret inträffade den 1 augusti 1953, endast några månader efter Stalins död. Fångprotesten krossades genom att 80 fångar mejades ned med maskingevär.  
 
På 1970-talet blev Jur-Sjor, liksom övriga Vorkuta, en vanlig bostadsort, och som mest bodde här 9.000 människor. Det mesta fanns: bibliotek, skola, badhus, restaurang. I dag finns inte Jur-Sjor längre officiellt; borgmästeriet har lagt ner byn. Man ser vilka av flerfamiljshusen som är obebodda; de är täckta av ett vitt snö- och islager. I de grå husen bor ännu ett hundratal familjer.  
 
I den oansenliga handelsbodens förstuga bemödar sig två luggslitna herrar att nödtorftigt hålla värmen med hjälp av en halvliter vodka.  
 
Vi tittar in i det hemtrevliga daghemmet där 13 små barn just ska hälsoundersökas av föreståndarinnan Anna Filippova.  
- Vi har bott här i 25 år och snart har vi ingenting alls, säger hon uppgivet.  
 
Snart tvingas hon att bomma igen daghemmet. Sedan flera månader stänger myndigheterna med jämna mellanrum av gas, el och värme, som för att snabba på dödsprocessen.  
 
Det nya Ryssland har halvhjärtat erkänt att repressionens offer drabbades av en oförrätt. 1993 inrättades ett system för att kompensera de politiska fångarna och deras efterlevande. Men ersättningen blev närmast ett dåligt skämt. Jevgenija Chaiderova ger ett exempel: en man som suttit i läger i 14 år fick en ersättning som räckte till att köpa en tågbiljett till Moskva - och två kilo korv.  
 
Någon verklig uppgörelse med terrorväldet har det aldrig blivit, ingen "Nürnbergrättegång" för kommunismens brott. I dagens Ryssland är det inte gångbart att dra upp de mörkaste sidorna av den sovjetiska historien. Memorial kämpar på. Ett oansenligt monument finns uppställt på en sidogata, och längs en vägkant har tidigare polska lägerfångar satt upp ett vitt kors.  
 
Elva månaders obarmhärtig vinter, månader av kompakt mörker, dyrare att leva än på andra ställen, långt bort från världen. Varför skulle någon över huvud taget vilja bo här sedan Gulag har skrotats? Så lyder min lätt naiva fråga, som genast besvaras av Jevgenija Chaiderova.  
- Ingen vill egentligen bo här. Men det är omöjligt att åka härifrån.  
 
Ljubov Kalasjnikova och kanske ytterligare 700 Gulagfångar finns kvar i livet och har aldrig kommit härifrån. Men det är inte bara detta snart utdöda släkte som är problemet. De senaste tio åren har sex av de 13 kolgruvorna stängt, liksom den stora textilfabriken som sysselsatte 5.000 kvinnor. Men den ryska regeringen inser att invånarantalet, i dag 130.000, måste minska ännu mer. Det kräver att människor får råd att flytta till andra delar av Ryssland.  
 
Det är här det av Världsbanken finansierade pilotprojektet för "resettlement" (omflyttning) från Norden kommer in. För Vorkutas del innebär det att det finns en grundplåt för 6.000 av stans invånare, i första hand krigsveteraner och handikappade, till att starta om i någon annan rysk stad. Men det har gått trögt att fylla kvoten. Ett skäl är att många vill återvända till sin egen hembygd, inte börja om på en helt okänd plats. Men det viktigaste är att pengarna (drygt 3.000 dollar för en normalstor familj) inte på långa vägar räcker till för att skaffa en ny bostad.  
 
Alexander Iljin tar oss med hem till en gammal bekant, Eva Bender. Hon är en Volgatysk som efter det tyska anfallet 1941 tvångplacerades i ett vägbygge i Sibirien. 1948 förflyttades hon till Vorkuta där hennes man redan satt inspärrad. Nu har hon kommit med på Världsbankslistan, men för hennes familj på fem personer räcker inte 6.000 dollar som certifikatet berättigar till särskilt långt.  
- Några pengar får jag aldrig se. Med detta papper kan vi inte bosätta oss någonstans, det räcker möjligen till flyttkostnaden.  
 
Eva och Alexander lärde känna varandra för snart 60 år sedan och börjar tala gamla minnen. Om hur de delade den sista brödbiten med en ännu hungrigare medfånge. Snart omfamnar de varandra i tårar. Dottern Ludmila och 19-åriga dotterdottern Inna dukar fram te, vodka och smörgåsar. Alexander torkar ögonvrån och tar en klunk:  
- Ja, livet passerade och vad blev det av det, vad fick vi se? 58 år i Vorkuta.  
 
När Alexanders far dog 1948 var det Evas man som ordnade begravningen, vilket inte var någon lätt sak i januari månad.  
- Först var han tvungen att skrapa bort snötäcket, och sedan gjorde han upp eld för att bit för bit tina upp tjälen.  
 
Det är fortfarande kolet som är Vorkutas enda existensberättigande. Nu skymtar emellertid en strimma av framtidshopp, sedan ståljätten Severstal förra året köpte hela kolkoncernen Vorkutaugol och därmed säkrade sig tillgång på koks.  
- På 1990-talet fick inte arbetarna ut sina löner halvårsvis, men nu har de nya ägarna släckt alla skulder och pengarna betalas ut i tid, säger fackföreningens ordförande Igor Kurbatov.  
 
Personalstyrkan har skurits ner från 18.000 till 14.000 som ett led i att öka produktiviteten och göra kolbrytningen lönsam, men enligt Kurbatov har ingen kastats ut på gatan. Gruvarbetare pensioneras vid 45 år och många vill då åka i väg så fort de kan.  
- Förr flyttade folk hit för att tjäna pengar, men det finns inget som attraherar längre, köldtilläggen är reducerade och den årliga solresan till Svarta havet är avskaffad, säger han.  
 
Irina Durkina, svarvare på Vorkutinskaja-gruvans verkstad, ser det inte som realistiskt att ge sig av. Hon är 37 år, har två barn och en make som sliter med kolbrytning 800 meter under jord. Efter 19 år i bolaget tjänar hon mindre än 1.000 kronor i månaden, hennes man dubbelt så mycket. Det är en knapp tillvaro. Matpriserna är högre än i andra delar av Ryssland. Och all mat måste köpas därför att till skillnad från i sydligare ryska regioner finns inga odlingslotter som annars utgör basförsörjningen av grönsaker för miljoner ryssar. Här, norr om polcirkeln, växer ingenting. Inte ens träd. De spretiga buskar som syns i Vorkuta fraktas hit varje år söderifrån, planteras, och dör.  
- Jag skulle vilja åka bort, men våra löner räcker ju inte till att skaffa en ny lägenhet, säger Irina Durkina.  
 
Andra gruvarbetare jag talar med har långt gångna flyttplaner. Som Nikolaj Maximov, förman i ett gruvbrytningslag. Han är gift och har en son som går i elfte klass. Hela hans familj flyttade hit från republiken Tjuvasjien för 20 år sedan. Två av hans bröder har dött i gruvolycksfall. Nikolaj och två andra bröder arbetar kvar.  
- Jag försöker spara ihop så att jag kan bygga ett hus i södra Ryssland. Jag vill inte att min son ska arbeta i gruvan.  
 
Hans kamrat Jurij Michailov, som kom hit från Vitryssland för 30 år sedan, säger att han ska sticka om ett år, när dottern har gått ur skolan.  
- Det finns nästan ingen yngre än 40 år i gruvan. De som är kvar är de som ännu inte har kunnat ge sig i väg.  
 
Kommer staden att kunna överleva? Jag ställer frågan till en grupp studenter på en av de privata kvällshögskolorna i Vorkuta.  
- Ja, nu när Severstal har köpt kolbolaget kommer de att se till att gruvorna lönar sig, säger 22-åriga Katia, en av de ungdomar som Vorkutas eventuella framtid vilar på. Men hon säger samtidigt att "alla här vill egentligen flytta" om de bara kunde.  
 
Den dag vi ska ge oss av från denna isfästning slår vädret om. Halvt på skämt säger någon: nu blir det värmebölja. Det betyder att temperaturen stiger från minus 36 till minus 20. Men det har börjat blåsa upp. Den stabila kölden avlöses av "purga", som snöstormen kallas för här. Flighten med det gamla propellerdrivna An-24-planet till republiken Komis huvudstad Syktyvkar ställs in. Det finns bara två flyg i veckan, och nästa går först om fyra dagar. Om vädret tillåter.  
 
Det finns nu bara ett annat sätt att komma ifrån Vorkuta: tåget. Resan över tundran till Moskva tar nästan 40 timmar, men tåget går varje dag, på de 2.000 kilometer järnväg som Sovjetunionens slavarbetare byggde för snart 70 år sedan.  
 
Bilden nedan visar var Vorkuta ligger i Sibirien  

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.

Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.